Att mista sig själv

 

Alla mystiker i och utanför alla världsreligioner känner till den grundläggande processen omkring att mista sig själv. De mest träffande uttrycken för detta är ”att mista sig själv för att vinna sig själv” eller ”att mista sig själv för att vinna livet”. Vad menas det då med ”att mista sig själv”? Är det verkligen nödvändigt att man mister sig själv?

 

Bakom dessa frågor ligger en erfarenhet att om människor blir för identitetslösa eller för lite fokuserade i sitt konkreta medvetande, så kan det uppträda en jag-svaghet, som öppnar för psykotiska tillstånd, för invasion av astrala energier eller för manipulation av jag-starka människor. Det ligger också en ännu djupare problemställning rörande utvecklingens djupare mening med hänsyn till om en människa helt ska ge upp sitt jag. I verkligheten är problemet om att mista sig själv riktigt komplicerad. Den innehåller många lager och det finns olika möjligheter för lösningar, oberoende av den andliga skolan och oberoende av vilken utvecklingsväg en människa är på. I denna artikel kommer vi försöka att få en viss överblick över fler av facetterna i problemställningen, men i var och en av dessa facetter är det möjligt att gå djupare och finna fler nyanser.

 

Bli först en hel människa

Om en människa är jag-svag på ett sådant sätt att den ännu inte har utvecklats till "en integrerad personlighet". Då är det inte meningen att den ska mista sig själv i den meningen att personligheten ska upplösas. Den naturliga människoevolutionen sker oftast i två stadier: 1) Att utvecklas till att bli en full personlighet som fungerar genom både en mental kropp, en astral kropp och en fysisk/eterisk kropp, samtidigt som att dessa kroppar är balanserade och integrerade i förhållande till varandra. 2) Att bli en själsgenomströmmad personlighet.

En själsgenomströmmad personlighet är en integrerad personlighed, som släpper jag-centreringen och de personliga ambitionerna, och som låter själslivet strömma genom personlighetens vehiklar. Efter det andra stadiet finns det ett tredje stadie, som tillhör det transpersonliga området efter den fjärde invigningen. De stadier som kommer efter den fjärde invigningen har inget med personligheten att göra. Personligheten upplöses just vid denna invigning. Men det finns fortfarande fler omfattande absorberingar av individuellt medvetande in i större och större helheter.

Det finns flera orsaker till att människoevolutionen leder till en integrerad personlighet innan själsinströmningen succesivt upplöser personligheten. Den ena orsaken är att om upplösningen sker för tidigt, så saknar människan den individuella urskiljnigsförmågan, den individuella skaparkraften och den individuella förmågan att vara fokuserad i tid och rum.

En för tidig upplösning av det individuella jaget kommer då medföra att människan blir ett redskap inte för sin själ och för själsplanens skapande krafter, utan för mer kaotiska energier och väsen, som tillhör det astrala planet och de lägre mentala planen. I värsta fall kan ett sådant avkall på sitt personliga fokus leda till invasion från astralplanets energier, som ses i psykotiska tillstånd, eller det kan leda till att människan blir ett viljeslöst redskap för inkarnerade eller diskarnerade väsen, som manipulerar med jag-lösa människor.

Grundtvig hade sinne för denna problemställning, då han använde utrycket: "Människa först, och kristen därnäst". Det är viktigt, att människan blir en harmonisk människa med fötterna på jorden, med självständigt tänkande och med en individuell mognad genom användning av den fria viljan. Den bästa tidpunkten för en öppenhet för andlig inströmning är när människan har visat, att den kan tänka själv, att den inte är påverkad/beoende av varken inre inspirationer, familj, vänner eller det omgivande sociala systemet, och när människan har visat, att den kan klara en praktisk vardag med sunt förnuft och med tillräckligt mycket vilja för att kunna klara vardagens utmaningar.

När den mänskliga personligheten kan fungera ut från sitt eget center, så har det bildats ett redskap genom många inkarnationer som själen kan inkarnera i. Själen har inte förmågan att få allt i den fysiska världen att fungera. Därför förväntas det att personligheten har den förmågan. Själen har inte förmågan till konkret tänkande, men personlighetens förmåga till det kan vare en viktig ingrediens i en själs uppgift i mänskligheten. Själen har inte förmåga till nära medmänskliga relationer och förväntar därför att den delen av den mänskliga exsistensen kan fungera på personlighetens plan.

