Diary

Lördag, det kan vara härliga dagar det. Framför allt när det är en så här pass kall dag (ca -20 gr.C) och inget är inbokat. Sova tills man vaknar, lååååååångfrukost med en stor balja kaffe och diverse morgontidningar, hemmastök och sedan hundpromenad i ljuset. Därefter in i goa värmen igen och så är det dags för lördagslunch, he he. Idag bestod den av kaffe och två semlor!! Busigt värre, men är det helg så är det. 

Hundpromenad ja. Det är inte så himla lätt nu för tiden när man har en bekväm gammal hund som inte längre uppskattar några minusgrader. Hon får på sig sitt täcke och skuttar på runt fötterna på mig, ända tills vi kommer ut på gatan. Då blir det tvärnit och tassarna åker upp i luften allt eftersom, till slut står hon upp på bakbenen eller så ställer hon sig på frambenen med rumpan lyft upp i luften. Att ha alla fyra tassarna i snön samtidigt verkar hon absolut inte vilja, lilla Cola. Stackers liten! Hur som haver så lyckades jag lura igång henne så det blev en promenad i alla fall, men inte alls så långt som jag tänkte mig.

Mmm, det var det där med promenader. Jag som alltid brukat vara i rörelse tack vara vovvarna är numera inte i rörelse på samma sätt sedan portisarna lämnade hushållet. Jag är en mycket bekväm människa och kan med gott samvete dega i soffan framför tv:n en hel helg, en bekväm människa som ogärna lämnar den varma sängen på morgnarna utan hellre ligger och drar mig så länge jag bara kan. Har man hund kan man dock inte vara alltför bekväm då de kräver regelbunden rörelse vilket per automatik innebär att även jag kommer i regelbunden rörelse, även på morgnarna... Har man då en pytteliten gammal bekväm hund blir kraven på rörelse inte fullt lika stor och bekvämlighetsmasken, eller latmasken, tar större och större plats. Vilket börjar märkas när jag tar på mig byxorna... Jag börjar bli lite fluffig, tror jag. Nåja, allt går att göra nåt åt. Frågan är bara om jag kan hitta rätta viljan. Motivationen... 

Nä. nu ska jag ägna lite tid åt mitt handarbete och att ta igen lite tv-serier. Det är bra och bekvämt med SVT-play. 

Ha en fortsatt trevlig helg, gott folk!

Bror med hund och fru var redan på plats när vi anslöt och Cola rusade in som vanligt, överlycklig över att få vara där. Wow, en hund!, tänkte Angus, och gjorde genast jämförelsen med Cola och den lilla 10-månaders dvärgpudeln från jobbet som han fått leka med.... Men se denna pudel hade inte alls lust att leka. Hon inte så mycket som tittade på Angus utan nonchalerade honom fullständigt till Angus stora förtret. Oj, vad han ansträngde sig för att bli upptäckt men icke sa nicke. Cola nedlät sig inte att leka med någon lite parvel. Det tog ett litet tag innan insikten hann få fäste i Angus, men inga sorger för det. Då lekte han glatt med husse och matte istället medan Cola förnöjt låg i mitt knä och tittade på ungdomlig energi.

Det är inte ofta som vi upplever Cola som stor, men den här helgen var en sådan helg. Angus väger hela 2,5 kg vilket är rätt mycket för en snart 5 månader gammal chihuahua vad jag försod av min bror, men jämfört med Cola, som väger 1 kg mer, upplevdes han som liten... eller Cola som stor. Det ska i alla fall bli kul när vi ses nästa gång för då har han nog växt klart på höjden och bara ska "massa"-till sig (gör en chihuahua någonsin det egentligen...?) och frågan är då vem som är störst. Gamla Cola eller lillkvadd'n Angus?

