Av Madeleine Eriksson för Vingåkers Hundklubb våren 2008.

 

 

För att förstå i många avseenden om varför vissa hundar och raser beter sig på ett visst sätt, måste vi börja med att sätta oss in i var hunden kommer ifrån och hur den utvecklats under många årtusenden. Jag beskriver hundarna utefter deras rasgrupper och arbetsuppgifter.

Till viss del går vi ner och även beskriver vissa raser lite närmare men man måste också komma ihåg att det alltid finns individer i raserna som inte alls stämmer in på rasens beskrivning. De hundarna är ”undantagen som bekräftar regeln” kan vi säga.

Rasgruppernas beskrivs utefter arbetsområde och arbetssätt. Det absolut bästa sättet att ta reda på om en ras är naturligtvis att söka information om rasen på rasklubbens ”hemsida” som oftast finns representerat via datorerna. Många raser har också en beskrivning på Svenska Kennelklubbens hemsida, www.skk.se

 

VARGEN, HUNDENS STAMFADER

Det är viktigt att vi lär oss och förstår hundarnas ursprung för att undvika problem med våra hundar. Mycket av det vi idag tycker är problem är egentligen helt naturligt beroende på vilken ras vi har. Vi kan lära oss varför vissa raser har lätt att ta till skall medan andra sällan eller aldrig gör väsen av sig. Varför en del hundar blir ögontjänare medan andra helst själva bestämmer vilken väg de ska ta. Därför kommer jag att berätta lite om Vargen, vår hunds stamfader.

 

För ett par hundra år sedan fanns det varg på nästan hela norra halvklotet. Nu för tiden finns den mycket begränsat beroende på den förföljning den utsatts för av oss människor. I Sverige finns vargen idag i ett litet antal men har så sakteligen börjat öka och det kommer vargar invandrade från våra grannländer lite då och då

 

Vargar ser inte likadana ut överallt i världen. Bland annat varierar den i storlek, päls och färg men de nordligaste raserna finns i ca 20 raser. I Europa och Asien finns omkring 6 olika raser.  Vår varg här i Sverige är den grå vargen med lite längre päls och en mankhöjd på omkring 60 - 70 cm. Vargens latinska namn är Canis lupus. Varje ras har dessutom en extra beteckning som t.ex. Canis lupus occidentalis (en Kanadensisk ras).

 

Vargflocken

Vargflocken kan bestå av 2-30 individer beroende på område och var någon stans i världen den finns. Flocken består av en s.k.

 

Alfahane och en Alfahona. Det är det paret, ledarna, som bestämmer i flocken och det är bara de två som parar sig med varandra och får ungar. Honan löper bara en gång om året och löptiden kan vara i 4-6 veckor. 

 

Normalt sett parar de sig i februari/mars och även vargen går liksom våra hundar, dräktig i 63 dygn. Oftast är det bara Alfahonan i flocken som löper då hon kan “stressa” de andra tikarna till att inte löpa.

 

Detta kan vi även se i vissa fall bland våra tamhundar där flocken består av tikar och en av tikarna är en stark ledare. Skulle Alfahonan eller Alfahanen omkomma så kliver den varg som står näst högst upp på rangskalan och tar över ledarpossitionen. Då kan det vara så att det är en son till Alfahonan som blir far till hennes nästa kull eller så är det Alfahanens dotter som blir mor till nästa valpkull.

 

Detta kan ske i flera generationer men för att undvik inavel har naturen ordnat det så att flocken dör ut innan den blivit alltför inavlad.

 

När det är dags att föda valparna gräver sig varghonan en håla med hjälp av de andra flockmedlemmarna. Hon har också börjat fälla sin långhåriga bukpäls så att det ska bli lättare för valparna att hitta spenarna. I april/maj föds valparna och en kull brukar bestå av 4-7 valpar och de är precis som hundvalpar blinda och döva de första dagarna. Så småningom låter tiken de andra vargarna att komma närmare valparna och snart hjälper alla i flocken till att passa de små och att slicka dem rena och äta upp deras exkrementer.

 

När valparna är ca 2 veckor gamla öppnas deras ögon och de börjar kunna se och höra. Ytterligare en vecka senare börjar de våga sig utanför hålan. Valparna har nu blivit så stora att de kan dia medan mamman står upp och de får fast föda genom att de vuxna vargarna kastar upp halvsmält kött till dem då de slickar dem i mungipan. Vid 8 veckors ålder är de så pass stora att det är dags för flocken att lämna hålan och området för att ge sig iväg på vandring. Inte förrän vid 6 månader är valparna så pass stora att de kan börja vara med vid jakten. Innan dess får de stanna på bestämda platser under tiden.

 

När ungarna blir större kan det hända att de själva vill bli ledare. Eftersom Alfahanen och Alfahonan inte accepterar någon som helst konkurrens drar dessa unga vargar iväg från flocken för att leta ett eget revir och flockmedlemmar. Det är främst dessa vargar vi kan läsa om i media när man sett enstaka vargar och vargar som förvillat sig in i samhällen och rivit husdjur.

