Discipelskapets väg

En omfattande artikel om discipelskap, som beskriver den andliga utvecklingsvägen, där den andligt strävande människan medvetet arbetar på att etablera kontakt till själen och den inre mästaren.

Av Kenneth Sørensen

Perioden innan discipelskap.

En av de mest centrala frågorna i den esoteriska läran är discipelskabets väg. Ofta är detta ord förbehållet kristna sammanslutningar eftersom de flesta människor känner evangeliernas tolv discipler. Men discipelskap är på inget sätt en unik kristen tradition. Det är känt från alla de stora religiösa traditioner, där de upplysta religionsstiftarna samlade en grupp dedikerade omkring sig. Discipelskap i den moderna esoteriska betydelsen har dock en mer vidsträckt betydelse än den som de återberättade traditionella religiösa skrifterna avslöjar.

Översättarens kommentar: Man kan också använda ordet lärjunge/lärling.

Evolution - och medvetande-utveckling

För att förstå den esoteriska definitionen av discipelskap måste vi sätta in den i en evolutionär bakgrund. Det är ett enormt drama och en process som jag inte kan beskriva i detalj i denna artikel. Det borde räcka att påpeka att den esoteriska evolutionsläran är en beskrivning av hur det inneboende liv som finns i alla former, inkarnerar i det vi kallar mineraler, växter, djur och människoformer för att utveckla medvetenhet. Det är helt klart nödvändigt att här ta med karma och reinkarnation, som några av de viktigaste faktorerna att utveckla själen på den långa resan mot fullkomlighet och perfektion.

Discipelskapets väg är den sista delen i utvecklingen av människoriket innan vi träder in medvetet in i Gudsriket eller det de esoteriska lärorna kallar för hierarkin (Det stora vita broder/systerskapet). Discipelskap är i det perspektivet en förberedelse för fullt medlemskap i hierarkin.

Personlighetens kulmination

Det finns en intressant detalj om discipelskapets inledande fas och det är beskrivningen av den tidigare fasen, som esoteriken kallar för personlighetens kulmination..

Vi får veta att den inneboende själen innan den är redo att lämna den materiella världen måste ha 3-7 liv där den får uppfyllt alla sina själviska begär. Det är en mättnadsfas, som alltid bevisar för den inkarnerade själen om det förgängliga och tomheten i själviska önskningar. Det måste finnas något mer, något större... Även om själen vid denna tid börjar känna längtan efter ett liv grundat på andliga och humanitära värden. Så är den fortfarande fängslad av sina gamla begär, som det kommer att ta många inkarnationer att befria sig från. Det är nu lämpligt att få definierat vad det är för en evolutionär förändring som själen inleder.

Vad är discipelskap?

På det yttre planet är det först och främst ett värderingsskifte, som långsamt förändrar det personliga livet. Discipelskap är inte en våldsam händelse som från en dag till en annan plötsligt förändrar livet. Det är att lugnt gå från ett liv inriktat på materiella ägodelar och personlig njutning - mot ett mer socialt och samhälls engagagerat. Denna utveckling går framåt över flera liv. Det är visionen om att skapa ett bättre liv för sig själv och andra, baserat på humanitära och andliga värden, som är det dominerande. När vi talar om andliga värden, så det inte nödvändigtvis religiösa värderingar, eftersom anden i människan överstiger all religiös definition. Att ha andliga värden är till stor del att arbeta för det goda, det sanna och det vackra.

Discipelskap är sensitivitet inför själen

På det inre planet handlar discipelskap om att uppöva telepatisk sensitivitet för först och främst sin egen själ. Vars mest framträdande drag är kärlek och visdom, också kallad gruppmedvetande. Senare fördjupas denna sensitivitet för den inre själsgruppen och den Mästare man är knuten till i den inre världen.

Den telepatiska kontakt uttrycker sig i det dagliga, som en ökad förmåga att ta emot goda idéer och omsätta dem i praktiken. Så det är ytterst sällan tal om att föra en inre dialog med inre guider och vägledare. I min bok: Från klärvoajans till intuition, har jag förklarat alla olika typer av telepatisk kontakt som kan uppstå.
Den primära uppgiften för discipelskap är att vara lyhörd för de idéer som jordens upplysta själar stimulerar mänskligheten med och uttrycka dem i praktiken. Dessa idéer kallas också för den gudomliga planen.
Det finns en lång rad faktorer som utvecklar sensitivitet för själen, men meditation är en av de viktigaste. Telepatisk sensitivitet är en medveten telepatisk kontakt mellan hjärnan, sinnet och själen och sedan vidare till mästaren. Denna kontakt eller kanal, den kallas antahkaranan. Du kan lära dig mycket mer om människans andliga struktur i artikeln om meditation och personlig och andlig utveckling.

