7 faser mot 1 invigningen

Denna artikelserie är ett bidrag till att förstå vägen mot den 1 invigningen på ett andevetenskapligt sätt, utifrån det naturliga planläggandet av de inkarnationer som det är fokus på omställning från ett yttre liv till ett inre liv.

Artikelns syfte är dels att hjälpa den enskilde läsaren till att förstå sig själv och dels att hjälpa till med att vi känner igen kriser och utmaningar hos andra, så vi förstår så mycket som möjligt av vad de genomgår och därmed kan ge dem det optimala stödet.

Generell introduktion
Ofta känner man igen 3 överlappande faser samtidigt men med en av dem som den starkaste.
Strålkombinationen, karmalagen och dåtidens upplevelser avgör vilken fas som är svårast och om der evt är faser som hoppas över.
Den mittersta (4.) fasen anger huvudtemat för hela perioden upp till den 1. invigningen, och kan därför dyka upp som ett bakomliggande tema.
Där huvudträningen ligger för denna inkarnation kan fasens naturliga synpunkter och problemställningar tyckas vara karakteristiska för hela den andliga vägen, även om uttrycket kan ändra sig ganska mycket redan innan nästa fas.
Om några av dessa faser uppträder som ett led i repetition från tidigare liv kan de vare relativt kortvariga, tills den fas kommer som innehåller den viktigaste träningen för detta livet.

De 7 fasernas syfte
Efter en lång evolution har personligheten individualiserats i förhållande till beroendet av sociala grupper och barndomens präglingar. Man känner sig självständig och är uppptagen av att klara sig i konkurrensen om att vara något och att vara värdesatt. Medvetandet har typiskt ett starkt yttre fokus med ett engagemang i det materiella livet. När denna höjdpunkt i att lyckas – eller att vilja lyckas – i världen har kulminerat, börjar själen att etablera en kontakt. Den första kontakten är som en ton som sänds in i hjärtat på personligheten och tänder en längtan efter ett djupare liv än det materiella livet.
När personligheten hör tonen från själen, börjar en inre resa över flera faser fram mot invigningens port. Syftet med denna resa är att skapa tillräckligt djup, medkänsla och mogenhet. Så den inre människan har vuxit så att man vilar i ensamhetens acceptans, så att hjärtat blöder av existensens inre lidanden och till att längtan efter inre liv, förlösning eller gudomlig kärlek har skapat den samlade personlighetens svar: ”Jag är redo. Låt mig födas i ett nytt rike.”  Detta svar är tecken på att stå framför invigninens port, där personlighetens inre djup tillkallar invigningens ström.

Tillsammans söker de olika faserna att skapa mogenhet och djup, snarare än att ge snabba svar eller meditativa upplevelser som kan avsluta den inre vägen. För den inre vägen mot invigningens port kan inte kulminera innan existensens kamp, lidanden och successiva erkännanden liv för liv har skapat fundamentet för den integrationen av själ och personlighet, som sker mellan den 1. och den 3. invigningen. Faserna fram mot den 1. invigningen är således rika på existentiella kriser, och det är de djuptgående processerna som är de viktigaste ingredienserna i de upplevelser och erfarenheter som omskapar människan från att vara en (över-) modig yttre människa till att vara en äldre själ, som har upphört med att föra oväsen, för hon/han kan vila i sitt inre.
Hela perioden är präglad av utvecklingen av det 6. bladet i den egoiska lotusen. Detta bladet står för vilja och självuppoffring på det emotionella planet. I den esoteriska förståelsen har den överskrifter som rening, avkall, god vilja, begynnande ljus samt aspirant till vägen.
I den synliga världen är det vägen för omställning från en materiell tillvaro till dagsmedveten kontakt med en spirituell inre värld. Denna omställning växlar mellan krisernas inåtgående processer och överskott till humanitärt arbete och medmänsklig hjälp till andra.

För viljatyperna kan denna del av vägen speciellt vara präglad av samhällssengagemang i miljörörelserer, politik, etiska hållningar och nya konsekvenser av ett helhetsorienterad livssyn.
För intelligenstyperna kan dessa inkarnationer vara präglade av engagemang i filosofi, andliga värdsbilder, djuppsykologi eller existentialistiska kamper.
För känslotyperna kan huvudparten av inkarnationerna vara präglade av existentiella kriser och uppgivenhet avlöst av ny begeistring, asketiska perioder och radikala ändringar bort från världen i en sökan efter förlösning eller frihet från lidande.
Gemensamt för alla typer är en lyhördhet inför själens kallan som fas för fas förbereder människan på att nå fram till invigningens port ”med fötterna badande i hjärtats blod” (citat A A Bailey). Oavsett hur lätt det är för den enskilde att känna igen att den inre vägen har börjat, så förvandlas personligheten på ett djuptgående sätt tills den är redo att börja sin integration i själens liv.
Lägg märke till: De flesta inkarnationerna i dessa 7 faser är harmoniska med stor glädje, då krisfaserna är kortare än de expansiva överskottsfaserna, och då några av processerna till dels kan föregå under medvetandets tröskel.