 

Från varg till hund

Hunden var ett av människans första husdjur. Redan när Homeo sapiens uppträdde för ca 40 000 år sedan kan vargen ha levt nära människan. Man vet att för 10 000 år sedan hade domesticeringen redan påbörjats och förhållandet människa - hund var etablerat. Enligt moderna molekylärbiologiska rön härstammar tamhunden endast från vargen. Att det har kunnat uppstå så många olika hundraser beror på att människan upptäckte tidigt att man kunde dra nytta av vargens egenskaper, både fysiska och psykiska. Bland annat upptäckte man att den kunde användas som vakt mot faror, som föda, som värmekälla från djuren själva eller i form av hundskinnspälsar. Även jaktförmågan hos vargen uppskattades. Några av egenskaperna har sedan utvecklats på bekostnad av andra förstås. Dessutom har det inträffat enstaka karakteristiska mutationer, dvs plötsliga förändringar i arvsanlagen.  Sådana mutationer ser vi idag hos våra hundar t ex bulldogens korta käftar och underbett eller Bassetarnas hängande öron.

 

ANVÄNDNINGSOMRÅDEN

Idag finns det ungefär 400 olika godkända hundraser i världen. Säkerligen finns också ett stort antal ”raser” som lever på enstaka ställen runt om i världen. Störst variationer finns ifråga om färg, längd och struktur på pälsen hos våra hundar. Det är också stor skillnad på kropps-storlek och form mellan de olika raserna.

 

Störst är den Irländska varghunden med en mankhöjd på omkring 1m och till de minsta finner vi Chihuahuan som bara väger omkring 0,5-2,5 kg. Vissa raser har enorma pälsar medan vissa inte har päls alls. Dit hör t ex Chinese crested och Mexikansk nakenhund. Redan år 1746 delade Carl von Linnè faktiskt in våra hundraser i sju grupper. Han kallade grupperna; hushund, jakthund, wint-hund, blodhund, engelsk dogg, knähund och nakenhund. Idag har vi fortfarande liknande grupper som de olika raserna är uppdelade i.

 

Vakthund i början

Troligen var hundens första uppgift att vakta hos människan. Den fina hörseln uppfångade ljud som människan inte kunde höra och dess hotfulla eller rädda beteende gav människan varning om annalkande faror. Även försvarsinstinkten hos vissa hundar fann man lämpade att klara sig bäst i kampen för överlevnad. Kanske var det så att man gynnade de större och starkare valparna i kullen och därmed hade man påbörjat utformningen av det som idag kallas för våra vakthundar. När vi idag ska välja hundras och fastnar för en typ av just stor vakt/herdehund är det lämpligt att ta reda på allt om rasen och vilka egenskaper som nedärvts. Utpräglade instinkter som vakt och skydd kan förklara just den rasens egenskaper.

 

Doggar och Molosserhundar

Muskulösa hundar s.k. doggar har ansets komma från främst Tibet och Indien. Förmodligen är det från dessa mastifferna och de stora herdehundarna kommit. De användes i första hand som boskaps- och stridshund.

Boskapshundarna vaktade tamdjuren från rovdjur och hos många av de moderna raserna idag ser vi spår som uppskattades av det primitiva folk som ägde dessa. Det är bl a de mörka fläckar ovanför ögonen som man såg som extra ögon och ett skydd mot onda andar.

Raser vi kan se detta hos idag är bl a Rottweiler, med roströda tecken och Spansk Mastiff. Mindre raser utvecklades i Asien och där återfinner vi idag t ex puli, mudi och polsk owczarek nizinny.

 

Får- och Vallhundar

Över hela Europa lär det under stenåldern ha förekommit en mindre hundtyp, en spetsliknande hund som kallats bronshund. Den återfanns runt människornas bosättningar och användes troligen även till att valla mindre djurflockar. Förmodligen är det just den hunden som ligger till grund för våra får- och vallhundar idag. Där finner vi bla den tyska Schäfern, Storbritanniens Collie, Brittiska bordercollie hundarna samt de Belgiska vallhundarna. Dessa raser har egenskaper som göra att de är alerta, kvicka, smidiga och med ett enormt arbetsbehov.   

Jakthundar

När det gällde hundens första uppgift var det troligt att det var för att vakta åt oss. Man valde antagligen den tuffaste valpen till detta och fick på så sätt en framåt och orädd hund. När vi sen insåg vikten av att kunna jaga tillsammans med hunden valde man förmodligen den tystaste och snabbaste av valparna. Detta gynnade jakten mer än om man tog en hund som skällde mycket.

 

Fågelhundar

Jakthundarna kan idag räknas in i olika grupper beroende av vilken typ av jakt man använder hunden till. Stövare och fågelhundar hade innan den naturliga uppdelningen namn som Bracke, Bracco eller Barque, vilket berodde på från vilket land de kom. Brackehundarna är idag våra stövarraser medan de andra idag räknas in till våra stående fågelhundar. Bland annat kan vi idag känna igen namn som Bracco italiano och Braque fran ç ais som till hör gruppen fågelhundar medan Alpenländische dachbracke är en alpstövare.