Vem är discipler?

Mot bakgrund av ovanstående vem är då att betecknas som discipler? Enligt Alice Bailey är alla som arbetar med att höja mänskligheten stadium discipler, vare sig de vet det eller inte. Från den yngsta aspiranten till Kristus själv. Jag kommer senare att redogöra för de olika stadierna i detta, för självklart finns det en skillnad mellan Kristus och en människa som precis har gått in på vägen för upplysning. Dessa personer arbetar på livets alla områden, och kan delas in i sju grupper i samhället som den esoteriska läran arbetar med: Politik, filosofi, ekonomi, konst, vetenskap, psykologi, religion, organisation. Det är kännetecknande för många av de största lärjungar att de inte ens vet att de är föremål för inre inspiration. De ser bara att de har en förunderlig förmåga att bli inspirerade. Studier av kulturella genier avslöjar att de ofta inte är medvetna om källorna till deras kreativa medverkan. Ett riktigt mästerverk som fördjupar detta är Piero Ferrucci s: "Inevitable Grace." Finns det gemensamma egenskaper, då måste det vara att de glömmer sig själva och att de har en speciell förmåga att kommunicera själens verklighet ut i mänskligheten i större eller mindre grad. Vare sig det är genom konsten, det skrivna eller talade ordet och på andra sätt.

Ockultisten

Det finns dock en mer medveten grupp av människor som vet att de arbetar som disciplar. Dessa människor kan man med rätta kalla för världens ockultister. Det finns många lärjungar men inte alla är ockultister. En ockultist är en människa som arbetar i och med energi eller det man med ett populärt uttryck kan kalla för en energiarbetare. För ockultisten finns endast energi i rörelse och ockultistens viktigaste instrument är den kreativa idén samt kunskap om att energi följer tanken. Det är framför allt genom meditation som ockultisten påkallar sin själs styrkor och skapar förändringar i de psykiska, fysiska och astrala planen. Men gemenskapen och studier är också mycket viktiga faktorer som måste användas om själens djupare energikällor ska påkallas. Det är dock viktigt att betona att ockultisten på intet sätt behöver vara mer utvecklad än andra människor, även om människor i esoteriska miljöer ofta har den uppfattningen om sig själva. Mästaren D.K. säger följande: "Att en student som tillhör någon av de så kallade yttre esoteriska grupperna, säger ingenting om hans sanna esoteriska status." Kunskaper i det ockulta gör inte någon till discipel.

Discipelskapets stadier

Discipelskapets väg består av ett antal väldefinierade faser som löper parallellt med invigningsvägen som jag beskrivit på annat håll. Låt mig kort beskriva skillnaden mellan de två vägarna.
Discipelskapets vägen är det dagliga arbetet, som karaktärsutveckling, tjänst och meditation. Den banar vägen för först själen och senare monadens/andens upplysning av personligheten. Det är främst en utveckling av telepatisk sensitivitet inför själen och den inre mästaren.

Invigningsvägen är den energi som belyser eller kulminationer i discipelskapets väg, där konsekvenserna av det dagliga arbetet kulminerar i en rad permanenta medvetande utvidgningar.
Det primära syftet med discipelskap är ett upplyst och kreativt samhällsengagemang som blir möjlig genom karaktärsutveckling och meditation.

Jag har gjort en plansch(http://www.kentaurnet.dk/image/148.jpg ), som visar hur discipelskapet löper parallellt med invigningsvägen, karaktärsutveckling, tjänst/samhällsengagemang och meditation.
Vi ska titta på denna översikt, så vi kan få en överblick över de viktigaste delarna i samband med discipelskap. (Tips: Du kan ha planschen öppnad i ett separat fönster medan du läser texten).
Discipelskabets fyra faser och sex stadier
Den översta raden anger discipelskapets fyra övergripande faser som totalt kan delas in i sex steg, kallas:

a. Prövofasen, bestående av 1. det lilla discipelskapet och 2. discipeln i ljuset.

b. Godkännandefasen består av 3. det accepterade discipelskapet.

c. Inlemmelsefasen, består av 4. Discipeln på tråden och 5. Discipeln i auran.

d. Syntesfasen, består av 6. Discipeln i mästarens hjärta.

Discipelskapetsväg II

Av Kenneth Sørensen

Invigningsvägen

Parallellt med discipelskapets väg löper invigningsvägen. Den utvecklingsväg åskådliggörs nedanför discipelskapets faser, som en linje med ett antal pilar som pekar på var fem stora invigningar ungefär är placerade på discipelskapets väg.