Av Asger Lorentsen, Den Gyldne Cirkel

 

7 stadier fram mot den 1. invignignen

1. Jag hör själens ton - och följer dens kallan
Nyckelord: SÖKER INÅT

2. Jag vandrar ensamhetens väg - och accepterar dens tyngd
Nyckelord: ENSAMHET

3. Jag förnimmer mitt inres värderingar - och söker det ljus som ger glädje: Nyckelord: HAR FUNNIT LJUSET

4. Jag upptäcker när livet inte vill som jag vill  - och väljer avkall, rening eller smärta: Nyckelord: RENING

5. Jag lider när hjärtat inte får plats - och bryter genom det som stänger det inne: Nyckelord: ÖVERSKOTT

6. Jag känner igen när mina rötter rycks upp - och söker näring från det nya livet: Nyckelord: ÖVERSKOTT

7. Jag upptäcker djupet när jag mister det gamla jaget - och accepterar vägen ut i öknen: Nyckelord: FRÅN ÖKEN TILL LIV

                                 Fas 1: Jag hör själens ton

Nycklar
Själen sänder ut tonen: ”Släpp efter på den separata och isolerade existensen, för den är blott en illussion. Lyssna till livets stora symfoni som finns djupt i ditt inre. Öppna den inre dörren till mitt rike, för du är skapad från det riket. Det är det riket som är källan till din existens. Och det är det riket, som nu kallar dig till samklang, förening och enhet, så du blir ett yttre uttryck för mig: Den aktiva, känslosamma och skapande delen av mig, som kan fungera i mångfaldighetens och kontrasternas värld, samtidigt med att leva i oändlighetens och tidlöshetens värld.”

Själen säkrar att det yttre livet verkar tomt. Personligheten reagerar genom att vända sig inåt, lyssna och söka mot inre källor av existensen. Den vet ännu inte vad den söker i det inre, men den är inte längre tillfreds med det yttre livet. Tomheten har blivit vårt villkor, när vi lämnar människornas värld och söker inåt, men ännu inte har fått kontakt med den inre världens frid, fullhet, kärlek och liv.
Även om det har uppstått en viss tomhet i förhållande till det yttre livets värderingar, och även om det håller på att uppstå en frigörelse från samhällets förväntningar om arbete och status, kan denna fas vara relativt harmonisk, om inte den snabbt går vidare till fas 2.

Beskrivning
Det vanliga livet har blivit tomt. Även när jag når ett mål i en utbildning, en ny plats att bo, en ny sak, nya kläder, en ny bil eller en ny käraste, märker jag en inre ton av att detta inte kan göra mig lycklig. Ja ,tomheten kan vara starkast, ju mer jag har uppnått utan att bli lycklig.
När jag lyssnar till andra verkar de ytliga. För mycket prat förstärker min tomhet, för jag kan inte delta helhjärtat som förut. Jag uppfattar prat som oväsen, för behovet av stillhet – yttre som inre – har aldrig varit större än nu.
Jag har svårt att promovera mig själv för att få poäng hos andra. Andras försök att verka intressanta, att vinna diskussioner och att visa vad de innehåller har börjat att frånstöta mig, för det är som om hela personligheten för oväsen. Och jag söker stillhet.

Jag har blivit den inåtvända typen. Kanske döljer jag det för andra bakom en mask av att vara som förut, men jag kan inte längre dölja det för mig själv. Det har helt enkelt blivit för ansträngande att upprätthålla en självbild av att vara duktig, effektiv, tilldragande, intressant och snabb i repliken.
Nu har jag funnit mina nya värderingar: Att vara djup, stilla och reflekterande. Inåtvändheten och tomheten har ett positivt värde, och jag känner igen det hos många andra, även om det kanske bara är få i min egen umgängeskrets som har det som jag. Jag behöver inte leva upp till att vara den utåtvända och snabba typen. För det finns många andra stilla typer som jag som tänker djupare över livet.

Jag ställer frågor om livet som jag inte kan diskutera med många andra. De flesta svarar med en enkel avvisande mening, när jag vill höra deras reflektioner över frågor som: Har livet en mening? Finns det ett försyn (? forsyn dk)? Lever jag vidare, när kroppen dör? Och religionernas svar är så olika och ibland ologiska att jag inte kan ha en stor tillit till dem.
I psykologiska teorier och i filosofin söker jag nu svar på vem jag är. Och jag söker svar på det djupare i själva det att existera. Här finner jag djuppsykologer och visa filosofer som ger mig mycket. Men själva gåtan om min djupare existens besvaras inte med teorier.
Jag har blivit klar över att vägen går inåt i mig själv. Jag måste finna ett nytt djup i själva det att existera, men jag vet inte om jag kommer finna en naken tomhet, ett stilla varande eller ett levande och kärleksfullt inre rike när mitt sökande är till ända.

Träning
Det skapas många facetter av den inre vägen och för varje ny facett anpassar personligheten sig med nya svar, tillvägagångssätt och hållningar.
Yttre mål får mindre betydelse och medmänsklighet kombinerad med inre trivsel blir det viktigaste. Eventuellt uppstår ett behov av att hjälpa andra via humanitära organisationer, miljöarbete mm.
För några är detta en begynnande period för hatha yoga, ekologisk medvetenhet och mindre användning av kött.

Råd
Finn värderingen i varje steg. Se dig som experimenterande med det att existera utan för många utmaningar, så att det att leva är en värdering i sig själv.
Lyssna till de värderingar som finns i hjärtat för de hör framtiden till.
Acceptera att leva som en människa som kanske inte är mätt i succé med omvärldens och familjens glasögon.
Hitta tillfredställdheten genom att leva efter hjärtat, om blott de mest fundamentala ekonomiska förpliktigande och ansvar kan hållas.