 

Dagens skandinaviska stövare är sk drivande hundaroch deras främsta uppgift är att söka och med spårvittring följa och driva villebråd. I Sverige använder vi högbenta stövarraser främst i jakt på hare och räv och de lågbenta och långsamt drivande raserna används till bla rådjursjakt. Spårsökande och skalldrivande hundar har förekommit långt före vår tids-beräkning och många har troligen sitt ursprung från egyptiska, vinthundslika stövare.

 

Dessa blandade sig förmodligen med olika typer av molosserhundar för att öka storleken och styrkan hos hunden.

Fågelhundar används främst till jakt på fågel. Dessa delas in i grupper som stående fågelhundar och stötande fågelhundar. Stående fågelhundar, dvs hundar som söker i vida slag efter fågelvittring i luften och när de finner tryckande fågel på marken stannar de blickstilla och markerar för jägaren var fågeln finns.

Hunden står då ofta nedåthukad och med ett lyft framben och stel svans och genom riktningen “pekar” (eng. Point) den var fågeln finns. Därav namnet på vår tids Pointer.

Andra raser som tillhör gruppen stående fågelhundar är bl a Ungersk vizsla ochWeimaraner.

 

Den andra gruppen fågelhundar är stötande fågelhundar. Dessa söker genom marken och stöter upp fågeln så att jägaren kan skjuta viltet. Dessa hundraser apporterar också den skjutna fågeln både på land och i vatten.

 

Raser av stötande fågelhundar är bl a våra Retriverraser och Spanielraser.

 

Vi kan också påminna om att Pudeln från början var en vattenapporterande hund. Den härstammar från vad vi idag kallar en liten grupp vattenhundar. Kraftigt lockiga eller ulliga pälsar samt stor vattenpassion ses som kännetecken för gruppen och det är den urgamla rasen Barbet som är anfader här.

Rasen Barbet finns ännu idag som ras även om den finns i mycket begränsat antal.

 

Det finns även en grupp med trädskällande fågelhundar som används främst vid jakt på tjäder och orre. Norrbottenspets och finsk spets tillhör denna kategori men eftersom man använder dessa raser även på mindre pälsdjur kallas dessa inte för fågelhundar utan jaktspetsar på skogsfågel.

 

Spetshundar

Spetshundar kan man dela in i grupperna Polarspetsar och Asiatiska spetsar. Polarspetsar har förmodligen utvecklats i Bortre Asien. Sibirien, Tibet, Kina och Mongoliet nämns i samband med att de stora raserna av spetsar utvecklades. Människor från dessa länder utvandrade troligtvis under den senaste torrlagda istiden och tog då med sig hundar. De som stannade i de arktiska områdena på båda sidor av sundet höll hundar som skulle utvecklas till dagens moderna raser såsom Alaskan Malamute, Sibirian Husky och Grönlandshund.

 

Dagens hundar i de här områdena lever idag på ungefär samma villkor som för tusentals år sedan. Ett naturligt urval råder i stort och det innebär att endast de mest livsdugliga hundarna överlever. Hundarna lever ständigt utomhus under hårda förhållanden där instinkten att slåss om ledarskap och mat är naturligt.

Hundarnas främsta uppgift är att fungera som draghundar men den kan också få sätta livet till för att själva bli föda och päls. Trots många generationers avel ser vi än idag deras förmåga och vilja att dra. Har man tänkt sig en ren promenadhund bör man absolut inte tänka på att skaffa en polarhund.

 

Vad gäller de Asiatiska jaktspetsarnafinner vi alla slags lajkor och japanska spetsar i den gruppen men dit hör också chow-chowen. Uppfödning av dessa spetsar har haft ett syfte och det är för jakt, framförallt på högvilt men även mindre pälsdjur.

 

Terrier

En lite yngre jakthundsgrupp vid namn terrier har förmodligen våra europeiska sk torvhundarsom ursprung. Dessa har gett oss gryt- och råtthundar varav de franska raggiga och lågbenta raserna senare utvecklats till våra bassetraser. Även pinscherraser och schnauzerraser anses också härstamma härifrån.

 

De kortbentare raserna arbetade som grythundar medan de lite högre hundarna användes ovanpå land. Utter, räv, grävling och olika gnagare tillhör byten som terriern användes till att jaga. För hundens överlevnad fodrades att den kunde bita ifrån sig blixtsnabbt och förmodligen därav det omtalade terrier-temperamentet.

 

Vinthundar

Vinthundarna är alla snabba, långsträckta och högbenta. De har troligen sitt ursprung i Centralasien och under vandringen mot väster avlats fram och förändrats efter de betingelser som var avgörande för överlevnaden i ökenområden och slättland.

Deras skarpa syn och enorma snabbhet gör att de lätt kan få syn på byte på långt håll och jaga ikapp och döda det. Deras pälsstruktur har förmodligen ändrats till det som var lämpligast i trakten där de raser som lever i ökenhetta fått extremt kort päls medan de hundar som stannade i stäppområden fick en något kraftigare och långhårigare päls.

 

Från år 5800 f. Kr. har forskare funnit vinthundsliknadne hundar i Främre Asien. I Egyptiska gravar har man funnit avbildningar av vinthundar omkring 4000-3500 f. Kr.

Den egyptiske kungen Tutankhamun, som levde under 1300-talet f. Kr. var uppenbarligen förtjust i jakt med vinthundar då man funnit jakthundar som påminner om dagens Saluki i hans grav.