Jag har nästan glömt hur det är att ha en valp, detta evinnerliga springande in och ut och agan för att diverse olyckor ska ske...
Och på tal om olyckor så drabbades jag av en sådan, typ. Nej då, jag har inte gjort illa mig på nåt sätt, ingen fara men min lilla hund ställde till med en olycka. Eller egentligen är det ingen olycka för hon är en vuxen hund, det är bara valpar som kan ställa till en olycka av den här arten... Vi sitter i vardagsrummet och pratar på för att uppdatera oss på de senaste händelserna i våra liv när jag i ögonvrån ser en skymt av Colas rumpa/bakben. Men nu satt hon väldigt konstigt... Det såg ut som när hon sitter ute och kissar... Inte kan hon väl ha kissat inne mitt framför ögonen på oss...? På Angus filt...?! Ska jag resa mig upp och kolla, men nog måste jag väl ha sett fel? Min hund är ju en vuxen väluppfostrad hund som numera vet att man uträttar naturbehoven utomhus...? Eller...? Jag reser mig upp samtidigt som jag fortsätter att prata för att inte på nåt sätt avslöja mina misstankar. Inte min hund!!, tänker jag igen medan jag närmar mig Angus filt som ligger på golvet. JAMÄN NOG ÄR DET VÄL SJÄLVA DEN!! Tror ni inte att mitt lilla hundskrälle har satt sig och klämt ur sig några droppar (ja ja, det var en liten pöl, men den var inte så stor alls, bara liiiiten..., visst då?!) kiss och inte ens lyckades hon träffa filten utan allt kom på golvet. Fy bubblan vad pinsamt!! Jag var inte förberedd på att hon skulle kunna komma på tanken att göra denna typ av markering. Och att jag skulle lyckas råka se det! Hade jag inte gjort det hade vi bara ojat oss lite över lille Angus som inte lärt sig vara rumsren än, gulle gull. Men nu, fy vad pinsamt. Nåja, det gick snabbt att torka upp och sedan var det klart (och glömt? suck!). 

Resten av besöket gick problemfritt, åtminstonde för Colas del.  Idag när vi kom hem blev det en 5 km-promenad för att skaka ner all mat vi ätit i helgen vilket kändes superskönt. Jag tror att även Cola upplevde det så, hon verkade väldigt glad och nöjd under promenaden. Även hon har fått äta gott i helgen om än inte i samma kvantitet som oss människor. Cola har nämligen fått ärva diverse hundgodis efter Angus... Ja jag vet, det låter lite konstigt kanske att Cola fått ärva hundgodis efter en så ung hundindivid men det är sant. Angus verkar ha en finsmakarkaraktär och det duger inte med vad som helst när han ska belönas. Det ska vara gott godis, annars får det vara! Cola verkar inte vara av samma finsmakarkaraktär utan hon mumsade glatt i sig av alla karamellerna som Angus tidigare ratat, med resultatet att de karamellerna numera finns hemma hos oss. Toppen säger jag och Cola, eller snarare ett stort tack! 

Oj, vad klockan rusar! Nu måste jag och Cola (som ligger i mitt knä som vanligt) säga god natt till er läsare, det är en ny dag och en ny arbetsvecka imorgon och det gäller att möta den pigg och utvilad.

Ha de gott!

Så sitter jag här framför datorn åter igen och det med en nybadad och nyklippt liten pudeldam i knäet. Liten Cola måste ju vara fin till nästa helg när vi ska träffa släktens senaste tillskott, hårdrocks-chihuahuan Angus. Det ska bli jättekul! I princip alla våra hundbekanta är av storleken större så det ska nog bli roligt för henne att få träffa någon i sin egen storlek. Eller så blir hon Häxan-surtant för denna lilla slyngel, valp som han är ännu. Nåja, hur som haver så ska det bli kul. För mig i alla fall. 

Jag kan berätta att årets första semla är avklarad, mums! I tisdags föll jag för frestelsen att investera i lite semleingredienser och eftersom sönerna var minst lika intresserad som jag blev de snabbt tillverkade. Och minst lika snabbt förbrukade, he he. Gott gott! Den gången fick vovven i alla fall bara njuta med ögonen, inga godsaker för hennes del. Nää, hon får hållas till matrester och torrkulor.

På tal om matrester, herrejisses vad vi plötsligt får slänga mat. Vi som nästan aldrig gjorde det tidigare med flera stora hundar i hushållet samt matglada herrar får nu plötsligt väldigt många brödkanter och diverse rester kvar efter middagarna. Det känns definitivt inte rätt att slänga mat, det bär emot å det grövsta, men vad ska vi göra? Jag har i och för sig en lösning på det, men tiden får utvisa om det blir som jag tänkt eller om vi löser det på annat sätt... Till dess så har jag börjat mata fåglarna med lite smått och gott. Bland annat gamla halvbrända pepparkakor som jag inte slängde i soporna redan vid julbaket utan slängde in i frysen istället (jag undrar hur jag tänkte egentligen...?). Nåväl, i helgen placerade jag ut dessa pepparkakor till fåglarna att mumsa på men sist jag kollade var de kvar...?! Tycker inte ens skatorna om mina goda, om än lätt brända, pepparkakor? Snacka om att de blivit kräsna! Cola lyckades i alla fall hitta några som trillat ner i snön (placerade kakorna i äppelträdet) så hon hade faktiskt en riktigt bra andedräkt under en stund igårkväll. 