Karaktärsutveckling, tjänst och meditation

Det finns tre grundläggande discipliner som skall utövas för att beträda discipelskapets väg. Det är karaktärsutveckling och studier, samhällsengagemang eller tjänst och meditation.
Personlig utveckling, andliga upplevelser och teoretiska studier är ofta det viktigaste motivet i början av discipelskapets väg. Därför är karaktärsutvecklingslinjen den första linjen som inleder discipelskap. Observera att de två andra linjerna, tjänst och meditation kommer in senare i discipelskapet eftersom det kräver ett större självförglömmande och målmedveten koncentration än discipeln kan visa i början.

När discipeln har flackat runt i en serie liv som sann sökare, finner han syftet med utvecklingen och det är självförglömmande samhällsengagemang. Detta innebär att discipeln börjar arbeta med det motivet i åtanke att göra gott och inte bara arbeta för att uppnå sina egna ambitioner i livet, även om det motivet också finns under en lång tid.
När discipeln har nått ett visst stadium av karaktärsutveckling och rening har uppnåtts, då det är tiden inne för en fast meditations praktik, där arbetet är mer fokuserat på att skapa själskontakt. Det framkommer av den sista linjen, som först börjar omkring stadiet före 1 invigningen. Låt oss nu granska de sex etapperna i detalj, så att vi har klargjort de utvecklingsfaser de täcker.

Discipelskapets prövofas

Denna fas som omfattar det lilla discipelskapet och discipeln i ljuset, är det längsta att beskriva, eftersom det är här alla förutsättningar för de senare stadierna ska etableras. Det är en intensifierad utveckling som försiggår över många liv, även om de i förhållande till alla de liv som redan upplevts, är de ytterst få.
I boken Vit Magi beskriver D.K. följande om den människa som har trätt in på discipelskapets väg: "Människan har använt formen och har dominerats av den. Han har också lidit av det och har som en följd av det ibland gjort uppror på grund av mättnad till allt som hör den materiella världen till. Missnöje, avsky, motvilja och djup trötthet är kännetecknas oftast den som är på tröskeln till discipelskap. "

I miljontals år har vi begärt det fysiska, nu måste vi vända detta begär inåt mot högst abstrakt och vagt, det en källa till stor frustration och lidande. Men det fysiska livet bägare har tömts ut rikligt och därför uppstår behovet av att nyorientera sina begär mot andlig utveckling. En känsla av mindrevärde inträffar ofta under prövofasen, och är ett av de största hindren för prövodiscipeln. D.K. förklarar följande:

"Människan på prövostadiets väg har varit i kontakt med själen, Han har sett visionen och möjligheterna, han ser på sin personlighet och jämför den med det arbete som skall utföras och kvaliteten på de människor som detta har fört honom samman med . Resultatet är ett mycket stark mindervärdeskomplex, eftersom den får näring av de verkliga kraftströmmarna uppifrån. Vi vet att energi följer tanken och blir färgad av denna tankes kvalitet.
Människan som det här talas om, kastar en kritisk och besviken blick på sin personlighet och på så sätt ger han näring åt just det, som han djupt beklagar och är därför ännu mer olämplig för uppgiften. Detta är anspänningens onda cirkel. Som måste upphävas genom ett fullständigt erkännande av den sanning som ligger i orden: "som människan tänker, sådan är han". Låter han uppmärksamheten vila på sin allvetande själsnatur, blir han denna själ. Hans tanke är fokuserad på själsmedvetandet och han blir själen i manifestation genom personligheten.

Discipelskap och gurushopping

Den person som har trätt in på vägen är ofta en mycket sökande människa. Som letar överallt efter något som lindrar den smärta och längtan efter något mer. Ofta leder denna längtan discipeln i kontakt med de ena andliga och humanitära gruppen efter den andra. Det kan komma många goda erfarenheter utav detta och många viktiga kontakter kan etableras. Men längtan kommer aldrig att bli helt tillfredsställd eftersom det är själva den inre gudomliga själens kallan som ska besvaras. Innan detta inre möte sker kommer discipeln ofta söka sin själ i yttre personligheter. Som kanske kan visa på en del av vägen, men aldrig helt stänga av den inre törsten efter meningen och det högre syftet i livet. Så länge det inte erkäns kommer prövodiscipeln "gurushoppa" från den ena andliga och humanitära gruppen efter den andra. Den ena besvikelsen efter den andra tills det mått av inre växt har uppnåtts då själva själen gör sin närvaro känd. Den första sporadiska själskontakt gör sig ofta gällande som ett starkare samvete och ansvarskänsla för andra människor. Vi får inte glömma att själens djupaste natur är osjälvisk kärlek.

Prövofasen och den första invigningen

Prövofasen är också den period under vilken vi tar den första invigningen. Denna den första invigningen handlar om utveckling av först och främst de rätta värderingarna, så de blir en levande realitet i vardagen. De materiella ambitionerna och värderingarna som värdegrund har lagts på hyllan. Istället begärs det andlig utveckling och önskan att göra en skillnad i utvecklingen av samhället. Materiella behov underordnas det andliga, eftersom du inte kan tjäna både Gud och Mammon. Det innebär självfallet inte att vi lever som en asket.