Av Asger Lorentsen

Fas 2: Jag vandrar ensamhetens väg

Nycklar
Själen önskar mer djup och låter tomheten växa. Detta att känna sig annorlunda än de flesta blir nu smärtfullt. Målet med att finna lyckan genom blott att bli en än mer stilla och reflekterande typ lyckas inte längre, för vägen drar människan så långt inåt, att ensamheten växer, överväldigar och tar över.
Själen sänder ut en ny ton : ”När du känner smärtan i hjärtats djup då kan vi mötas. Genom den existentiella tomheten upplever du en smärta över att vara ensam i världen. Den smärta är nyckeln till den djupare inre vägen. Den smärta kommer med tiden upplösa styrkan i det separata jaget. Den kommer få självupptagenheten att smulas sönder, den kommer tvinga dig på knä för det stora livet. Som öppnar sig när ödmjukheten är större än behovet av att vilja vara något, och när din önskan om liv, fullhet och kärlek är nästan utan krav.”
Denna fas klaras av några människor utan att andra upptäcker det. Men vanligast blir man så märkt av livet, att nästan alla vänner blir utbytta, och att man aldrig blir den samma igen. I extrema tillfällen blir tomheten, ensamheten och tyngden så överväldigande att man tar antidepressiva medel, blir alkoholist eller – i sällsynta tillfällen – begår självmord. Detta är fasen för det odefinierliga tillståndet av ”ont i själen”.

Beskrivning
Min inåtvändhet har slagit över i en tomhet som är så smärtfull, att jag är rädd för att depressionen kan ta över. Jag vet inte var tyngden kommer ifrån, för även om jag kan känna igen episoder och livsbetingelser från min barndom och ungdom som kan innehålla orsaker, så borde jag kunna häva mig över det och få en ny glädje. Frågan om mitt livs mening blir mer intensivt än någonsin, för ger tomheten mening?
Många vänner glider ut för de kan inte följa mig, och jag har tråkigt, oavsett vad de kan berätta om resor, familjeliv, sport, ekonomi, nya inköp eller nya drömmar. Att vara mer isolerad och ensam passar mig bra, för det är för besvärligt att låtsas som om jag är som de. Min inre väg kallar och jag måste följa den kallelsen.
Det är som om det finns en osynlig kraft i mitt inre, som drar mig ned i djupet. I djupet är där tomt, ensamt, tungt och mörkt. Jeg stretar emot denna dragning mot djupet för jag vet inte hur djupt och tomt det är. Jag fruktar att avsluta mitt liv med lyckopiller, som en människa som inte kan klara sitt liv utan hjälp. Och i djupet lurar ångesten för tomheten.

Ibland lyckas det att fungera på ytan i det sociala livet, ibland oöerväldigas jag av djupet, och de flesta dagarna lever jag dubbelt: Jag försöker att fungera i det yttre livet, men mitt inre liv är tungt. Och om jag avslöjar för mycket av denna tyngd, blir mina närmaste rädda. De förstår mig inte om jag öppnar locket en smula till min inre smärta. De söker att låta som om jag aldrig har öppnat till djupet, och de tror att mer ”underhållning” och samvaro med andra kan få mig bort från ”den osunda dvalandet vid ett inre liv, som bara har frågor men inga svar”.
Även om jag lever i två lager på samma tid, så har jag mer och mer lust till blott att sjunka ner i mig själv. Djupet har blivit som en magnet som drar mig in i själva existensen, för den ställer igen och igen frågan om vem jag är ,på ett sätt som berättar att svaret finns i själva det att existera utan att kämpa för att vara något bestämt.

Tomhet, ensamhet, smärta vid livet, toner av ångest och mörker blandas som ett inre tillstånd, som söker att få mig till att mista det ytliga jaget för att finna det inre jaget. Men jag vet inte om det är botten i djupet. Jag vet bara att jag är på upptäcktsfärd i en källarvåning av inre lidanden som jag inte längre kan ignorera.
I början trodde jag att det var något fel med mig. Men nu ser jag det annorlunda: Jag är på väg att upptäcka inre rikedomar, som de flesta andra inte känner, för de har inte sett tillräckligt djupt in i sig själv, och de vågar inte göra det. Nu vågar jag se i ögonen att jag har ont i själen, och jag accepterar ensamheten som ett villkor i själva det att existera. Att vara ensam i min inre existens ger en form av mening, en ny ståplats för att ta upp existensen utan flykt, illusioner eller underhållning. I det inre tillståndet av smärta finnes djupet i själva livet. I det djupet mister mycket av det yttre sin mening, men det inre har blivit ärligt, verkligt och intensivt.

Träning
Reaktionen över att vara för märklig för att leva bland andra måste vändas till att värdesätta rikdomen vid att bli djupare. Pessimismen över att vara på en väg som kanske avslutas i mörker, måste vändas till en tillit och acceptans. För det finns en botten när acceptansen av vägen blir total. Rymligheten inför inre smärtor och tillstånd måste ses som ett nytt mål –  precis som konstnärstypen som hämtar inspiration genom existentiella kriser och utmaningar. Ensamheten måste få en värdering som nakenhet inför livet.

Råd
Arbeta med att gräva en inre brunn för att finna vatten, men släpp inte förbindelsen med det sociala livet.