Idag tog jag några foton av Cola, både före och efter badet/friseringen. Hon är en sån söting, denna lilla toypudel. Jag längtar till sommaren då jag kan köra med klippmaskinen över hela hennes kropp, det är liksom lite enklare än att hålla på att klippa pälsen. Fast att bada och klippa en toypudel är ju inget om man jämför med att göra detsamma med en storpudel, det tar liiiiiiiiiiiiiite längre tid. Idag gick det i hoppande måste jag säga, allt flöt på utan problem. Men det märks att Cola börjar bli lite till åren, hennes päls håller inte riktigt samma kvalité som när hon var yngre. Pälsen har liksom blivit lite "fröppigare" som man säger hemma i Junsele, sprödare som man säger i Sverige. Fröppig och lite gles skulle jag vilja påstå, men ändå inte dålig... Förstår ni vad jag menar? Det är lite svårt att förklara i text, men ni som har gamla pudlar antar jag kan förstå vad jag menar. Som sagt, under vintern får hon ha lite längre päls så hon klarar kylan bättre men till sommaren blir det troligtvis snagg igen. Om jag inte beslutar mig för att köra några utställningar i och för sig... Vi får se.

Nu ska jag ta min lilla hund och förflytta mig till vardagsrummet för att fortsätta med mitt senaste stickprojekt. Vad det blir? Det tänker jag inte tala om för det ska bli en present. Sen kanske, när jag givit bort den, kan jag tala om vad det är.

Ha de!

 Jaha, idag har tankarna vandrat iväg till Pepsi igen. Idag är det nämligen 3 år sedan Pepsi dog. Suck! Hon var en så otroligt bra hund att ha att göra med på flera sätt, inte en vacker pudel men en bra hund. Oj vad jag kan sakna henne ibland. Go-hunden!

Igår var jag och hälsade på 5 storpudlar förresten, en grå, en silver, en vit, en brun och en harlekin (brun/vit). Det var första gången jag träffade på en levande flerfärgad pudel, annars har jag bara sett dem på bild. Riktigt fränt faktiskt. Synd bara ett det inte är en godkänd färg, men kanske att det kan bli det inom en framtid med tanke på att röda pudlar numera accepterats. Har googlat runt lite och läst/sett bilder på "felfärgade" pudlar och som sagt, det är lite fränt. Särskilt black and tan tycker jag är läckert, ni vet samma teckning som en rottweiler har med svart grund och bruna tecken. 
Jag hade med mig lilla Cola på visiten och även hon fick träffa alla storpudlarna och det var lite med hjärtat i halsgropen som Cola fick hoppa ur bilen och bli noga luktad på av dessa fem stora vovvar. Tänk om de skulle bli sur på denna lilla skrutthund, en liten "häxan-surtant" som hon kan vara ibland. Men naturligtvis så gick det bara bra, Cola la sig platt på rygg och lät dem hållas tills allt var klart och sedan gick vi in allihopa. Kom någon av storpudlarna och störde henne när hon låg i mitt knä (var annars?) så var det en morr som gällde och då gick storvovvarna därifrån. Det är festligt med detta hundspråk. Innan vi åkte hem tog Cola sig friheten att gå husesyn och att det var en massa storhundar runt i kring bekom henne inte ett dugg, det märks tydligt att hon är van vid stora hundar. Skönt, måste jag säga.
Det var i alla fall länge sedan jag satt och pratade pudel på detta viset i flera timmar, tiden bara rusade fram. Vovvarna var jättetrevliga och de byttes bara av om att få bli klappad, när den ena gick kom den andra fram eller så kunde jag ha Cola i knäet och en storpudel på var sida om mig. Myyyyyyysigt var det!  Snacka om att jag njöt!!

Annars på hundsidan då? Tja, jag har blivit bättre på att vara ute och hundpromenera igen. Cola är som sagt lite bekväm av sig numera och jag måste erkänna att jag ganska snabbt och lätt accepterat det under hösten och utnyttjat det som en ursäkt för att skippa promenader under dagar med regn och blåst. Jag får väl erkänna att jag blivit ordentligt bekväm av mig jag också..., suck. Inte bra. Inte bra alls. Men nu när det äntligen blivit minusgrader ute och snön har lagt sig, och faktiskt fått ligga kvar, är det mycket lättare att ta sig ut. Det tycker även Cola som numera hyfsat glatt hänger med. Annars är det bara när vi tar fram bilnycklarna och skramlar med dem som hon kommer studsande och förblir studsande tills vi går ut genom ytterdörren, såsom hon alltid gjorde förr när vi tog på oss ytterkläderna. Tänka sig, att hon går igång så ordentligt på detta nyckelskrammel! Hon älskar verkligen att åka bil och få hänga med oss dit vi ska, sen spelar det ingen roll vart det är. Hon fick bland annat hänga med när vi skulle tvätta bilen i en sån där tvättomat för nåt år sen. Vi klev ur bilen och skickade in den i tvättomaten och då insåg jag att det låter nog ganska mycket där inne i bilen... Oj då! Hur reagerar hon (eller rättare sagt de, för vi hade Pepsi också då) nu då? Men det var ingen fara, hon/de var sig precis lik när vi väl öppnade bakluckan för att kolla läget. Sen kan man väl fundera över vad det innebär... , men de verkade inte ha tagit skada av oljudet på nåt sätt.