Stadiet: "Den lilla discipelskapet"

När den inre mästaren som leder själsgruppen som prövodiscipeln är en del av, ser att en människa är redo till discipelskap då sätts vederbörande i kontakt med en discipel på det fysiska planet. Det är naturligtvis mycket sällsynt att den fysiska seniordiscipeln clairaudient hör att det är en viss person som kan kontaktas. Det är mycket mer en fråga om ett gemensamt intressefält som lockar människor som är i karmisk förbindelse med varandra. Det har skrivits mycket om de förberedelser som varje lärjunge själv ska utföra på vägen. D.K. Har i sin bok: Discipelskapets väg , givit en mängd intressant information om det arbete som Mästaren från de inre planen utför i förbindelse med att en discipel ska ingå i gruppen och nära inpå den medvetenhetsmässiga kontakten, som kan kallas för ashramet.

Enligt D.K. ser mästaren efter följande när han eller hon skall bedöma en discipels evolutionära status i detta skede:

1. Om ljuset i huvudet har börjat skina som en följd av växande själskontakt. Efterhand som själen ljus intensifieras i personligheten, så börjar ljuset från hjärnans atomer att lysa inifrån. Därför framställs helgon ofta med en gloria.

2. När discipeln för första gången någonsin börjar delta i sin grupps (familj, vänner, gemenskap, nation) karma och hjälper till att avveckla den, så att det visar att själen har börjat utöva sitt inflytande. Detta arbete kallar vi normalt för en aktivt skapande samhälls engagemang.

3. Om själen har sin uppmärksamhet inriktad på den inkarnerade personligheten. Innan discipelskapets väg öppnas är den delen av själen som har sitt fokus på den kausala världen inriktade mot andens och själens egen värld. När personligheten når ett sådant framskridet stadie som detta, så det är möjligt med själsinspiration och själen kommer att ha ett intresse av att kommunicera med sitt verktyg i de tre världarna. En nedåttittande själ (down gazing soul) ses med mästarens ögon som ett säkert tecken på utveckling. Det är också ett tecken på att medvetandebron mellan personlighet och själen, kallas antahkaranan, har börjat byggas.

Discipeln är i detta skede fortfarande själviskt inriktad och drivs av andlig ambition, trots de annars positiva tendenserna. Det finns ingen känsla av gruppsamhörighet eller osjälviskt samhällsengagemang. Det är fortfarande personlig frigörelse och utveckling, som är de starkaste drivkrafterna. Mästaren har inget personligt förhållande till prövodiscipeln, utan arbetar genom seniordiscipler som vägleder dessa människor på fysisk nivå.

När mästare har identifierat ovanstående faktorer, då undersöker han discipelns karmiska status innan en seniordiscipel knyts till uppgiften att leda prövodiscipeln / sökande på vägen. Det kan vara så att i det aktuella livet finns det en rad skyldigheter i förhållande till familjen, vilket inte gör det möjligt att inleda discipelskap även om alla krav är uppfyllda. I detta fall måste aspiranten vänta på det tills ett annat liv. Om också karmiska faktorer tillåter ett discipelskap, så formar Mästaren en eterisk kopia av discipeln, som står i nära energimässig förbindelse och som ögonblickligen avslöjar de framsteg som görs på vägen i förloppet.

Stadiet: "Discipeln i ljuset"

Detta stadium kännetecknas av en stadig rytm i livet, där discipeln mycket mer fokuserat försöker mästra sitt liv, så det uppstår en fokuserad riktning.

Aspiranten lär sig här att hantera sina känslomässiga svängningar genom att utbilda sig i att hålla sin mentala fokus och klarsyn. Det finns ingen större inspiration, där ett flackande känsloliv och ett rastlöst sinne härskar. Discipeln i ljuset är en människa som enligt D.K beträder vägen till "de mindre uppenbarningarna". De är mindre eftersom de avser det arbete som behöver göras i relation till personligheten och därför inte avser de högre insikterna i planen. Namnet, "discipeln i ljuset", refererar till "själens sökljus", som är ett namn på det upplysta intellektet. Det avslöjar i detta skede alla de brister som finns i karaktären och i förmågan att uttrycka de högre känslorna och tankarna i praktiken. Dessa hinder måste övervinnas på ett intelligent sätt.