Om själen strömmar in i personligheten så fort den personliga integrationen skapats, beror på om personligheten tillåter detta ske. En personlighet som älskar egen styrka och makt, eller som älskar att vare en fri fågel, som använder sin vilja till att nå personliga mål och personliga glädjeämnen, är ännu inte redo till att låta själen få ingång i sitt liv. En personlighet, som håller på att bli mätt av materiella glädjeämnen, av det snäva parförhållandetsglädje och av att få makt i människornas värld, håller på att bli redo till att lyssna till själens stämma. En personlighet, som längtar efter förlösning, som längtar efter gudomlig kärlek,och som är mätt av glädjeämnen i människornas värld, de har ett starkt behov av att gå in i processer omkring att mista sig själv. Genom dessa processer öppnar personligheten så sakteliga för själen och själsinströmningen blir fortsatt mer levande innuti från personlighetens inre.

Den succesiva jag-upplösningen

I den naturliga utvecklingen sker processerna i att mista mycket succesivt. Personligheten har som huvudregel byggt upp så mycket identitet omkring att vare stark, att klara sig i tillvaron och att vara värdesatt av sig själv och andra, att upplösningen av personlighetens strukturer och mekanismer måste ske mycket långsamt - dvs. över åtskilliga inkarnationer. Det naturliga sätt som personlighetsupplösningen sker på finns i invigningsvägen på Jorden, där upplösningen sker i fyra stora steg.

Vid den första invigningen föds en del av själen som en levande vibration i hjärtcentret. Människan märker då den levande gudsströmmen som en närvaro i hjärtcenteret, som stimulerar längtan efter mer kärlek och mer gudomlig närvaro. Därefter kommer en rad förvandlingsprocesser, där en stor del av personlighetslivet med dens många önskningar reagerer mot att behöva ge upp begär, önskningar och känslorna av att kunna vad man vill.

Genom många processer och flera inkarnationer leds människan oundvikligen fram mot den andra invigningen, där det sker en ännu större själsöppning. Vid denna själsöppning mists nästan alla önskningar och begär, som hör till det personliga känslolivet. Därmed mister man en stor del av den identitet som man har varit så glad för, men som också har givit så manga sorger och besvikelser. Den invigda upptäcker då att när detta område av personlighetslivet släpps, så vinner man i stället en inre frid, en inre glädje och en inre kärlek, som tidigare bara kunde upplevas i glimt eller i korta perioder. Från det ögonblicket har den invigda som huvudregel en stor tillit till att det uteslutande är positivt att mista sig själv. Det är en av orsakerna till att utvecklingen då går snabbare och snabbare. För de människotyper som inte har så mycket stolthet eller mentalt mörker, kan den tredje invignigen eventuellt uppträda redan i samma inkarnation som andra invigningen. För de mentalt starka typerna, för de som har odlat den personliga viljan i långa rundor, och för de som har en stark vana om att mäta sig med andra eller om att behöva ha värde i Guds ögon, kan det däremot vara en långvarig process att mista så mycket av personlighetens kärna att den tredje invigningen kan passeras.

Vid den tredje invigningen förloras huvuddelen av den personlighetscentrering och stolthet som har bundet människan till det lägre mentala planet. Det som saknas att mistas av personligheten är som regel att det har kommit så stor frihet och skaparkraft vid den tredje invigningen, att man kan njuta de många magiska skaparmöjligheter eller möjligheter för att briljera med andlig visdom, att denna glädje kan vara ett hinder av den slutliga upplösningen av personligheten.

Det slutliga "mista sig själv för att vinna livet", sker vid den fjärde invigningen. Här upplöses den sista kärnan av personligheten, som kallas för tröskelväktaren. Därefter är det full frihet i förhållande till personlighetens värld och mänsklighetens tänkande.

Mister man sitt jag?

Den stora frågan om invigningsvägens mistaprocesser är om människan i verkligheten mister personligheten? Människan mister succesivt de önskningar och begär som tillhör personlighetens liv. Vid den slutliga upplösningen av personlighetens kärna mists de sammandragningsnings mekanismer, som döljer sig bakom stolthet och egenvilja. Men personligheten består ockå av olika förmågor till att fungera på det fysiska planet, till att fungera stillammans med andra människor, till att skapa via den konkreta logiken och till att genomföra projekt i de konkreta världarna. Alla dessa förmågor mists inte. De genomströmmas succesivt av själen, de levandgörs och de ställs i de högre andliga världarnas tjänst.