Av Asger Lorentsen

 

Fas 3: Jag förnimmer mina innersta värderingar

Nycklar
Äntligen har ensamhetens väg butit frukt: Frågorna om ”varför leva?” har avlösts av en tillit till själva existensen som en mening i sig själv och en acceptans av att hjärtats inre kors kan vara en naturlig del av livet. Det materiella livet har ringa betydelse, och rikedomarna hittas i de små tingen, i förmågan att vila i sig själv, i naturen och i de glädjeämnen som uppstår när människor möts på ett djupare plan.
Frukten av ensamhet och tomhet är förmågan att vara ensam med sig själv. I det tillståndet har hjärtcentret börjat att blomstra som själens ros. Och ett stilla varande, en ny optimism och en önskan om medmänsklig kärlek vittnar om att ljuset har börjat skina i hjärtat.
I den nya optimismen uppstår möjligheter för inre liv som en väldig dragning mot kärlek, glädje, frihet från tyngd och en lycka som är baserad på det inre livets värderingar. Själen sänder en ny ton: ”Du har nu siktet inställt på mig, för du har accepterat den väg som man bara kan gå ensam. På den vägen måste du lämna världen bakom dig och hålla ett vaket öga med ljuset från mitt rike. Du kan känna igen detta ljus som en glädje, frid och kärlek som inte är baserad på vad som sker i den yttre världen. Känn vibrationen från det milda solsken i ditt hjärta, för där finner du återskenet från mitt rike.”
Detta är en fas av optimism och för många är det en fas av ett radikalt steg med avkall på materialism och kanske parförhållande och barn.
Beroende av temperament och förutsättningar är detta den mest typiska fasen för nyreligiös iver med lätta lösningar, för en lust att följa en guru, för ett engagemang i att följa en noga definierad spirituell praksis, för extrem meditationspräglade inkarnationer, för studier i andevetenskap, för munk-nunna-livets enkelhet och disciplin och för en övergång från religiositet till en spiritualitet där Gud sökes i hjärtats eller frälsningskänslans ljus. Gemensamt för alla dessa tilltag är att det fordras enkla förståelser och lösningar, och att det sällan söks en överblick som kan balansera de många möjligheterna: Hungern efter mening och optimism är så stark, att inre säkerhet, tillit och enkelhet hör samman.
Detta är perioden för den första entusiasmen för ljuset och för den första dragningen till heliga ställen som Assisi, ett ashram, ett kloster eller ett tempel, där man väntar få en respons på hjärtats längtan.

Beskrivning
Jag förnimmer mitt inres värderingar som stillhet, varsamhet, inre glädje och positivt tänkande.
Jag förnimmer att det finns ett försyn eller ett större liv som bär och rymmer mig, och som ger mig tillit och optimism, varje gång jag släpper bekymmer, har tillit och utvidgar min acceptans av livet.
Jag accepterar att vara mindre i det yttre och mer i det inre. Mina nya värderingar är trivsel, inlevelseförmåga, varsamhet och omsorg för liv – inte bara för mig själv, utan också för andra.
Den inre smärtan och ensamheten har inte försvunnit, utan den är lättare att bära. Den ligger som ett djup av inre tyngd, som inte längre överväldigar, men som ger ett allvar i livet, som hindrar ytlighet.
Allvaret skapar nu en drivkraft till att fortsätta mot nya mål. Dessa målen passar till min väg, för de innebär avsaknad i förhållande till materialism, saker och prestige och de innehåller de nya värderingar om helhet, hjärtekvaliteter och slutet av separatism: Jag önskar att följa ljuset i mitt hjärta.

Min väg håller på att få siktet inställt på ljuset. Jag finner ljuset i läsandet av författare som kan ge svaret på eller är tända av de stora frågorna i livet. Jag finner ljuset i stora skepnader i nutiden och forntiden, som visar idealet för min väg, och jag finner ljuset med att hjälpa andra. Kanske är jag ännu inte en gammal själ, men jag känner att jag har rört mig in i några djup och där funnit några svar, som gör att jag kan hjälpa andra, som har rört sig in på ensamhetens väg. För ensamheten känner jag fortsatt, den är som en ton av smärta i mitt hjärte, men den skrämmer mig inte. Den är en del av mitt djup och kvalitet som människa.
Långsamt samlar jag svar på svar i pusslet om mitt liv och min väg. Svaren kommer inte lätt. Processer och kriser kommer och går. Jag kan fortsättningsvis falla tillbaka till uppgivenhet, men gång på gång vänder optimismen tillbaka, och jag ser ljuset framför mig.

Träning
Även om vägen fortsättningsvis är en utmanade inre väg, så är denna fas präglad av upplyftelse och orientering mot det målet som anas i fjärran. Det tränas därför i att vara ihållande, optimism och tillit. Det tränas i att styra personlighetens båt över vågor, och mycket av det tunga i källarvåningen blir liggande till en senare fas.
Det tränas i att ge avkall på begär, för man inser att lidande och begär följes åt. Det tränas i att följa den inre dragningen oavsett vart än den leder, och oavsett hur radikala beslut den må ge.

Råd
Håll balansen mellan radikalitet och ett liv baserad på realism. Upptäck eventuell fanatism i livsstil eller livsförståelser.