Googla runt ja, det gör jag en hel del just nu. Jag läser pudelsidor för fullt och det är så kul, men tidskrävande och tröttsamt också. Ibland känns det som om ögonen fullkomligt torkar ihop och dessutom går i kors, varmed jag brukar ta mig en paus genom att handarbeta en del. Just nu är det en stickning på gång och sedan ska det bli en virkning. Jag vet inte om detta handarbetande är så mycket bättre för ögonen egentligen, men det är i alla fall vilsamt för skallen och ger lite tid för reflektion. Men det är lite svårt att utföra detta handarbetande ibland, för som sagt, Cola vill som alltid ligga i knäet på mig och det händer att hon lägger sig över garnet och det är ju inte så lyckat kanske. Nej, då får jag bli lite jobbig och flytta bort henne. Någon måtta får det vara. Nog för att hon är en liten prinsessa/drottning men ibland får hon finna sig i att inta rollen som fotfolket också och befinna sig på golvet. Hon är ju ändå en hund....

Oj, nu börjar ögonen att skrumpna på mig (linserna torkar...)  så jag tar och avslutar detta bloggande för denna gången.

Ha de gott!

Wohoo! Ett nytt tomt blankt år ligger framför oss! Visst är det väl ändå en härlig känsla att vi nu kan fylla dessa tomma månader med en massa roliga och spännande aktiviteter. Nytt år, nya friska tag!

Jag brukar alltid bli lite vemodig på slutet av året och sätter mig gärna ned och bläddrar igenom den förbrukade kökskalendern. Ni vet en sådan där kökskalender där familjen har var sin kolumn där man kan fylla i diverse aktiviteter. Jaha, det var då vi åkte dit! Kommer du ihåg vad roligt vi hade när de kom på besök där?! Usch, det var då det hände... Och det var då vi reste hit och sedan dit!
Det är en del av vårt förbrukade liv så visst känns det lite vemodigt, men samtidigt ligger som sagt ett helt tomt och blankt år framför mig. Bara släkten och familjens födelsedagar är markerade hittills. Och utställningar...

Jaaa, jag vet. Jag har bara lilla Cola här hemma, men efter att ha bläddrat igenom min kompis exemplar av senaste PudelNytt kunde jag inte låta bli att bli lite påverkad...De hade reportage om olika pudelklippningar och utställningar och helt plötsligt kom jag till insikt att jag faktiskt ganska lätt kan spara ut och formklippa Colas päls så det går att ställa ut henne. Bara för att det är kul! Inte för att det är nödvändigt, men då händer det i alla fall något på hundfronten. Jag får se vad jag hittar på. Dessutom har jag ju Il duce som jag kan följa med på utställningar, he he! Kanske träffs vi på någon utställning i sommar?!

Hundfronten ja... Nu sliter jag ont må ni tro! Jag börjar på allvar få lite "ny-hund-noja" och jag har börjat studera pudeluppfödare och deras hemsidor igen. Jag känner mig lite ringrostig när det gäller pudel och vad som gäller för dem så nu måste jag läsa på igen. Jättekul!! Jag kan sitta i flera timmar vid datorn på pudelsidor och på SKKs Avelsdata för att studera bilder, avelsfilosofier, bakgrunder och statistik. Jag beundrar de grå pudlarna väldigt mycket just nu, jag tycker de är så otroligt vacker både som fullpälsade och som nedklippta. Jag undrar om det kan bero på att lilla Cola är så grå numera, att jag helt enkelt vant mig och därmed känner att grå pudlar är mer "rätt" än andra färger...? Jag vet inte. Fast egentligen är inte färgen viktigt, det viktigaste är att allt känns rätt. Att allt stämmer och att jag kan tro på valpen/uppfödarens tankar och resonemang. Det är som jag sa till en uppfödare jag pratade med; ju längre man är med i hundsvängen desto kräsnare blir man och desto svårare blir det att hitta rätt. Men men, jag misströstar inte. Det finns mååååååååånga pudeluppfödare att välja bland jämfört med antalet portisuppfödare så nog vore det höjden om jag inte ska kunna hitta en uppfödare som tänker som jag...