Vi har här den speciella problemställningen att om en människa för tidigt mister sig själv, i den meningen att det kommer en fullständig självövergivning till det gudomliga kombinerat med en olust till att vara fysisk, att vara individuell eller att vare en del av männskornas värld. Då kan det ske det att personligheten nästan helt upplöses utan att komma in i de högre världarna. Vi kan här tala om att broarna bränns till människornas värld, att det saknas tillräckligt stor kärlek och visdom för att dörren till de himmelska världarna kan öppnas. Eller så kan det ske att människans inre kroppar är så känsliga att de förbränns vid kontakten med de högre världarna. I båda tillfällena kan det andligt sökande människan varken fungera i människovärlden eller i de högre andliga världarna.

Därför kan de högre världarna ofta med vilja hindra en personlighetsupplösning, även om personligheten har en stark längtan till att uppplösas och att upphöra med individuell exsistens!

På den sunda andliga vägen sker det en långsam transformation av personlighetens energier, att människan nästan inte upplever att den mister sin personlighet. Orsaken är att det i dagsmedvetandet sker en succesiv förskjutning från t.ex. 90% personlighet och 10% själ, till 50% av varje, och till 90% själ och 10% personlighet. Denna succesiva förskjutning föregår över många inkarnationer. Den kommer alltid vara markerad av att det sker en viss öppning till själen varefter en del av personligheten stänger av lite. Tills det inströmmande själsljuset är integrerat, varefter det sker en ny öppning och så fortsätter det i en cyklisk rytm av öppning, avstängdhet, integration och ny öppning. Faserna av avstängdhet är därför naturliga organiska reaktioner på en för våldsam själsinströmning.

Vid den fjärde invigningen upplöses tröskelväktaren - som den sista resten av det personliga självet - inte i den meningen, att den försvinner! Däremot sker det det att det högre självets genomströmmande kärlek vibrerar genom tröskelväktaren, så att allt separatistisk jag upplöses. Men kvar finns alla de förmågor till att fungera i tid och rum och till att vara ett skapande jag som är utvecklad i tusentals av inkarnationer. Nästa fråga är då, om de fjärde invigda, mästarna etc. är jag-lösa. De är jag-lösa i den meningen att de inte har personligheter som känner åtskillnad. De är inte upptagna av egna mål, utan de har fortfarande en centrering omkring det andliga jaget. Dvs. att de har en förmåga att stå som individuella medskapare i Guds stora självutvikning. Men individualiteten skapar inte åtskiljande till andra väsen på samma vibrationsnivåer. En fjärde invigd har därför förmågan till att vara fullt ut individuell och ändå vara fullt ut integrerad i en större helhet.

Då förmågan till att vara ett självständigt skapande väsen är viktig på de andliga medvetenhetssplanen, är det från andlig sida full acceptans av att människor kan välja att utsätta jag-upplösningen till kommande inkarnationer i stället för att gå snabbt in i t.ex. tredje invigningens ego-upplösande eld: En förlängning av jagets upplösning kommer som regel att betyda att det skapas fler förmågor till att fungera som ett individuellt skapande center efter den fjärde invigningen.

Att mista sig själv, del II

När änglamänniskor mister sig själva

För människor från deva-änglavärldarna finns det några speciella problemställningar omkring att mista sig själv. Dessa problemställningar gör, att det i verkligheten är svårt för deva-änglamänniskor att balansera mellan att behöva vara ett jag och ändå behöva integreras i en större helhet. Generellt gäller för alla människor, oavsett vilken värld vi kommer från, att när själva sammansmältningen mellan ens högre väsen och ens personliga väsen går i gång, så är det personliga önskningar och begär, det som måste släppas.

Därför är det också för deva-änglamänniskor de samma processer som för andra människor vidrörande att genomskåda och långsamt transformera de önskningar, som går på att få glädje vid att följa snäva personliga målsättningar, genom att ha motstånd till andra och vid att demonstrera makt och prestig. Men i förhållande till andra människor så visar det sig i praktiken, att det är viktigt för deva-änglamänniskor att ha en fast bas med t.ex. ett hem med konkreta omgivningar och en trygghet i det nära. Genom en sådan fast bas känner deva-änglamänniskan, att den hör hemma på det fysiska planet, och att den utvecklar en kärlek till det nära, som är en förutsättning för att kunna fungera i människornas värld.