Av Asger Lorentsen

Fas 4: När livet inte vill som jag vill

Nycklar
Man svänger mellan motsättningarnas par, som optimism och uppgivenhet. I denna fas avbalanseras många obalanser, för lätta lösningar och eventuellt fanatism. Fanatismen från fas 3 kan uttrycka sig i för radikala beslut, i fyrkantiga sanningar, i enkelriktat förföljande av ett andligt mål, i överdriven tillit till en guru, en andlig disciplin, en andlig grupp, en religiös väg, ett klostersamfund eller en andevetenskaplig auktoritet.
De lätta lösningarnas tid avlöses av andliga förlustprocesser, där tilliten till livet sätts på prov.
I fas 3 fanns ett så stort  behov av några sanningar som man kunde luta sig emot, att dessa sanningar måste visa sig otillräckliga i förhållande till livets större verklighet. Ex: ”Om jag tänker positivt blir jag inte sjuk. Om jag bara tänker gott om andra, är jag allas vän. Jag mottager bara vad jag själv sänder ut. De andliga lärare/ den litteratur som jag föredrar representerar den högsta sanningen. Jag är beskyddad mot ekonomiska slag, om jag lever i tro och tillit.”
Genom att bilda eller bekräfta en livsfilosofi som passar egots behov av trygghet och optimism, uppstår risken för besvikelse, hopplöshet eller vrede, när livet inte passar in i föreställingarna. Och denna risk visar sig som verklig, när fas 4 tar bort den blinda tillitens matta under personligheten.
När mattan dras bort under fötterna genom ett plötsligt ryck, faller vi, och i detta fall berättar själen: ”Nu när du har märkt utstrålningen från mitt rike, ska du veta att religion ska ersättas av spiritualitet, och önskningar om gudomlig säkerhet för det personliga livet ska ersättas av säkerhet i den vibration, som tilhör det transpersonliga riket. Behovet av sanna ideer ska ersättas av önskningar om mångdimensionerad verklighet. Önskningar om fysisk spirituell gemenskap ska ersättas av en önskan om att leva i det andliga rikets enhet. Och du måste släppa dina krav på att vara glad, för lyckan är inte en belöning för den rätta insatsen och livsförståelsen, utan är ett tillstånd i det universella livet. När du en dag kan stå naken inför livet, då möts vi i invigningens port. Intill den dagen hjälper jag dig med att justera känslan för värderingar genom att låta dig upptäcka att du är ur samklang med mig, varje gång du inte accepterar när livet inte vill som du vill.”

Beskrivning
När mattan rivs bort under mina fötter känner jag att det är orättvist, för jag har verkligen försökt att släppa begär och att leva efter mina ideal.
Jag förstår inte att positivt tänkande och tillit till försynen inte är tillräckligt för att hålla mig fri från lidande, för jag har följt alla riktlinjer från böcker och inspiratorer som jag har tillit till.
Detta måste vara ett prov på att hålla modet och optimismen uppe, men det är som om jag är ute i ett stormväder utan slut. Varje gång utmaningarna når ner på en nivå som jag kan tackla tar stormen i igen. Min karta över vägen duger inte längre.
Jag mister och lider på nästan alla plan, ävenom jag bara söker frid. Jag prövas så hårt att böckerna inte kan passa, att försyn inte kan existera och att universums lagar om att lika drar till sig lika inte verkar.
Nu håller jag på att ge upp min tillit, min optimism och mitt hopp om en framtid fri från lidande. Jag har upphört med att ge andra råd, för råden fungerar inte på min egen situation. Detta handlar om att överleva, inte om att vara god, nöjd och positiv. Nu släpper jag idealismen och godheten, för livet belönar mig inte för mina många års insats. Nu vill jag bara passa mig själv och finna ut hur jag ska överleva.
Jag är tillbaka i mitt lilla universum, där de andliga tankarna verkar som ungdomens flykt från verkligheten. Jag måste erkänna att livet inte har en flyktväg från lidande. Jag måste vara fri från illusioner. Jag måste bli naken utan att tro på något som inte är möjligt. Jag är omskakad, men omskakningarna träffar inbillade ideer, frälsthet och falskheten i mig själv. Jag håller på att erkänna verkligheten som den är. Och den processen är sund.
Stormarna har upphört. I stillheten märker jag en ny styrka: Jag miste allt och ändock lever jag. Den gamla kartan med riktningarna försvann och brickorna till mitt nya liv håller på att samlas: Jag måste släppa mer av min vilja, av frälsta meningar och av förväntningar på Gud och livet. Jag måste bli mer böjlig, flexibel, accepterande och rymlig. Jag måste erkänna att på den nya kartan är livet mycket större och mer oförutsägligt än jag förut vågade ta in. Jag märker en djupare vilja till att blott existera. Jag vågar åter igen röra mig på livets väg – mer naken och öppen än förut. Jag måste finna glädjen i att blott vara till.

Träning och råd
Tränar på att inrymma och acceptera lidanden, motgångar och utmaningar som inte kan styras av personligheten.
Tränar på att bli djupare, mer rymlig och mer vis: Att vara naken och autentisk utan falska förhoppningar ger en ny samlad uppfattning och är början på en tillit, som inte fordrar att livet rättar sig efter personlighetens önskningar.

Råd
Släpp mekanismerna om att ditt lidande är andras skuld, Guds/livets skuld eller din egen skuld. Lidande i denna fas uppstår speciellt som en friktion mellan livet och individen, och mellan förväntningarna och verkligheten. Ge lidandet lov att skapa mer djup, övergivande och frihet från krav. Ge lidandet lov att justera och nyansera.

Av Asger Lorentsen

 

Fas 5: Balansen där hjärtat får plats

Nyckel
Detta är fasen med avkall och luttring, men det är också fasen för stabilisering i en vis balans med överskott och med goda möjligheter för att hjälpa många människor med bas av god vilja, ett sensitivt hjärta och skapande projekt.
Denna fas är som en belöning för många inkarnationers utmaningar, fördjupningar och transformationer. Det kommer överskott och glädje, och hjärtat blir centrum för ett liv i balans.
För några är detta stadiet för ett begynnande stabilt arbete för ljus, humanistiska ideal eller samfundsändringar, som avspeglar hjärtats sensitivitet, och som responderar på den 1. invigningens sinne för det planetara broder-systerskapet. För många är detta stadiet för drömmen om en ny form av social gemenskap baserad på medmänsklighet, jämlikhet och broderskap. Millioner av humanistiskt arbetande kunstnärer, journalister, politiker, författare, skådespelare och anonyma ljusarbetare befinner sig på detta stadiet tätt på den 1. invigningen.