Fast varför säger man grå numera? Silver låter mycket trevligare... Trist! Men visst är det festligt med alla dessa färger och storlekar hos pudel. Fyra storlekar (stor-, mellan-, dvärg- och toypudel) och sex färger (svart, brun, vit, silver, aprikos och röd), helt fantastiskt. Fast egentligen finns det ju ännu fler färger, t.ex. blå, harlekin och tan... Som sagt, helt fantastiskt.

Vilket väder har ni därhemma förresten? Här är det runt nollan, blåst och regn/snö. Tror ni Cola vill gå ut och gå då?? Nähädå! Fast nu har jag varit bestämd av mig och tagit på henne täcke och burit ut henne på gatan och då har hon motvilligt följt med. Maken skrattar gott åt hennes divalater vilket jag har lite svårare att göra. Jag har dock kommit på att om hon får gå lös så tvärnitar hon inte lika ofta utan då "glömmer hon bort sig" av alla lukterna och trippar glatt runt mig/oss. Ibland hamnar hon på efterkälken men då kan hon få fart och speedar förbi oss för att sedan trippa på långt där framme istället. Jodå, så nog kan hon gå på promenad fortfarande allt. Fullt så gammal och bekväm som hon vill tillskriva sig är hon uppenbarligen inte ännu. Bushunden där!

Nej, nu ska jag pudelsurfa igen.

Ha de!

Just nu njuter jag dock av några dagars ledighet och jag har det otroligt skönt. Jag sover tills jag vaknar (men ni må tro att jag spratt upp ur sängen igår när jag sov ända till 10.22. Fy bubblan!), äter långfrukost framför tv:n med Cola i knäet och tidningen på vardagsrumsbordet. Sedan pendlar jag mellan hundpromenad modell längre, virkning/stickning, tv-tittande, tvätt och ätande. Jag måste dock erkänna att jag har legat av mig när det gäller ätandet. Som jag kunde äta förr, framför allt julgodis! I år har jag knappt ätit nåt godis alls, två knäck, en otäck hemgjord hallongele samt några limekokostoppar, men det är ju ingenting jämför med förr. Då kunde jag ligga med diverse chokladkartonger på magen och en bok i ena handen medan den andra handen gick mellan chokladkartong och mun, oavbrutet under hela jullovet. Snacka om att jag måste varit sockerbombad! Usch och fy! Nä, det kanske är bättre så här som jag är nu när jag är så här vuxet mogen... 

Ja, som ni ser så har jag gått lite längre hundpromenader nu under julen, med hund! Cola som varit så bekväm under hösten har sedan det blev vinter ute blivit lite piggare och studsar nu glatt runt i hallen när jag tar på mig ytterkläderna. Den mörka kalla blöta och blåsiga hösten verkar inte vara Colas melodi, men som sagt nu när marken är frusen har det gått bättre. Jag kan inte annat än hålla med Cola, nog är det roligare att få vara ute och promenera på frusna vägar än sumpiga blöta grusvägar, framförallt när man kommer hem igen. Hu, jag undrar hur många grushögar jag dammsugat upp genom åren efter att hundarna legat och torkat på golvet efter en promenad. Trots tassbad och frotterande med handduk innan de släpptes in... Nåväl, det är ju sånt som följer med ett hundägande och det är bara att gilla läget. 
Det gläder mig i alla fall att Cola tycker det är roligt att vara ute igen, även jag behöver röra på mig. Jag VET att jag borde röra på mig mera och träna mina muskler så jag ska orka bli gammal, men jag har bara så svårt att motivera mig. Att träna är så tråkigt!! Att vara ute med hundar på diverse olika sätt och på så sätt få rörelse, utan att jag tänker på det, är kul!! "Äscha då!", säger maken, "det är bara att gå ut och gå ändå!" Pyttsan heller! Jag har lite svårt att identifiera mig med medelålders damer som rör sig i par över bygden och gärna med ett par stavar i händerna. Nej, jag vill inte bli en "Vandrandepinne"! Bara om jag får ha hund med mig, då blir det genast legitimt, och inte minst lite mera spännande. Har ni försökt gå i rask takt med stavar tillsammans med 2,5 hund fastspänd runt magen...?  Hundar som luktar och  skiter i otakt...? He he! Det var en utmaning, åtminstonde från början. Det tog inte alltför lång stund förrän vovvarna hade lärt sig hur det fungerade när matte viftade med dessa stavar runt dem, men visst var det lite orytmiskt promenerande innan de alla kissat och dottat ifrån sig... Sen var det full fart! Ja, det var träning det!

Nä, nu är det nog dags att återuppta min virkning igen. Jag känner hur virkningen ropar på mig därborta i vardagsrummet...

Ha de gott! 