Någon gång inom detta stadium, som kan avvecklas på två liv, tilldelas det en seniordiscipel som arbetar telepatiskt på att inspirera discipeln. Denna seniordiscipel, som utses av mästaren, har till uppgift att upprätta en telepatisk kontakt med aspiranten för att inspirerar denna att intensifiera karma avvecklingen. Detta gäller både den enskilda karman från detta liv och nästa liv, gruppkarman och mänsklighetens karma. Gruppkarma avvecklas genom att påta sig ansvaret för att lösa viktiga samhällsproblem, i ett samarbete med andra lärjungar.

Med andra ord är det ett hårt arbete som inleds, men belöningen är en djup känsla av mening och syfte. Det måste sägas att det är såväl bra som dålig karma som avvecklas. Discipeln registrerar telepatisk kontakt med den inre seniordiscipeln, som en tid av obalans, vilket följs av en period av balans och ökad tydlighet. Inklusive: En ökad mental aktivitet, där sinnet ibland löper amok, men senare uppnås en balans. En ökad mottaglighet för idéer som kan utvecklas till fanatism och överidealism för att senare balanseras. Ökad psykisk sensitivitet, med begynnande astral clairvoajans. Dessa förmågor är dock ett test som skall avvisas eftersom discipeln i detta skede ska utveckla sin telepatiska sensitivitet för idéer och intuition.

Discipeln har tre överordnade mål under prövofasen:

1. Att träna sin sensitivitet för sin själ, Mästaren och den inre gruppen han tillhör. Det kräver karaktärsutveckling, rening, meditation och grupparbete.

2. Utveckla förmågan att tänka i abstrakta banor, för det är genom detta att den inre kontakten är möjlig. Det kräver studier och meditation.

3. Utrusta sig med förmågor som den inre själgruppen behöver - känslomässigt såväl som mentalt och utföra dem i tjänsten.

Discipelskapets väg III

Av Kenneth Sørensen

Discipelskapets godkännandefas

När discipeln träder in i godkännandefasen, betyder det att han närmar sig det stadium där han eller hon kan ta en mer direkt del i arbetet som den inre och yttre gruppen är involverad i. Detta stadium kallas för accepterat discipelskap.
Innan accepterat discipelskap kan beträdas startar en kamp med känslornas värld, som berättar:

A: Om själen, i ett särskilt liv och under denna fas kommer det att vara den dominerande faktorn.

B: Om känslornas och det astrala planets illusioner har övervunnits och kan bli ett område för tjänst, via en förmåga att rikta sina känslomässiga aspirationer och begär emot själens avsikt.

C: Om människan kan bli en av Hierarkins (Det Stora Vita Broder/systerskapet) aktiva medarbetare och kunna arbeta mentalt inspirerad av kärlek och rätt motiv.

Om det lyckas avgörs av aspirantens insatser och bedömningen gjord av seniordiscipeln, som har haft kontakten med aspiranten i samarbete med mästaren. Aspiranten som närmar sig det stadium där han kan bli en permanent del av ashramets liv, är själv omedveten om sin inre status. Men godkännandefasen är också en av de svåraste av alla faserna, eftersom alla de gamla känslorna återstimuleras som ett led i förberedelse arbetet.

Discipeln som närmar sig accepterat discipelskap är en person som står under starkt inflytande av själen genom det dagliga meditations och samhällsengagemang. Om, för att använda en bild, den vanliga människan bär en spänning på 100 volt, så är discipeln under godkännandefasen en människa som fungerar som en högspänningsledning. Det stimulerar allt i personligheten inklusive karaktärssvagheterna.

Discipeln arbetar med känslolivet

Godkännandefasen är en mycket intensiv fas, eftersom ingen kommer nära gruppen och stängs in i ashramets medvetandesfär förrän man har lärt sig att hantera sina känslomässiga svängningar. Mästaren är tvungen att skydda sitt arbete mot lärjungar som fortfarande drivs av personliga ambitioner, eller reagera utifrån sårade känslor och andra personlighetsreaktioner. En enda människa som har ett beklagligt beteende i en grupp (som på arbetsplatsen) kan förstöra mycket med en massa skvaller, baktaleri eller kritik. Därför är det viktigt att discipeln när han kommer i kontakt med det viktiga arbetet har tränat sig i att visa god vilja och opersonlighet.

D. K. nämner ett antal egenskaper som måste utvecklas innan accepterat discipelskap blir aktuellt:

1. Opersonlighet. Discipeln skall ha visat och bevisat opersonlighet och obundenhet i förhållande till sig själv, sina medmänniskor, arbetet, mästaren och sin tro, oavsett hur bra den än är. Opersonlighet och obundenhet är en förmåga att handskas oemotionellt till situationer och människor, oberoende av beteendet de kan ha. Det är inte en kylig distans det här är tal om, utan snarare ett varmt utstrålande erkännande och som ser bakom beteendet. Det är inte heller en tyst passivitet eller handlingsförlamning, tvärtom gör den obundna inställningen att discipeln kan agera mycket tydligare, klart och vist. Vi har ofta svårt att handskas obundna till vår livsfilosofi som vi ser som ett tecken på att vi är speciellt utvecklade, oavsett om det är något som tyder på det när man nogsamt observera arbetet och inflytandevidden. Trots detta är det av stor nödvändighet.