Själen säger till personligheten: ”Jag har genom flera inkarnationer bragt dig från ett tillstånd av bara yttre medvetande till en förmåga till att vila i ditt inre med ett visst djup, en viss balans, en viss mogenhet och en viss avslappning inför dig själv. Du är på spåret av ett ideelt liv, där helheten har precis lika så stor betyddelse som ditt personliga liv. Och du är när på att mottaga invignignens förmåga till att känna Gud i hjärtat, till att uppleva din innersta identitet som medvetande snarare än form och till att längta efter själva Guds Rike som så gränslös kärlek, att den kan upplösa all dualistiskt medvetande. Jag börjar därför från och med nu att verka på jorden genom dig. Vi börja därför nu ett samarbete, som inte kräver annat av dig än att lyssna till ditt hjärta och följa kärlekens väg till att uttrycke medkänsla och gemenskapets ideal som ditt bidrag till mänsklighetens framtid.”

Beskrivning
I detta stadiet är det relativt mycket glädje och lätthet: Det verkar som en försmak på den 1. invigningens inre frid, varsamhet och ideal om broder-systerskap, men ännu är det inte naturligt med det djupet i hjärtat, där det uppstår äkta själskontakt, ett ideal om självförglömmande tjänst och en önskan om integrering i det tillstånd av kärlek-visdom där det inte finns ”jag, mig och mitt”. En människa i detta stadiet kan uttrycka sig som följer:

Äntligen upplever jag en god inre balans, som om stormarnas tid är förbi, och jag kan leva nnågorlunda stabilt i det gyllene ljuset.
Nyckeln till mitt liv är att odla ett sensitivt hjärta. Det är hjärtats känslighet som ska vara centrum för mina tankar, projekt, ideer, handlingar och relationer till andra människor.
Jag måste konsekvent följa samvetets röst, ha hjärtat med i allt och utveckla mina inre etiska regler, så mitt liv avspeglar mina ideal – även om det måtte kosta avkall och smärta.
Jag väljer att höra upp med de kortvariga vinsterna för att i stället bygga mitt liv på sanning, verklighet, etik och hjärtats varsamhet. Jag är redo till att upptäcka och luttra det i mig, som söker den lilla trygga världen med dens små glädjeämnen. Min värld ska vara stor, för egots små tryggheter och glädjeämnen håler på att bli ett fängelse.
Jag lider när jag blir stressad, pressad eller följer huvudets lösningar utan att lyssna till hjärtat. Jag väljer då – om möjligt – att växla ner, att finna mitt inre, att få kontakt till hjärtats värderingar och igen att låta det medmänskliga ha den högsta prioritet.
Jag väljer att leva ett liv, som gagnar andra mest möjligt. För första gången är jag redo till att leda efter mitt själs-syfte, att söka en inre kallelse och att följa kall i livet, även om detta måtte ge mindre vinster till det lilla självet. Jag har nu fått överskott till att gagna i en större värld, och jag har upptäckt att det ger mer glädje att lindra lidande, att arbeta för framtidens ideal och att göra en skillnad i världen, än att finna tillfredställdheten i det personliga livet, i mitt andliga sökande eller i blott att hjälpa familijen.
I mitt engagemang i att göra en skillnad i världen, behöver jag inte något till mig själv. Men jag kan inte säga att jag glömmer mig själv för att hjälpa andra. Det är blott så att det ger mitt liv mest mening att engagera mig i en större värld, att låta min röst höras och att släppa något av mitt eget för att gagna via den grupp eller det projekt som söker att skapa en bättre värld.

Träning och råd
Tränar i en ny balans mellan de personliga processerna och ett aktivt yttre liv. I det personliga livet vågar man vara mer öppen, känslig, rymmlig och flexibel, för förmågan till att acceptera sig själv, andra och livets begivenheter har blivit större än någonsinn förut. I det yttre livet använder man sig själv öppet utan en professionell distans: Man vågar visa sig som en människa med svagheter och styrkor, och man har inte en bild av sig själv som ska säljas in.
Det tränas i stabilitet och vidhållande i den verkan som gagnar andra, även om gränsen ofta nås för hur mycket man väljer att ge av sig själv.

Råd
Njut glädjen vid att gagna och glädjen vid att ingå i äkta gemenskaper, samtidigt med att ditt jag kan behållas. Se dig själv som ett överskottsmänniska som kan gagna världen, och var med till att förstärka tonerna av mänsklighetens gemenskap.