Oj oj oj, snart är det jul igen! Tänka sig! Men jag är så gott som redo, allt är klappat och klart (he he). Dessvärre har jag fått ont i halsen och lite feber vilket är oroande med tanke på att jag ska ha gäster över julhelgen... Jag hoppas förkylningen är av samma art som två av mina kompisar haft, en galopperande variant som kommer som en blixt från en klar himmel och som försvinner lika fort. Jag gör vad jag kan för att kurera mig i alla fall, så håll tummarna för mig.

Jag kan berätta att den lille jultidningsförsäljaren plingade på dörren här om dagen. Jag hade gett upp hoppet och börjat planera vad jag skulle göra med pengarna jag hade i ett kuvert här hemma, jag menar för 500 kronor kan man hitta på en hel del. Men som sagt så plingade det på dörren och där stod han med en väfylld ryggsäck på ryggen, precis lika glad och företagsam som i augusti. Vad månde det bliva av en sådan lite gosse? Nåväl, nu har jag lite att läsa i mellandagarna då jag ska vara ledig och en ny familjekalender att hänga på väggen efter nyår.

Under mellandagarna hoppas jag att jag kan vara ute mycket, promenera och kanske till och med åka skidor. Vi har fått lite snö, med betoning på lite då. Det återstår att se om jag lyckas få med mig husets enda lilla hund eller om hon fortsätter att tjura på och bara ska ligga på sittkudden i vardagsrummet som den prinsessa hon är. Eller är hon kanske husets drottning numera?

En liten prins har faktiskt kommit in i familjen. Eller familj och familj. Det är min bror som skaffat en liten 3-månaders chihuahuavalp, söt som en karamell fast det törs jag nästan inte säga högt. Inte kalla den lille prins heller. Den lille chihuahuan är nämligen en tuff hårdrockshund med namnet Angus efter en av min brors favoritartister, gitarristen Angus Young i AC/DC. Jag ser verkligen fram emot att få träffa den lilla hårdrockaren i januari då vi har planerat in en sammankomst. Jag är orolig för att min hundnerv kommer att få starka impulser, ni vet den där nerven som hela tiden signalerar efter en ny liten individ att jobba och ha kul med. Nåväl, den som lever får se... En liten försmak av lilla Angus (he he, precis som sin namne, liten alltså) ser ni på bilden. Det blir nog fler bilder av honom och Cola i det nya fotoalbumet som jag förberett.

Nej, dags att vila igen. Det gäller att få bort förkylningen som härjar i min kropp.

Sköt om er alla och ha en riktigt God Jul!

Så, idag är det söndag. Detta efter en mycket trevlig lördag med trädfällning på tomten, trerätters middag, ett kyrkobesök för att lyssna till Härnösands Motettkörs julkonsert och som avslutning lite glögg och pepparkakscheesecake här hemma. 

Jag måste bara få säga att konserten var otroligt bra, vilken akustik det är i en kyrka.  Och att vanliga människoröster kan låta så otroligt starkt och högt. Jag kan för mitt liv inte begripa hur man kan pipa så infernaliskt högt som en del kvinnor kan?! Och detta inte på ett störande skärande sätt utan med en klang, helt fantastiskt imponerande. Att denna motettkör dessutom hela tiden formerar om sig och framför svåra arrangemang, hela tiden med glimten i ögat höjer kvalitén på hela framträdandet. De är seriöst duktiga men tar sig själv inte på för stort allvar, sånt tycker jag om.   Tårarna steg fler än en gång under konserten, hu vad jag kände mig gammal då. Så gör ju bara gamlingar, blir rörda till tårar när de hör någon sjunga... ´Ja, tanten i mig tar bara större och större plats, det är bara att konstatera. Nåväl, nu ser jag fram emot vårkonserten som de ska ha, undrar vad det blir för tema i år.

Jag har lagt in två nya foton i fotoalbumet. Nu ska jag bara lägga in ett foto till i albumet tänkte jag. Det ska bli en julhälsning från Cola och mig men först ska hon badas och klippas så vi inte behöver skämmas. Det duger inte att avsluta detta hundår med att se ut som ett litet långhårigt troll, nej, fin ska man vara då tycker jag. Ni får återkomma under nästa helg, då ska vi vinka "God Jul" till er alla.

Vinka god jul ja, jag undrar just var vår lille jultidningsförsäljare har tagit vägen. En söt liten gosse dök upp i augusti och ville sälja jultidningar och tanten i mig sa genast "Självklart!" När en så företagsam och trevlig liten gosse dyker upp på bron kan jag ju inte annat än uppmuntra det och handla, en hel del... Nu ligger pengarna sedan en tid i ett kuvert och väntar på den lille försäljaren, men ännu har han inte dykt upp och det är ju ändå snart mitten av december. Jag har ju bland annat beställt julkort av honom och de vill jag ju ha snart, för ska mina kära hinna få sina kort den gamal hederliga vägen via en levande brevbärare måste de läggas på lådan och det snart. Annars blir de ju utan och det vore tråkigt tycker jag.