 

Greyhoundsliknande vinthundar anses fått sin utveckling i antikens Grekland och det var förmodligen dessa som blandade sig med Kelternas stora raggiga hundar och som idag blivit till dagens Irländsk varghund och Skotsk hjorthund. Förmodligen kom Borzoien, den ryska vinthunden, till på samma vis.

Vad gäller den lilla Italienska vinthunden är det troligt att en liten dvärgvariant uppkommit. Skulpturer från romartiden visar mycket typiska exempel av dvärgvinthundar.

Många av Vinthundsraserma ser idag i stort sett ut som för flera tusen år sedan. Till de tidiga vinthundarnas ättlingar kan vi räkna in Sloughi och Azawakh som kommer från Nordafrika.

 

Dvärghundar

Det är inte mer än ca 2000 år sedan vi fick fram en grupp hundar vi idag kallar Dvärghundar.

  I Sverige har vi en gemensam nämnare på dessa och det är att de inte är högre än ca 35 cm i mankhöjd. Dvärgexemplar kan födas i alla raser och det är genom avel med dessa dvärgexemplar vi avlat fram nya mycket små hundar.

 

Kineserna var mycket förtjusta i små hundar. Deras främsta uppgift var att i templen skrämma bort onda andar och därför avlade man fram utseenden som gjorde att de såg skrämmande ut. Därav rasen pekingese och shih tzu. Man hade dessa små hundar också som levande värmeflaskor och bar dem i sina vida ärmar på kimonon eller hade dem i sängen.

På en avbildning på en vas daterad till ca 500 f. Kr. återfinns en hund som anses vara en malteser. Troligen är den rasen en av våra äldsta kring Medelhavet. De absolut äldsta dvärghundarna är troligtvis de Tibetanska och Kinesiska.

DAGENS RASGRUPPER

Grupp 1 – Vall-, Boskaps- och Herdehundar

Grupp 2 – Schnauzer och Pinscher, Molosser och Bergshundar samt Sennenhundar

Grupp 3 – Terrier

Grupp 4 – Taxar

Grupp 5 – Spetsar och raser av Urhundstyp

Grupp 6 – Drivande samt Sök- och Spårhundar

Grupp 7 – Stående fågelhundar

Grupp 8 – Stötande hundar, Apporterande hundar och Vattenhundar

Grupp 9 – Sällskapshundar

Grupp 10 - Vinthundar

 

Grupp 1;

Denna grupp innehåller hundar av raser som aktivt arbetar som boskapsskötare och vakthundar.

 

Grupp 2;

Denna grupp innehåller hundar av raser som använts vid kamper, boskapsdrivare, Vakthundar och hjälpredor såsom kärrdragare mm.

 

Grupp 3; Denna grupp innehåller hundar av raser som använts till jakt på aggressiva småvilt i bl a trånga utrymmen då framförallt gnagare.

 

Grupp 4; Denna grupp är en liten säregen grupp som innehåller endast taxar i de tre olika storlekarna och de tre olika hårlagen. Långsamt drivande jakthundar.

 

Grupp 5; Denna grupp innehåller raser av en mycket bred funktion då det gäller att vara människan till lags. Bland annat så används dessa raser till både jakt, vallhundar, draghundar och även som föda och överlevnad. Karaktär-istiskt är hundarnas upprättstående öron och ”ringlade” svans.

 

Grupp 6; Denna grupp innehåller raser av jakthundar, ofta flocklevande sk ”pack”, av lite större typ som är snabbare att jaga, spåra och söka i varierad terräng.

 

Grupp 7; Denna grupp av hundar innehåller raser för fågeljakt där hunden ska leta upp fågeln åt jägaren.

 

Grupp 8; Denna grupp innehåller jakthundar av vattenglada raser på främst fågel som hjälper jägaren uppehålla och hämta bytet.

 

Grupp 9; Denna grupp innehåller raser av mindre raser utan någon direkt särskild aktiv uppgift mer än att vara människan till lags. Har haft uppgifter som andefördrivare och ”värmeflaska”. Dvärgvarianter av olika typer av raser.

 

Grupp 10; Denna grupp innehåller raser av jakthundar som jagar med synen och sin snabbhet.

Rasgrupp 1

Vallhundar

Boskapshundar

Herdehundar

 

OES med skärpa

Med herdehund avses en hund som i första hand vaktar och skyddar sina fyr- och tvåbenta flock-medlemmar. De forntida herdehundarna var mycket vaksamma och aggressiva mot såväl rovdjur som främlingar.

Även om OES kan man ibland läsa i äldre litteratur att, herdarna önskade sig hundar som var så argsinta och avvisande som möjligt mot okända personer.

Numera är OES, i allmänhet, en godmodig och lätthanterlig hund utan att på minsta sätt vara en velig nolla.

Rasgrupp 2

Schnauzrar

Pinschrar

Molosserhundar                  

Sennenhundar                        

Mastiffer väktare

Fårflockarna var stora, till en hjord på 1 000 djur ansågs fem Mastiffer vara minimum för att garantera säkerheten.