Av Asger Lorentsen

 

Fas 6: Där rötterna rycks upp

Nyckel
Efter en viss stabilisering sker det mest radikala ryck i medvetandet: Själen hjälpt av solängeln ”drar” vissa av personlighetens ”energitrådar” ut ur det omgivande samhället med dens personliga relationer, dens position, dens ansikte och dets magnetiska trygghet genom att vara en del av en grupp, en familij, ett arbetsgemenskap eller en social identitet. Om dette sker på ett radikalt sätt, så är det inledningen till den mest smärtfulla fasen från själens första kalden till den första invigning. Den stabilitet som kom i den 5. fasen innehåller ofta så mycket av att vara tillfreds och meningsfullhet, att det känns som om mattan blir bort ryckt under fötterna, när själen väljer att rycka rötterna ut ur människo-identitetens gemenskap.
Syftet från själens sida är att ändra personlighetens orientering från människornas värld av form, ekonomi, socialt liv, friktioner och dualitet till att riktas mot det andliga rikets toner av självförglömmande och universell kärlek, visdom, skönhet och inre liv. Detta är fasen där vi inser att vi måste söka själva källan till liv, frid, fullhet, kärlek och glädje. Då det av trygghet eller av gammal vana är förbundet med att få kärlek, accepteras, erkännande eller värme från omgivningarna, måste omställningen ofta ske mot vår vilja och under stora känslor av att mista, ensamhet och sorg. Fasen kulminerar med en medveten rening, luttring och avkall.
När Själen rycker våra rötter ut ur mänskligheten, säger den till personligheten: Jag leder dig nu ut i öknen, för att du ska lämna den gamla tryggheten, den gamla identiteten och det fruktbara landet bland människor, de som förut har givit dig näring. På resan in i öknens torkade gamla rötterna ut, och din näring från människornas värld försvinner bort. På denna resa kommer ditt hjärta till att gråta och din viljestyrka upptäcker att du inte kan nå dina mål. På denna resa kommer du komma till oaser och tro att du kan stanna, men du måste lämna oas efter oas, tills ödmjukheten är större än jagets kraft, och tills hjärtat blöder av en önskan om att dela ditt hjärta med världen. På denna resa uppstår ett riktigt sinne för andliga värderingar och i hjärtats djup utvecklas de nya rötterna – de rötter som vänder mot himlen, där jag har väntat på dig sedan jag kallade på dig för många liv sedan”

Beskrivning
Början till denna fasen sker ofta så oväntat att personligheten har svårt vid att omstilla sig och eventuellt måste genom de följande faserna:
Jag trodde att jag hade funnit nycklarna till ett gott liv, och att livet därför kommer backa upp mig. Men nu har jag mist igen och igen, som om den andliga lagen inte verkar på mig.
Jag trodde att när jag hade justerat mitt liv efter att ha mist det första, så skulle lyckan återigen le mot mig, men efter att hava mist anseende, respekt och pengar, fortsätter processen med att mista bland vänner, själspartners och de närmaste.
När jag inte längre mister i det yttre livet, tycks jag att mista djupare i mitt inre: Var är min gamla styrka? Var är min vilja till att nå ett mål? Var är optimismen och glädjen till livet ? Var är drivkraften till att leva?
När upphör det? Har jag inte givit mer än tagit? Har jag inte varit en positiv människa? Varför håller de andliga böckerna och idealerna inte vad de lovar? Vad kan meningen vara?
Jag har inte fått lov att bestämma sedan jag började att mista. Och varje gång jag försöker, mister jag blott ännu mer. Det är kanske det som jag ska läsa i livets bok. Jag önskar att jag kunde göra mig en karta, följa en väg och känna nycklarna till att finna det rätta spåret när vägen är bleknad, eller när jag står vid en rondell med flera vägar utan skyltar. Varför har jag inte fått en karta?

Kanske är det en nyckel i att våga vara ingenting. Kanske är det en nyckel i att inte sätta annat mål än att leva. Kanske är det en nyckel i att söka värme och liv i hjärtats djup i stället för bland vänner och partners. Kanske är det en nyckel i att vänja mig till att befinna mig mellan 2 våningar i medvetandet och acceptera vad jag inte förstår. Jag känner att livet tvingar mig till att låta alla önskningar luttras, tills jag nästan ingen önskan har kvar.
Nu tycks jag ha accepterat att vara mitt emellan 2 världar. Men det tillståndet ger mig ingen glädje. Här är ensamt, tomt och kalt Jag befinner mig öppenbarligen i en öken mellan 2 fruktbara länder. Jag kan inte gå tillbaka för livet driver mig längre och längre bort från människornas värld. Mitt liv är tomt. Mitt hjärta är tungt och bara i djupet av hjärtat finner jag värme: Den värme som uppstår vid smärta, sorg, ensamhet, längtan och gråt. När jag märker gråten i hjärtats inre kammare kommer ett hopp: Att den gråten är äkta, autentisk och utan självmedlidande, och att den kan innehålla fröet till självförglömmande, övergivning och frihet från självupptagenhetens fängelse. För där måste vägen vara till det fruktbara landet.

Träning och råd
Att släppa den vilja som tror att den kan härska över livet och nå sina mål.
Att acceptera att vi inte kan ta den gamla personligheten med in genom invigningnens dörr.
Att acceptera och samarbeta med fasens rening, luttring och avkall i förbindelse med personliga önskningar.
Att fundera djupare och djupare över den gamla visdomen om att mista sig själv för att vinna livet.

Av Asger Lorentsen

 