För många deva-änglamänniskor kan det därför vara nödvändigt att använda många krafter på den dagliga rytmen, på att få ekonomin i ordning, på att omge sig med skönhet och på att få en trygghet i förhållande till de närmaste. Om man i den situationen blir engagerad i att släppa på allt vad som binder, så kan medvetandet bli för flytande, för drömmande, för fjärmande från det mänskliga, för ostrukturerad och för identitetslös. Orsaken till detta är att deva-änglamänniskor i sin naturliga värld på de inre planen fungerar med mycket lite jag och med en flytande gräns till andra deva-änglaväsen och till det omgivande inre livet. Om ett sådant flytande tillstånd överförs till människorvärlden kommer deva-änglamänniskan ofta bli en overksam drömmare utan mycket kontakt med sina medmänniskor och utan förmåga till att fungera i den fysiska världen.

Vad är då lösningen för deva-änglamänniskor? Först måste den enskilda människan, som kommer från en deva-änglavärld, förstå om sig själv vilken fas i människoinkarnationerna de är i. Det används många inkarnationer på bara att bli en människa med människokänslor, människorelationer och förmåga till att fungera i det fysiska. I alla dessa inkarnationer förväntas det inte, att det sker någon form av jag-upplösning. Tvärtemot är det optimalt, at det skapas ett jag, att det skapas en förmåga till att fungera i det fysiska, och att man lär sig att fungera tillsammans med andra människor så mycket på samhällets premisser att man kan klara sig psykiskt och ekonomiskt.

När den andliga utveckling sätter in i den meningen, att ens högre väsen börjar att strömma in för att utföra den planlagda uppgiften på Jorden, så startar en process med att genomskåda, vad som är onödiga ego-begär, vad som kan vara uppbyggt av onödvändig separatism och stolthet, och vad som kan vara onödvändig trygghetssökan. Succesivt släpps då några av dessa bindningar, men de får inte släppas så fort, att själva jaget går in i en alltgenomträngande längtan efter att lämna det mänskliga i en sökan efter det gudomliga hemuniversumet.

Den succesiva transformationen måste därför ske samtidigt med, att man behåller en identitet som människa, en känsla av närhet i förhållande till andra människor, ens hem och en glädje vid att vara fysisk. Det enklaste sättet att mäta på om man släpper begär och önskningar för snabbt, är att märka efter om livsglädjen är intakt, om glädjen vid det nära och vid naturen är kvar, om man fortfarande kan fungera tillsammans med i det minsta några medmänniskor, och om man kan bibehålla en funktion i samhället och allrahelst också en förmåga till att klara sig själv ekonomiskt via ett arbete i samhället. Inte alla deva-änglamänniskor har lätt vid att klara ett jobb i samhället under betingelser med stress och ofta konflikter på arbetsplatsen. Men man kan vara uppmärksam på om ens förmåga till att fungera i arbetslivet försämras jämfört med tidigare.

Samtidigt med att ens inre deva-änglaväsen blir mer och mer märkbar som glädje, som frid, som kärlek och som önskan om att göra gott på Jorden, skapas det en omställning till att vare en förmedlare av hemuniversumet ljus och kärlek. I hemuniversumet kan det finnas inriktningar på såsom att heala med glädje, med vitalitet, med medkännande kärlek, med varsamhet, med frid eller med omsorgsfull kärlek. Andra deva-änglaväsen kan vara tränade till att också kunna hjälpa individuellt genom en form av andlig vägledning, genom uppmuntran eller genom att kunna organisera i mer vittgående uppgifter.

Succesivt kommer deva-änglamänniskan därför bli en förlängning av sitt hemuniversums uppgift på Jorden. Detta kan betyda, att man så vitt möjligt väljer utbildningar eller uppgifter, som har med det medmänskliga eller det såkallade alternativa att göra, och det kan betyda, att deva-änglamänniskan primärt ser sig som healer på Jorden. I många tillfällen betyder omställningen att deva-änglamänniskan speciellt kommer att fungera som en osynlig förmedlare av hemuniversumets vibration.