Vid fara samlades dessa som ett skyddsvärn framför inkräktarna om så krävdes hade de inga betänkligheter mot att ge sig in i strid.

Däremot ansågs det som ett allvarligt fel om en enstaka hund tog upp förföljelse av varg eller björn:

Gjorde inte rovdjuret slut på den olycklige, såg husbondefolket, på det mest krassa effektiva sättet, till att hunden förlupit sig för sista gången.

 

Bruksegenskaperna var det enda som prioriterades i aveln, men de krav hundarnas arbete ställde på kroppsstyrka och konstruktion förde med sig utvecklingen av en karaktäristisk och tämligen homogen hundtyp.

Tiderna förändrades, i mitten av 40-talet försvann de sista vargarna från bergen och de stora hundarna fann sig plötsligt arbetslösa. Deras matkonto kunde inte längre motiveras i de fattiga hedarnas hushåll. Ej heller fanns det längre någon praktisk mening att åka många mil för att para sin tik med den pampigaste och bästa hanen.

Rasen försvann gradvis och de hundar som fanns kvar förlorade väsentligt i typ genom korsningar av andra raser, troligtvis till stor del Pyrenéerhunden.

Först 1974 vaknade intresset för rasen återigen till liv och med upptäckten av några ännu rastypiska exemplar. Detta föranledde ett mer intensivt sökande efter Pyreneiska Mastiffer och en rasklubb bildades.

 

Herdehundar vaktar

Pyrenéerhunden besitter än idag alla de instinkter och egenskaper en god herdehund skulle ha. Den är stark, frisk, har stabil mentalitet med mycket goda nerver, den är självständig och besitter ett stort tålamod, speciellt emot barn.

Den är vid hemmet mycket vaksam och alert, vaktinstinkten är alltså stor, men den vaktar genom sin närvaro och sin förmåga att utvärdera eventuella faror, ej genom aggressivitet. Den har ett stort revirtänkande, vilket kan innebära svårigheter att ha hunden lös.

 

Då pyrenéerhunden är en självständig hund, med mycket egen vilja, krävs det en del arbete för att få den dit man vill, man bör vara utrustad med stort tålamod och vara lite tolerant i vissa lägen. För att få bättre kontakt med sin hund och för att lära den grunderna i lydnad kan man gå på någon hundkurs, gärna från det att valpen är liten så den på ett naturligt sätt lär sig umgås med andra hundar och dess ägare.

Schnauzern råttfångare

Om man ser till ursprungshunden så finns vaktinstinkten kvar även om den har tonats ner. Inte heller behöver man lära den att fånga råttor, det kan den. Just råttfångarkonsten ger schnauzern ett beteende som många andra hundar saknar, den fångar sina byten med tassarna.

Det är en framåt och i vissa fall rätt egensinnig ras och fodrar därför en konsekvent fostran, likt många andra raser.

 

Pinschern är stolt och vänlig men ska vara reserverad mot främlingar.

 

Newfoundland draghund och livräddare

Newfoundlandshunden sägs härstamma från infödda hundar och en stor svart björnhund som kom med vikingarna till ön Newfoundland någon gång efter 1100-talet.

Sedermera kom europeiska fiskare till ön och med en mängd olika hundraser. Dessa hundar blev en del i skapandet av newfoundlandshunden utseende redan etablerad liksom dess karakteristiska arbetssätt.

Det var dess egenskaper som gjorde att rasen kunde motstå det extremt stränga klimatet, där hundarna arbetade ömsom som draghundar för tunga laster och ömsom som livräddare i det hårda vattnet runt ön.

 

Rottweiler molosserhund som boskapsvaktare

Rottweilern räknas till de äldsta raserna och härstammar från molosserhundarna.

Dess ursprung går tillbaka till romartiden då de användes som vakt- och boskapshundar.

 

Hundarna följde de romerska legionärerna över Alperna som människans beskyddare. I trakten av staden Rottweil sammanträffade de med inhemska hundar, och en blandning skedde. Deras huvuduppgift blev nu att driva och vakta kreaturshjordar, och som vakt åt sin ägare och hans egendom.

Under medeltiden var Rottweilern känd som jakthund av vildsvin.

 

Rottweilern fick sitt namn "Rottweiler Metzgerhund" (Metzger = slaktare) efter den gamla riksstaden Rottweil.

Slaktarna födde upp hundarna efter prestations och bruksändamål.

 

Rasgrupp 3

Terrier

 

Terrier tjuvjagande vadhållningshund

Det tycks ha börjat på tidiga 1850-talet. Ett av de nöjen som gruvarbetarna och textilarbetarna i västra Yorkshire kunde unna sig var att ha hundar som de kunde jaga med, idka lite tjuvskytte med för den egna mathållningen, ställa upp med i råttfångarmatcher i något flodområde på lördagarna.

Och kanske i organiserade hundslagsmål med vadhållning. I synnerhet råttmatcherna, där lag av terriers vann poäng efter det antal flodråttor varje hund knäckte nacken på inom en given tidrymd, tilldrog sig stort intresse och blev föremål för många vad.

Troligen var det för att göra de tillgängliga terrierna skickligare och lämpligare för vattenarbetet, som man började göra de korsningar, som ledde fram till dagens airedaleterrier.