Häromveckan var vi hos tjocka släkten och träffade ännu fler av tjocka släkten och vi hade väldigt trevligt. Lilla Cola fick stanna hemma och ta hand om sönerna medan jag och maken åkte iväg för allvarligt julpysslande. När vi anlände var silllunchen uppdukad ute i bagarstugan och efter att ha inmundigat detta satte vi igång på allvar. Under eftermiddagen/kvällen stöptes det ljus, kokades senap, gjordes fågelmat, julkorv och pepparkakshus. Därefter blev det middag och mysande med husets tre hundar, jag kan jussom inte låte bli... Huset erbjöd en gammal Diva som fällde päls något så fruktansvärt kopiöst så efter en stund var det små högar med päls på golvet där vi satt. Jag tordes inte kliva upp utan fick ropa på maken som fick komma dragandes med dammsugaren. Hujedamig vad det är enkelt med en pudel/portispäls när man jämför med en Diva-päls. Men vad gör väl lite löst flygande päls när man får sitta och klappa och mysa med en hund, det går ju att dammsuga bort det som sagt. När jag startade dammsugaren kom rottisen Zack springande, han älskar nämligen dammsugaren. "Nej men oj!" tänkte jag jag då. "Inte bita i munstycket, du sugs ju fast!". Men enligt svägerskan är det just det han vill. Han vill nämligen att man ska dammsuga fast hans tunga...!  SLURP sa det och sedan satt tungan fast!! Zack bara stod och frustade och drog loss sig från munstycket för att sedan vrida kinden till, SLÖRP så satt han fast igen men nu med kinden. SLÖÖÖÖÖÖRP, lät det och dammsugarmotorn gick på högvarv. Tillslut blev jag tvungen att säga ifrån. Det var ju hundhår jag skulle dammsuga upp, inte rottisar som bara fastnar i röret.

Husets rottisar är i alla fall de absolut goaste och charmigaste hundar jag träffat på länge. Lilla Nike är det slöaste och lugnaste jag träffat och Zack är den naivaste och klumpigaste jag träffat, men ack så kärleksfulla och goa de är. Man kan inte annat än tycka om dem! Zack har för vana att backa emot en och sedan sätta sig i knäet på en, en riktig knähund är han. Att han i och med sättandet lyckas knuffa undan både mig och den stora byrån jag lutade mig emot går honom helt förbi. Att ha en rottishane i knäet är lite mer än att ha lilla Cola där, det kan jag lugnt påstå. Det är liksom att ha en HUND i knäet. Mys mys!!

Annars är det fortfarande lugnt på hundfronten. Jag inväntar efterjulsvintern för då ska Il duce få lämna ifrån sig en skvätt blod för gentester. Sedan misstänker jag att det dröjer ända framåt våren till dess säsong 2012 börjar som lite flera tävlingsresultat trillar in. Spännande!! Jag ser verkligen fram emot detta, då kan jag börja utvärdera Grundämneskullen på allvar och ta ställning till om Dotte-boy kan vara en lämplig avelshund. Spännande spännande!

Nej, nu måste jag släppa datorn och fixa lite middag. "Äta bör man, annars dör man". Eller "Äta får man aldrig förgäta, för få jära vära" (Åh, nu längtar jag plötsligt upp till mina hemtrakter igen. Jag vill höra Jönselmåle!!)

Ha de gott!

Tänka sig, imorgon är det 1a advent. Igen! Herrejisses vad åren går fort. Nu står jag åter igen och bakar pepparkakor och sjunger mig hes till gamla goda hederliga julsånger. Pepparkaksdoften sprider sig genom huset och julstämningen kommer krypande, mysigt. I år har jag verkligen gått igång på jul. Det brukar kunna variera mellan åren hur engagerad jag blir i denna högtid, men i år har jag som sagt gått igång med rekordfart. Jag vet precis vad det beror på, nämligen tentor. Jo, så är det. För några veckor satt jag tentavakt och då kan man inte göra så mycket annat än att sitta och titta ut över de studerande som sitter tyst och djupt försjunken över sina tentor och då får man plötsligt tid för lite reflektioner och funderande. Riktigt behagligt. Jag satt först och planerade upp arbetet jag hade att göra fram till jul, men när det var klart började jag fundera över vad jag skulle göra hemma fram till jul. Det blev en liten lista (jag älskar listor!) och jag arbetar målmedvetet för att bocka av den allt eftersom. KUL!