Osynlig är här i den meningen, att förmedlingen inte upptäcks av andra människor och ofta heller inte sker medvetet i personligheten. Förmedlingen kan upplevas som en vibration i hjärtat, som kan vara frid, levandhet, djup eller glädje, oberoende av vilken vibration som man arbetar med. I många tillfällen kan förmedlingen upptäckas genom en trötthet, som om man har dubbelt arbete: Ens yttre väsen arbetar i det konkreta på arbetsplatsen och i familjen och ens inre väsen arbetar samtidigt med förmedling av ljus och kärlek i familjen, på arbetsplatsen och till en större värld. Efterhand som denna omställning sker, så sker mista-sig-själv-processerna ganska naturligt. Det är som om de inre strömmarna blir mer närvarande och fyller mer, samtidigt som personlighetens önskningar och bindningar i människans värld falnar mer och mer bort.

Många tvivlar på om jag-upplösningen går för vitt. I den beskrivna fasen är det min erfarenhet, att det brukar vara ordning på det från ens högrre väsen. Detta ska förstås på de sätt, att det efter en fas med mer tillbakadragenhet som regel uppstår en balans, som gör, att man både kan fungera i det fysiska och kan vare en förmedlare från den inre världarna. Men ibland är balansen förskjuten mer till det inre, än några deva-änglamänniskor är helt trygga med. Detta kan upplevas, som om det är svårt t ha tillräckligt mycket fokus och energi på det dagliga livet, på arbetsplatsen och i familjen, som om det är en stark lust till att vara mer stilla och mer tillbakadragen, eller som om det nästan inte är någon självtillit kvar gällande att vara något och att manifestera sig själv. I denna situation kommer en vanlig mänsklig analys dra slutsatsen, att människan har gått för mycket i stå och har blivit för jag-lös.

Men sett från de högre världarnas perspektiv representerar tillståndet ofta den optimala balansen mellan att vare människa och att vara en utströmmare från ett område i deva-änglavärlden. Detta betyder i praktiken, att det i den nuvarande perioden av mänsklighens historia är det stor användning av olika vibrationstillstånd från deva-änglavärldarna, så att mänsklighetens inre liv kan stimuleras. Det ingår därför en form av offer av något av personlighetens kraft och dynamik, och många deva-änglamänniskor må finna sig i, att omgivningarna blir oroliga över, om man blir för passiv eller får för lite intresse i det dagliga livet.

Det kan här vara ett gott råd att finna balansen mellan den inre dragningen och den inre uppgiften, och förmågan till att fortfarande vara en människa som kan klara sitt dagliga liv i familjen och på arbetsplatsen. Bara man inställer sig på att inte kunna honorera de samma önskningar till att vara fysiskt aktiv och närvarande, som man kunde tidigare. Med hänsyn till jag-upplösningen så kommer man att finna denna balans fortfarande innehåller ett jag och en personlig identitet, men att denna identitet succesivt blir fylld med frid, varsamhet, fullhet och/eller kärlek. Genom att vila i detta inre tillstånd och låta den flyta genom sig, samtidigt som man kan klara de viktigaste dagliga uppgifter, uppstår en vacker balans mellan de två världarna.

Att mista sig själv, del III

Ska alla stjärnmänniskor mista sig själva?

De mista sig själv processer, som blev beskriven omkring människans utveckling från personlighet till själ, gäller för invigningsvägen på Jorden. Det finns andra planeter, där invigningsvägen tillåter människan att behålla långt mycket mer personlighet än här på Jorden. Detta betyder i princip, att dessa invigningsvägar inte slutar i de buddhiska och högre världarna. Detta orsakas av att dessa världar är så starkt präglade av enhet, att det inte finns en tillgång till de människor, som tänker i separatistiska banor, i dualitet eller som är upptagna av att nå mål för det individuella självet. I stället kan invigningssystemen på vissa andra planeter "röra sig vid sidan" på det mentala planet. Detta betyder, att när det valda invigningssystemets mål för personlighetsupplösning har nåtts, så kan människan fortsätta med att ta invigningar inom specialiserade områden av förmågor, som tillhör det mentala planet. Dessa förmågor kommer typiskt att handla om att kunna samla mental kraft, om att kunna fungera inom fler strålfält och om att kunna skapa med kombinationen av vilja och intelligens inom vissa skapelsefält.