Terrier temperamentet

Den första utförliga beskrivningen

av terrierns egenskaper ger

Sydenham Edward (Cynographia

Britannica 1800).

 

”Terriern är ofta stridslysten, morrig och lättretad, men har hög intelligens och alltid redo när det är dags att arbeta. Han har inte bulldoggens envishet men han har ett mycket snabbt anfall, med hög skicklighet och intelligens. Han bryr sig inte om vad han själv får utstå utan det viktiga är vad han själv uträttar. Hans rörlighet skyddar honom och hans bett kan betyda döden för motståndaren. Han störtar sig direkt in i rävgrytet och kör ut räven eller sliter den i bitar. Även den tjurskalliga grävlingen tvingar han upp i dagsljuset. Lika stort som hans mod är, lika utpräglad är hans intelligens.

Han kan jaga räv tillsammans med foxhounds eller hare tillsammans med beaglar, finna spårlöpan åt greyhounds eller stöta vilt tillsammans med spaniels.

Vildkatt, mård, iller, vesslor och råttor är hans svurna fiender. Han kör ut uttern ut klippgryten och jagar ner honom till flodstranden och drar sig inte för att fortsätta kampen i vattnet.”

 

 

Bullterriern med Dalmatiner i ådrorna

Bullterrier kan som namnet anger, räkna sina anor tillbaka till den tid då tjurhetsningar var tillåtna i England.

Då de förbjöds ersattes de av hundhetsningar och för detta ändamål korsade man bulldogg med olika terrier och resultatet kallades ”bull and terrier dog”. Hundhetsningarna minskade emellertid i popularitet och rasen med dem.

 

En uppfödare, James Hinks från Birmingham, började emellertid ett avelsarbete med ”bull and terrier dog”, som korsades med den nu utdöda old english white terrier och dalmatiner. Målsättningen var att få fram en helvit hund, som var stark, smidig och elegant. Resultatet blev vad vi i dag känner som bullterrier.

 

Kamphundar och myter

Vi har också många myter om just kamphundar. Bland annat skulle de ha käftar som låser sig när de bitit sig fast, att de är okänsliga och att de är signalkänsliga.

Det stämmer inte alls. Låsningen sitter inte i hundens käftar utan i sinnet hos hunden. Den vill helt enkelt inte släppa taget på sitt byte. Den har en vilja att inte ge sig och att inte ge upp för trötthet och skador.

 

Att de skulle vara okänsliga och inte bry sig om smärta eller hårda tag är en sanning med modifikation. Hundarna blockerar sig för smärtan i en intensiv kamp då adrenalinet är på högsta nivå. Precis som hos oss människor.

Den reagerar lika starkt på smärta som vilka andra hundar som helst och allra helst efter ett slagsmål, då hunden kan ha öppna sår som blir infekterade.

 

Grupp 5
Spetsar och Urhundar

Nakenhund med sorglig bakgrund

Mexikansk nakenhund, eller Xoloitzcuintle (xolo), som rasen egentligen heter, är en urgammal ras som har funnits bland olika indianfolk.

Man har hittat statyetter i lera från Colima-kulturen, cirka 3 000 f.Kr.

Statyetterna påminner om de hundar som finns i Mexiko i dag.

Rasen finns i 3 Storlekar. Liten 25-35 cm. Mellan 36-45 cm. Stor 46-58 (60) cm.

När Cortez kom till Mexiko var hundarna vanligt förekommande, och Aztekerna som härskade i Mexiko vid conquistadorernas ankomst på 1500-talet, användes hundarna främst som matreserv. De ansåg att hundarna hade en läkande effekt och använde därför även för att bota sjukdomar som exempelvis reumatism.

Hundarna offrades också för att visa sin ägare helvetet. Att äta och offra var något som conquistadorernas ägnade sig åt så mycket att rasen nästan utrotades

Rasgrupp 4

Taxar 

Taxar

Taxen, är känd sedan medeltiden då det från stövare fortlöpande avlats fram hundar speciellt lämpade för grytjakt.

Från dessa kortbenta hundar härstammar taxen. Taxen är en mångsidig och användbar jakthund då den både driver vilt och går i gryt.

Man har funnit avbildningar i de gamla Faraonernas Egypten, Mexico, Peru och även i Grekland har man funnit lämningar och reliefer av taxliknande hundar.

 

Taxen är en hundras som kallas CHONO-DRODY-STROFISKT vilket innebär att tillväxten i extremiteternas rörben avstannar på ett tidigt stadium och medför taxens karaktäristiska kortbenthet.

 

Finns i tre olika hårlag i tre varianter, normal, dvärg och kanintax

 

Ordspråk: ”Kommer kallad fast ej strax, ty född till slav är ingen tax!”

Rasgrupp 6

Drivande hundar

Sökhundar

Spårhundar

 

Jakthundar

Jakthundarna kan idag räknas in i olika grupper beroende av vilken typ av jakt man använder hunden till.

 

Stövare och fågelhundar hade innan den naturliga uppdelningen namn som Bracke, Bracco eller Barque, vilket berodde på från vilket land de kom. Brackehundarna är idag våra stövarraser medan de andra idag räknas in till våra stående fågelhundar.