Det är av stort värde att hitta symboler för de kvaliteter som du funderar på att utveckla, och som man kan arbeta med i meditation. Det är mitt intryck och min personliga erfarenhet att solen är en bra symbol för opersonlighet. Den har en varm och belivande utstrålning på allt utan förbehåll av något slag, därmed stimulerar den livet i allt levande. Solen skiner på de fattiga såväl som rika, såväl som på brottslingar som vise män. Det är kanske just därför att många andliga traditioner har haft soldyrkan, som en central del i sina andliga metoder. Den är en mäktig symbol för Gud och livets utstrålande välsignelse.

D.K. nämner att mästaren har på intet sätt en önskan om känslomässig hängivenhet från sina lärjungar, faktiskt är denna dyrkan ett hinder för en mästare, när kontakt sökes.

Opersonlighet kräver en form av lidelsefrihet eller känslomässig neutralitet, inte likgiltighet och passivitet. Opersonlighet är inte en känslomässig kyla och distans. Det är, när den är som starkast, förmågan att träda in i sin nästas ställe, genom identifikation och gruppmedvetenhet. Identifikation är enhetsmedvetande. Gruppmedvetenhet är inklusivitet, förmågan till att genom kärlek uppfatta andras behov som sitt eget. När vi lär känslolivet att vara stilla som ett spegelblankt hav, då kan den större kärleken nämligen använda känslorna som ett medium och "spegel".
Opersonlighet är brist på ambition, men inte aspiration.

Tillåt oss att sätta kvaliteten opersonlighet i relief citerar D.K och läsa hur opersonligheten kan tillämpas i förhållande till familjen: "Själen måste också ... ge fullständigt avkall på anknytning till andra personliga själv. Den måste lära känna och träffa andra människor enbart på själens nivå. Detta är för många lärjungar en hård läxa. Kanske bekymrar de sig bara lite grand om sig själv och kanske har de lärt personlig obundenhet. Man kanske värdesätter bara lite det som uppnås i kontakt med det lägre personliga självet.

Man lär sig att se bortom allt detta och kanske också har det för fler redan gjort det, men kärleken till sina barn, sin familj, sina vänner och förtroliga är för dem av yttersta vikt, och denna kärlek håller dem fångna i de lägre världarna.
De vill inte inse att deras kärlek är först och främst kärlek av personligheter och endast sekundärt till själarna. Genom detta sönderrivs många lärjungar genom flera inkarnationer, tills tiden kommer att deras kärlek, genom smärta och lidande, genom att ständigt förlora det som de håller mycket av, träder in i en ny högre och mer sann fas. De häver sig över det personliga och återfinner - efter att ha känt av förluster och lidande - dem som de nu tycker om som själar. Då erkänner dom att det varit vinster och inte förluster, och bara det illusoriska kortsiktiga och falska har försvunnit. Den verkliga människan har bärgats och kan aldrig förloras.

Detta är ofta problemet för föräldrar som är på discipelskapets väg. Och det är genom sina barn att lärdomen att dras, som kan frigöra dem för invigning. De fasthåller sina barn och eftersom det är emot fysiska lagar slutar det olyckligt. Det är höjden av egoism. Om de bara visste skulle de inse, för att fasthålla måste de släppa, och för att bevara måste de frige, sådan är lagen. "Esoterisk Psykologi.

Stadiet: Det accepterade discipelskapet

Disciplens tjänst intensifieras

För att ha blivit en accepterad lärjunge vill det säga att man har befunnits lämpliga att ta på sig större och viktigare ansvarsuppgifter för den inre gruppen. Man har som ett resultat av sin förmåga att utrusta sig med egenskaperna som den inre gruppen har behov av, satt sig i en situation där det har blivit nödvändigt att man blir involverad i arbetet.
Det är också en fas där den personliga utvecklingen glider långt bak i bakgrunden. Eftersom den meditativa och reflekterande praxis är nu så effektiv, att förmågan att lösa personliga konflikter är något som sker nästan automatiskt som en del av den dagliga rutinen. Tjänst och samhällsengagemang dominerar mycket mer än behovet av personlig utveckling. Man glömmer så att säga sig själv ibland i arbetet.