Den typiska invigningsvägen på de mentala planen är en invigningsväg, som lägger vikten på magiska förmågor och på att kunna använda vibration till att skapa med mentalt, astralt och fysisk materia. I de flesta tillfällen kommer invigda från dessa planeter fungera positivt i den meningen, att deras förmåga att skapa blir använd till att främja en planlagd evolution på planeten eller i ett större område av vintergatans system. Det finns därför många ljuscivilisationer, som fungerar med vikt på ljusmedvetande, med vikt på gemenskaper, nätverk och gruppaktivitet och med vikt på att gå samman om stora gemensamma uppgifter. Om bara de invigda i en sådan civilisation inte börjar att manipulera med materian för egen vinnings skull eller att manipulera med andra människor för att få personlig makt, så är det acceptabelt, att det behålls en viss del av personligheten. Människor från en sådan ljuscivilisation kommer i egna ögon ofta vara högre invigda, men vibrationsmässigt kommer de oftast att motsvara andra (2)invigda inom Jordens invigningssystem. I förhållande till andra (2) invigda i Jordens invigningssystem kan de högre invigda i sådana ljuscivilisationer ha tränat i den skapande intelligensens många möjligheter i mycket längre tid och på långt fler mångfaldiga sätt, än det är typiskt för Jordens invigda.

När denna beskrivna sorts stjärnmänniska kommer till Jorden, finner vi dom ofta som positiva och duktiga människor, som har ett mångfalld av uppgifter som t.ex. affärsfolk, politiker, naturläkare, journalister, författare, terapeuter och andliga lärare inom positivt tänkande, tankekoncentration, kundaliniyoga m.m. För många kan de stå som ideal för positivt tänkande och aktiv världstjänst. Men om man lär känna dom närmre, kommer man upptäcka, att de inte har inbyggt i sig den förståelse, som gäller för invigningsvägen på Jorden om att låta själva personlighetskärnan mjukgöras och upplösas. Deras ideal är att förbli personligheter i en öppenhet för gudomligt samarbete. Men i detta gudomliga samarbete önskar de att behålla den personliga friheten till att gå från uppgift till uppgift, och manga av dom har svårt att förstå, varför Jordens mystiker och högre invigda lägger vikt på att man ska ge upp materiella önskningar, sexuella önskningar och önskningar om att vara något. Deras hållning är snarare, att allt vad som ger livsglädje är tillåtet, bara det inte går ut över andra. Detta betyder i princip, att de väljer en balans, där en stor del av personligheten är intakt, och där de inte behöver att gå genom de djupare smärtprocesser, som uppstår, när de sista bladen i hjärtcentret ska utvecklas, så att längtan efter Gud som kärlek kan hjälpa till med att upplösa de sista delarna av egot.

Den stora frågan är, om den här beskrivna sorten stjärnmänniska kan få lov till att behålla denna balans mellan själ och personlighet, som ofta motsvarar den andra invignngens nivå på Jorden. Svaret är att den kan behållas, intill det högre medvetande väljer en utvecklingscykel, som kommer upplösa den sista delen av personligheten. Detta val kommer som huvudregel först, när personligheten har insett, att den saknar en öppenhet till det buddhiska planets genomträngande kärlek för att kunna komma vidare eller för att kunna hjälpa en planets mänsklighet på ett djupare sätt. Genom kombinationen av detta erkännande och en mätthet av att vara personlighet uppstår det som regel ett grundläggande beslut om att ta en cykels mer med mer lidande. Detta lidande kommer att öppna de innersta hjärtbladen, och den kommer skapa en längtan efter Gud som kärlek. De innersta hjärtbladens utveckling är en förutsättning för, att den tredje och den fjärde invigningen på Jorden kan passeras.

För mig verkar det som om det är millioner av stjärnmänniskor på Jorden, som inte har valt att passera den tredje och den fjärde invigningens jag-upplösningar här på vår planet. De är här som hjälpare inom olika mentala områden. De representerar ett visst ljus från deras hemmaplaneter. De glädjer sig över att få nya utvecklingsmöjligheter på vår planet, men de har inte tillräckligt stor önskan om att släppa de sätt att vara medskapende på, som de är genom attbli bättre och bättre på det dom gör. De kommer då vid en tidpunkt lämna vår planet, när det inte längre finns användning för dom, och de har rätt till att vänta i millioner av år, innan de tar beslutet om att gå in i de processer, där själva personligheten upplöses.

Av Asger Lorentsen, dengyldnecirkel

Översättning Mariann Andersson