 

Dagens skandinaviska stövare är sk drivande hundar och deras främsta uppgift är att söka och med spårvittring följa och driva villebråd. I Sverige använder vi högbenta stövarraser främst i jakt på hare och räv och de lågbenta och långsamt drivande raserna används till bla rådjursjakt.

 

Spårsökande och skalldrivande hundar har förekommit långt före vår tidsberäkning och många har troligen sitt ursprung från egyptiska, vinthundslika stövare. Dessa blandade sig förmodligen med olika typer av molosserhundar för att öka storleken och styrkan hos hunden.

 

Drivande hundar

Driver vilt åt jägaren. Delas in i långsamt drivande som t ex tax och drever, eller som snabbdrivande som t ex stövarraserna.

Detta pga benlängden.

 

Grythundar kallas de jakthundar som går ner i gryt och driver upp viltet som tex räv, grävling mm.

 

Spårhundar

Tack vare sitt synnerligen väl utvecklade luktsinne används raserna framförallt som eftersökshund för att spåra upp skadat villebråd. Den används också för att spåra upp personer. Genom sin, funktionella byggnad är många av raserna och framförallt Blodhunden, mycket uthållig och dess exceptionella luktsinne gör att den utan svårigheter kan följa mycket långa spår även i svårt kuperad terräng.

 

Sökhundar

Så kallade Packhundar har till uppgift att följa jägaren ofta till häst, i pack, dvs det är många hundar som söker upp viltet och sedan dödar detta i flock. Det är förbjudet i Sverige att jaga på detta sätt.

Packhounds har sitt ursprung framförallt i England men idag håller även detta land på att förbjuda jakt på detta sätt.

   

En riktig ”utböling” sammanhanget är tex Dalmatinern som hamnat i denna grupp.

Den har följt Romerna i många århundraden och räknas den in i ska ”pack” gemenskapen.

   

Grupp 7

Stående fågelhundar

Stående fågelhundar

Fågelhundar används främst till jakt på fågel. Dessa delas in i grupper som stående fågelhundar och stötande fågelhundar.

Stående fågelhundar , dvs hundar som söker i vida slag efter fågelvittring i luften och när de finner tryckande fågel på marken stannar de blickstilla och markerar för jägaren var fågeln finns.

Hunden står då ofta nedåthukad och med ett lyft framben och stel svans och genom riktningen “pekar” (eng. Point) den var fågeln finns. Därav namnet på vår tids Pointer.

 

Detta beteende kallas för Sekundering och är ett medfött beteende som innebär att hunden fattar stånd inför synintrycket av annan stående hund. Sekunderingsförmågan anses vara ett adelsmärke för en stående fågelhund. Andra raser som tillhör gruppen stående fågelhundar är bla Ungersk vizsa ochWeimaraner.

 

Förklaring Sekundering

Sekundering är ett medfött beteende som innebär att hunden fattar stånd inför synintrycket av annan stående hund.

Sekunderingsförmågan anses vara ett adelsmärke för en stående fågelhund.

 

Samarbetsförmågan

Det stora, självständiga söket som eftersträvas kräver stor samarbetsvilja. Hunden skall även på långa hål kunna dirigeras med små medel.

Den skall kombinera självständighet med en stark vilja att vara till lags.

Pointern är en jakthund vars huvudsakliga uppgift är att söka och finna hönsfågel. Den skall fatta stånd för kroppsvittring, på order resa viltet och efter skott på kommando apportera och avlämna fågeln till jägaren.  

Grupp 8

Stötande hundar

Apporterande hundar

Vattenhundar

 

Stötande apporterande och vattenhundar

  Den andra gruppen fågelhundar är stötande fågelhundar.

Dessa söker genom marken och stöter upp fågeln så att jägaren kan skjuta viltet. Dessa hundraser apporterar också den skjutna fågeln både på land och i vatten.

Raser av stötande fågelhundar är bla våra Retriverraser och Spanielraser.

 

Vi kan också påminna om att Pudeln från början var en vattenapporterande hund.

Den härstammar från vad vi idag kallar en liten grupp vattenhundar. Kraftigt lockiga eller ulliga pälsar samt stor vattenpassion ses som kännetecken för gruppen och det är den urgamla rasen Barbet som är anfader här.

Rasen Barbet finns ännu idag som ras även om den finns i mycket begränsat antal.

 

Spaniels

Springern är en stötande och apporterande jakthund. Den skall ha ett naturligt zick-zack-mönster, beroende på terrängtypen, söka av området framför jägaren samt markera viltvittring och stöta upp vilt inom skotthåll för denne, vilket för hagelskytten motsvarar högst 25 meter.

Den stötande hunden skall även kunna följa en viltlöpa. När vilt stöts upp, skall hunden stanna och när vilt fällts, skall den på förarens kommando apportera.

Apportering sker såväl på land som i vatten. Vid skadskjutning skall hunden följa det skadade viltet och apportera till jägaren.

Springern används huvudsakligen till varje form av fågeljakt samt vid jakt på hårvilt som vildkanin och hare. Springern används också ofta, även om det inte är dess främsta arbetsfält, vid jakt i små skogs-såtar för att stöta ut klövvilt och som eftersökshund

 

Retrievrar

Curlyn är en av de äldre av retrieverraserna, kanske till och med den äldsta. Den var troligen den första ras som i större utsträckning användes som apportör i hemlandet England.