Discipeln uppbygger och lever i en ständig psykisk spänning

Discipeln lär sig genom fokus och målriktning (Onepointedness) på arbetet att leva i en stor psykisk spänning, som ibland orsakar stunder av stor inspirativ kraft från själen och ashramet. Denna spänning är en förutsättning för inspiration. Discipeln lever i detta skede med samma beslutsamhet, fokus och självdisciplin, som en toppidrottsmänniska skulle göra. Fokus här är bara riktad till att tjäna andra i stället för sig själv. Spänningarna byggs upp även genom att leva ett disciplinerat liv, om du inte slösar tid och energi på onödiga saker. För stor uppmärksamhet på den fysiska hälsan och små brister, andra människors fel och brister, hur andra tycker om oss, skvaller, oro, TV-shopping och sexuell fokus på det motsatta könet att slösa vår energi i en helt otrolig hög grad.

Discipelns första kontakt med mästaren

När discipeln har godkänts av mästaren uppnås den första och direkta kontakten med den personliga mästaren. Detta är ett stadium där du får kontakt med Mästaren som berättar att du är accepterad. Inte för att Mästaren har en särskild sympati för en, utan helt uteslutande för att det genom sitt eget samhällsengagemang och självvalda reningen har kvalificerat sig för händelsen. Kontakten förekommer antingen i helt vaket medvetande, eller i en dröm och man kan säga om följande: Händelsen är lysande klar och det råder inget tvivel om äktheten. Det finns en ovilja att berätta om det. Det finns en insikt om att den kontakten uteslutande används som ett verktyg i tjänstearbetet. Man erkänner att det inte är mästaren som bryter kontakten, utan något som sker eftersom själskontakten inte fast förankrad.

Kontakten kan ske i former:

1. En drömupplevelse
2. En symbolisk utbildning
3. En tankeform av mästaren
4. En direkt kontakt med mästare i meditation.
5. En intervju med den mästaren i ashramet.

De tre första exemplen är ofta förberedande kontakter som prövodiscipeln i godkännandefasen upplever innan accepterat discipelskap. De två sista upplevs av den accepterade discipeln. D.K. nämner att det finns psykologiska upplevelser som liknar de ovan, men som lätt kan vara ett falsarium. En accepterad discipel vet med sig själv att hon uppfyller kraven. Det yttre samhällsengagemanget är av en sådan karaktär att ens välgörande inflytande på andra är bortom allt tvivel. Men det är också viktigt att inte avvisa alla psykiska upplevelser som ett bländverk och därmed avskärmar man sig från en viktig inre kontakt.

Det bör nämnas att det är möjligt att vara en accepterad discipel utan att veta om det. Många framstående kulturpersonligheter som har globalt inflytande, har ingen medveten kontakt med en mästare i detta livet. Det kan vara fördelaktigt att välja en inkarnation utan ockult kunskap, så samhällsengagemanget få 100% uppmärksamhet. Dessa människor upplever en förunderlig förmåga att inspireras och få goda idéer. De är inte medvetna om varifrån dessa intryck kommer.

Den andra invigningen och discipelskap

Det som ockult kallas för den andra invigningen förekommer antingen strax före eller efter det accepterade discipelskapet. Ingen får tillgång till ashramet innan den första invigningen har tagits. D.K. berättar följande om den andra invigningen:

"Invigningsprocessen mellan första och andra invigningen är för många den värsta tiden med sorg, svårigheter, förståelse av problemen samt en konstant insats att rena sig själv som det ockult kallas, och som discipeln alltid är underkastad. Uttalet om att målet för de invigda är att rena sig själva är kanske den mest träffande och upplysande av alla möjliga definitioner av den uppgift som skall utföras. "Strålarna och invigningar"

Andra invigningen sammanfaller med mått av växt, när discipeln uppnår kontroll över sin emotionella natur, så att känslorna inte utgör ett stort hinder i tjänstearbetet. Det är ett skede där allt i discipelns känslomässiga natur blir stimulerat, så att själen kan luttra och genomtränga den med sin kärlek. Astralplanet domineras av tre typer astralkraft: självisk begärs kraft, rädslans kraft och sexualitetens kraft. Ambition (maktmissbruk), rädsla och missbruk av sexualiteten är de huvudsakliga områden discipeln måste rena.

Inlemmelse fasen

Denna fas utgör en ännu närmre telepatisk förbindelse mellan discipeln och den övervakande mästaren. Discipeln tas därmed med in till det medvetenhetsmässiga centrumet i ashramet. Vi måste alltid komma ihåg att ett ashram är ett medvetandeområde inte en plats. Det finns två steg i denna fas: Discipeln på tråden och discipeln i auran. Det är också den fas under vilken discipeln tar tredje invigningen.