Fas 7: Genom djupet till det nya jaget

Nyckel
Efter den 6 fasens rening, luttring och avkall kommer en acceptans av att vara i öknen, men denna accept ledsagas av en inre smärta. Smärtans orsak är att hoppet om snabb förlösning igen och igen tonar ut sig i framtiden. Smärtans orsak är att det är ett tillstånd av att vara utan kraft, mål och riktning. Och smärtan orsakas av att ensamhet, längtan och existentiellt lidande över livet på Jorden, blandas som ett lager av obestämbart lidande bakom ”det yttre hjärtat”. När invigningen närmar sig håller en del av personligheten på att dö, och livet kan upplevas som ett liv utan förlösning, inre mening och gudomlig kärlek. Tomhet och inre desperation markerar övergången mellan fas 6 och 7, där personligheten ska upptäcka hemligheten i att mista sig själv för att vinna livet.
I denna övergång säger själen till personligheten: ”Jag luttrar dig nu noggrant som guldmakaren, som smälter en gammal staty för att forma den på nytt. Varjer gång jag luttrar bort orenheter lider du. Varjer gång jag upphettar dig för att smälta drag som är för grova eller själviska gråter du, för när värmen i smältdegeln stiger växer smärtan i hjärtat. Det är sant att du ser öken omkring dig, men mitt inne i dig föregår den alkemistiska processen med att luttra och omsmälta, så att ditt hjärta kommer att blomstra. Det är sant att du inte ser framstegen, men mitt inne i dig bildas den grobotten, som håller på att få medkännandets hjärta att växa. Det är sant att du saknar den mänskliga oasens trygghet, men jag leder dig ut ur varje oas tills jag ser själens ros blomstra i ensamhetens och smärtans mull, för det är i den rosen vi snart ska mötas. Och när vi möts börjar det nya fruktbara landet. I det landet närs du inte av människors omsorg, utan av själva livets frid, fullhet och kärlek. Lita på mig. Din ros håller på att veckla ut sig. Och där hittar du mig.”

Beskrivning
Även om det i övergången till fas 7 håller på att komma en acceptans av öknen, och även om invigningen ofta kommer inom få år, är ökenvandringen inte slut. Typiskt kommer personligheten att uppleva processen fram mot invigningen på följande sätt:
Jag skiftar mellan uppgivenhet och hopp. Uppgivenheten kommer när jag märker öknen som ett ingenmansland, och när jag märker att jag inget får ta med mig: Hur mycket har jag inte behövt släppa på fysisk säkerhet, prestige, vänner och familj? Och hur mycket har jag inte måst släppa av personlig styrka? Hoppet kommer varje gång jag upptäcker att det håller på att komma liv i hjärtat.
Livet skiftar från desperation till smärta, ensamhet, längtan och en känsla av att mista mig själv på ett djupare sätt än någonsin förut. Det gör ont och ändå håller det på att komma en förunderlig trygghet med det.
Det är egendomligt att upptäcka, att mitt i hjärtats obestämbara smärtor är det som om det håller på att uppstå en form av inre fast grund: Även om jag på ett djupt och existentiellt sätt håller på att mista mig själv, så faller jag inte mer ner i ett djupt hål. Kanske är det för att jag snart inte kan mista mer. Kanske är det för att jag har accepterat processen. Och kanske är det för att det i smärtan och längtan håller på att ske ett slags brobyggande till något djupare.

Nu känner jag åter igen att ett nytt liv i hjärtat håller på att visa sig oftare och oftare. Små glimtar av en livsglädje som inte ställer krav, men som bara finns djupt i min existens. Svaga toner av inre frid och inre liv, som hänger samman med en djupare acceptans och övergivning än jag har provat förut.
Nu börjar jag förstå de gamla orden om att ”genom att mista sig själv vinner vi livet”. För nu märker jag att det nya livet som har börjat att växa, inte är personlighetens normala liv, utan är ett tillstånd som måste höra till en djupare existens.
Det finns fortfarande faser där jag överväldigas av öken, ingenmansland och tomhet. Det finns fortfarande faser där självupptagenheten spärrar för det nya livet. Men nu blandas dessa faser med en inre längtan efter förlösning. Nu är personligheten redo att gå ner på knä och bara överge sig. Nu är mättheten av att vara upptagen av sig själv så stor att jag bara har lust att leva för kärleken i världen utan att kräva något för mig själv.
Kampen har blivit ett intensivt inre drama mellan önskningar för det lilla självet och det nya livet, som bara önskar att vara närvarande utan några fordringar. I det nya livet finns det frid och fullhet och varje gång det nya livet dyker upp i hjärtat, tiger de gamla önskningarna. Jag tror att ökenvandringen är förbi, för det är som om smärtan i hjärtat har öppnat för ett nytt djup i mitt förhållande till livet. Och det djupet är som ett fruktbart land med en medkänsla, fullhet och frid, som jag aldrig förr har känt. Nu märker jag det: Det är mitt nya hem.

Träning och råd
Detta är fasen där det ska balanseras mellan å ena sidan uppgivenhet, som leder till acceptans, ödmjukhet och övergivning, och å andra sidan tillit och hopp.

Råd
Den bästa formen av övergivning i denna fas är att ge hjärtats smärta lov att komma fram, använda denna smärta till att fördjupa ödmjukheten, samt finna en djup bönehållning om att förlösas från de önskningar och säkerhetsmekanismer som ännu blockerar för invgningen.

Den första invigningens kris

Tröskelväktaren lockar:
Jag måste styra mitt liv utanför lidandet.
Jag måste hålla fast vid att vara något i världen.
Jag måste söka att lyckas, så jag kan erkännas av andra.

Disciplen på vägen bekräftar:
Jag föjer längtan efter hjärtats liv och frid.
Jag accepterar att vara utan ansikte i världen.
Jag är redo att mista säkerhet i människornas samhälle.

Test innan invigningen:
Vågar jag lita på själens stämma, när jag mister säkerhet och status i samhället?

Affirmation vid invigningen:
Jag luttrar det yttre jagets önskningar i smältdegelns eld.
Jag släpper på kampen för yttre identitet: Låt själens liv födas i mig.
Jag dedikerar min fysiska vehikel som tempel för jordens levande ande.

Av Asger Lorentsen, Den Gyldne Cirkel

Översättning Mariann Andersson