Hundar med vattenavstötande krullig eller vågig päls hade funnits i England och på kontinenten sedan flera hundra år.

 

Hundar av den här typen återfanns i Asien långt innan Kristi födelse där 'vattenhundar' omnämns i persiska skrifter så tidigt som 4000 f. Kr.

Den portugisiska vattenhunden är en ras som har sina rötter i Asien, norr om den pyreneiska bergskedjan finner man pudeln och tvärs över engelska kanalen hittar vi the old waterdog.

Även den gröna ön Irland har fått sin variant av de asiatiska vattenhundarna, den irländska vattenspanieln

Förklaring Tolling

Enkelt beskrivet går det till på följande sätt. Jägaren bygger sig ett gömsle en bit från vattnet. När en flock fåglar slår sig ner långt ute i vattnet, väntar han en stund innan han låter hunden visa sig. När han är säker på att fåglarna funnit sig tillrätta och slappnar av, slänger han iväg en pinne eller en boll från sitt gömställe och låter hunden apportera den.

Ibland behövs endast ett fåtal, andra gånger många kast och apporteringar för att väcka fåglarnas intresse.

 

När fåglarna väl har upptäckt hunden, börjar de vanligtvis att simma in mot land. Hunden kallas nu in till gömstället och kommenderas att stanna kvar. När fåglarna sedan skjuts i uppflog, skickas hunden ut för att apportera dött och skadat vilt.

 

Att ”dansa” på land är också ett arbetssätt som

tex Perron använder sig av. Detta uppmärk-sammar fåglarna som simmar närmare och då kan fångas i nät av jägarna.

Grupp 9

Sällskapshundar

 

Sällskapshundar Dvärghundar

Det är inte mer än ca 2000 år sedan vi fick fram en grupp hundar vi idag kallar Dvärghundar.

I Sverige har vi en gemensam nämnare på dessa och det är att de inte är högre än ca 35 cm i mankhöjd.

Dvärgexemplar kan födas i alla raser och det är genom avel med dessa dvärgexemplar vi avlat fram nya mycket små hundar.

 

Kineserna var mycket förtjusta i små hundar. Deras främsta uppgift var att i templen skrämma bort onda andar och därför avlade man fram utseenden som gjorde att de såg skrämmande ut. Därav rasen pekingese och shih tzu.

Man hade dessa små hundar också som levande värmeflaskor och bar dem i sina vida ärmar på kimonon eller hade dem i sängen.

På en avbildning på en vas daterad till ca 500 f. Kr. återfinns en hund som anses vara en malteser. Troligen är den rasen en av våra äldsta kring Medelhavet.

De absolut äldsta dvärghundarna är troligtvis de Tibetanska och Kinesiska.

Idag finner vi tex Storpudel, Löwchen och Tibetansk terrier som inte håller detta mått men ändå räknas som sällskapshundar.

 

Tibetansk terrier

Den tibetanska terrierns ursprung är, som framgår av namnet, Tibet. Man kunde träffa på den överallt; i klostren, städerna och på landsbygden. Liksom här i västvärlden idag var den ibland en tillgiven och uppskattad sällskapshund, men det är troligt att den mestadels var en "arbetande" hund.

 

Som vakthund kunde den ge ett varnande skall om någon fiende närmade sig, men den angrep aldrig. Det var den tibetanska mastiffens uppgift. Den var också duktig på att hjälpa fåraherdarna att hålla samman fåren, men det är inte ofta vi numera träffar på en tibetansk terrier med utpräglad vallinstinkt.

Som karavanhund hade den dels uppgiften som vakthund, dels hjälpte den till att driva karavanen framåt. I smala passager kunde man se hur de små hundarna hoppade från den ena jakryggen till den andra för att få jakarna att fortsätta framåt på de branta och oländiga bergsstigarna.

 

Den tibetanska terriern måste vara smidig, snabb, välbalanserad, stark och tuff. Här fanns det inte utrymme för några felsteg och genom årtusenden utvecklades den till en intelligent hund med exakt precision och förmåga att dra självständiga slutsatser. Den levde ett hårt liv, men den var mycket uppskattad av sina ägare och man ansåg, att en tibetansk terrier bringade lycka och välgång.

Av den anledningen kunde den aldrig säljas, utan endast ges bort som en lyckobringande gåva till någon som skulle ge sig ut på en lång och farofylld resa eller till någon som man av någon anledning var speciellt tacksam mot. 

Löwchen

Löwchen (litet lejon) är en sällskapshund som har fått sitt namn efter klippningen som också är rasens signum.

Rasen har troligen uppstått någon gång under tidig medeltid från de hundar som då fanns runt Medelhavet. Det finns små, lejonklippta hundar avbildade på kopparstick från 1300-talet.

 

Vi vet att små och lejonklippta hundar var mycket populära vid franska hovet under 1600- och 1700-talet. Hovdamerna bar gärna omkring dem och använde dem i stället för värmeflaskor i sängen.

De fyllde även en annan funktion, pälsarna lockade til