Discipeln på tråden

Det udda namnet hänvisar till det stadium där discipeln lär sig att kontakta sin mästare i nödfall. Tråden är naturligtvis den telepatiska kontakt som finns mellan mästare och discipel. Man arbetet målinriktat för att stabilisera denna förbindlese främst genom meditation. Discipeln som har varit accepterad discipel i minst ett liv förmår att behålla detta mentala spänningstillstånd hela tiden - dagen är en ständig meditation. Antahkaranan och medvetandebron utvecklas, vilket leder till en medveten och ihållande hjärnkontakt mellan hjärnan och mentalkroppen, kausalkroppen och vidare upp till mästaren.

Det finns ett antal framträdande kännetecken på denna discipel:

1. Discipeln har inte längre något särskilt intresse för sin personliga utveckling eller sitt eget känsloliv.

2. Discipelns förmåga att reagera obundet och opersonligt oavsett vilka reaktioner som väcks i honom. Discipelns egna personliga sympatier och antipatier spelar ingen roll, han kan samarbeta med vem som om så behövs.

3. Discipeln har förmåga att glömma sig själv och är inte särskilt fokuserad på att han är en discipel. Det finns ett utvecklat sinne för proportioner.

4. Discipeln kan arbeta utifrån en hög spänningspunkt, där det personliga livet styrs av hierarkiskt syfte och tjänst.
Discipeln i detta skede åberopar aldrig sin mästares uppmärksamhet i förhållande till personliga frågor. Det är bara frågor som rör gruppens arbete som är relevant. I detta stadium fortsätter discipeln att övervaka sina tankar, för att uppnå ett stabilt sinne som inte flakkar runt. Discipeln lär sig vikten av tystnad, vilket i praktiken innebär att hålla tillbaka sina ord och endast tala på ett sådant sätt som ger konstruktiva verkningar. Sagt med andra ord så finns det tre lärdomar som ska läras: stoppa själviskt prat, stoppa skvaller, och inte kasta pärlor till svin.

Discipeln i auran

Detta stadium anger ett ännu närmre förhållande mellan mästare och discipel som definieras av den D.K. följande: "det stadium där discipeln får veta vilken metod som han kan kalla till en personlig intervju med mästaren." Det är ett skede som är väldigt ovanligt och det innebär att det finns en enhet mellan mästare och discipeln. Discipeln går från att vara en nyttig medlem av ashramet till att vara en pålitlig ledare.

När detta stadium har nåtts känns discipeln igen på en upphöjd ro som aldrig stör fokus. Hela livet runt discipeln kan störta samma, allt som är en kärt kan förloras, utan att det kommer att ha ett inflytande på discipelns arbete. Discipeln förmår nu att dra på krafter och kvaliteter som strömmar genom mästarens aura och det är därför det kallas discipeln i auran. När discipeln når den höga stadium, där han / hennes egen aura kan hålla samma spänning som mästarens då är han/hon själv en mästare. Detta innebär att discipeln övertar en del av mästarens arbete, varvid mästaren frigörs till högre arbete. I den yttre världen har denna lärjunge stor inverkan på samhället och samlar många människor runt sitt samhällsgagnliga arbete.

Syntesfasen

Discipeln i mästarens hjärta

Denna fas, där det finns inte mycket att säga, eftersom det rör medvetande utvidgningar av sådan karaktär att de överskrider varje beskrivning. D.K. definierar de stadier som följer: "det stadium där discipeln är alltid i nära kontakt (med mästaren), discipeln förbereds för omedelbar invigningen eller har tagit invigningen, och kommer att ges specialiserat arbete. I detta stadium beskrivs vidkommande som discipeln i mästarens hjärta "I syntesfasen tas den fjärde och femte invigningen.

Detta förhållande mellan mästaren och discipeln anger inte på något sätt att det finns ett särskilt kärleksband mellan dem. Båda är i detta skede lika opersonlig som solen och det vore lika absurt som att hävda att solen älskar en person mer än en annan. Discipel håller nu på att träna att komma i nära kontakt med mästaren över alla mästare - Kristus även känd som Lord Maitreya. Kontakten med mästarens hjärta är ett tecken på den nära kontakt discipeln håller på att etablerat till livsprincipen.

Utvecklingsvägen vad gäller mänskligt liv är nu på väg att bli färdig utvecklad, människolivet har inget mer att erbjuda annat som ett tjänsteområde. Discipeln nu har möjlighet att identifiera sig med det enda livet och har etablerat kontakt och byggt en medvetandetråd:

från hjärtat till hjärtat i kroncentret
till den egoiska lotusen, som är monadens hjärtcenter
till ashramens hjärtcenter som är mästaren
till Hierarkiens hjärtecenter som är Kristus
till Shamballas Hjärtecenter som är Sanat Kumara
till vår planets högre jag , Venussystemet

till vårt solsystems hjärtecenter, Jupiter,
till Sirius systemets hjärtecenter, Sollogos
till en punkt i Siriussystemet. 

 

Av Kenneth Sørensen Kentaur Net

Översatt av Mariann Andersson