Jag älskar också att vara ute och promenera med hundarna i bostadsområden under advent. Det är så roligt att gå och titta på hur folk adventpysslat sina fönster och broar/uppfarter, så roligt att det hänt att jag gått in i både soptunnor och gatlyktor... Lite pinsamt faktiskt, fast det kan jag å andra sida bjuda på.

Idag tog jag och Cola en promenad runt Nattviken i solskenet och blåsten. Än har det inte börjat blåsa storm här så det gick riktigt bra. Lilla Cola är inte alltför förtjust i blåsväder. Hon brukar krypa ännu närmare marken än hon är i vanliga fall som för att gömma sig för vinden samtidigt som öronen fladdrar på henne. Hon påminner faktiskt om Den flygande elefanen Dumbo med sina jätteöron, fast utan snabel då förstås. Lillskrutten, hon är så söt. 
Hon vill fortfarande inte gå ut och gå om hon slipper, men si nu har jag skärpt till mig och helt sonika lyfter ut henne. Hon kan ju inte ligga inne hela dagarna under vintern bara för att det är lite ruggigt ute. Nä, på med tröja eller täcke och ut och gå. Så länge vi håller oss i rörelse är det ju inga problem med kylan, varken för henne eller mig.

Nu när jag adventpysslat här hemma har jag tänkte en del på Il duce, den goe lille hunden. Under några år har jag gjort en skapelse av mossa, kanelstänger, nejlikeapelsiner, hyacint och ljus och haft den stående på köksbordet. Det hade jag även ifjol när Dotte var valp... Av någon anledning fann han denna skapelse väldigt intressant så när hundarna var ensam hemma hände det vid flera tillfällen att han nöp tag i mossan och drog ned det på golvet för att sedan fullständigt massakrera den till småbitar. Det var inte uppskattat av mig!! Turligt nog så drog han inte ned hyacintvasen av glas på golvet. Tänk om den hade gått i tusen bitar och hundarna trampat runt i glaset. Vilken fasa! 
En fördel med att inte ha alltför höga hundar så här i adventstid är att Cola inte kommer åt ljusen med päls/svans. Lussi brukade släcka ljusen med hjälp av svansen, den viftade oftast glatt så ljusen brukade slockna av vinddraget. Colas svans når liksom inte så högt...

Jaha! Nu signalerar ungdomarna att de baka klart. Då återstår det att städa upp i köket då. Håhajaja! Men innan jag gör det vill jag sända en grattishälsning till alla mina valpar som fyller 1,5 år idag. Grattis! Jag får avsluta såsom jag inledde; tänk vad tiden går fort!!

Ha de gott!

Min hund är en rolig liten hund! Jag har läst en del kåserier genom åren som beskriver den gamla hunden och hur de utvecklat små egensinnigheter, men jag har liksom inte velat tro på det där. Vaddå?! Nää, så blir de väl ändå inte… Skulle hunden helt plötsligt genomgå en personlighetsförändring bara för att den blir gammal. Äscha då! Trams.

Nu, när jag själv blivit lite äldre och mer hunderfaren, måste jag erkänna att de hade nog rätt de där kåsörerna. Gamla hundar blir mer egensinniga.

Jag upptäckte det första gången med min storpudel Pepsi som med stigande ålder blev mer och mer egensinnig. Hon kunde t.ex. ibland tvärvägra att fortsätta promenaderna om det inte passade hennes humör, och jag kan säga att en tjurig storpudel flyttar man inte så enkelt på även om det inte är en enorm hund. Nu har jag dessutom lärt mig att man flyttar inte helt enkelt ens på en dryga 3 kg tung toy-pudel heller… Eller ja, jo, naturligtvis kan man ju göra det om man absolut vill men vill man det? Det är en annan fråga.

Min lilla toypudeldam som numera är 9 år gammal har nämligen börjat visa upp just de här egensinnigheterna. Hon som alltid hoppat och studsat runt fötterna på mig när jag börjat röra runt bland alla jackorna i hallen eller skramlat lite med kopplet, detta oavsett väder ute. Plockade jag fram regnoverallen kunde hon springa och lägga sig i korgen för den var ingen favorit (men min!) även om hon alltid utan problem fogat sig när jag sagt att det är den som gäller denna blöta dag. Nu för tiden har hon börjat springa och lägga sig i korgen om hon upptäcker att det regnar, om det är blött på marken, om det blåser och om det är köldgrader. Och där ligger hon ska ni veta. Jag tar på mig ytterkläder, prasslar med bajspåsar, skramlar med koppel och lockar på henne; ”Cola, kom. Nu ska vi gå ut!” Icke sa nicke, ingen hund kommer glatt rusande. ”Cola kom nu. Sluta fåna dig! Vi ska ju gå ut!” Nix pix, ingen hund. Hon har kurat ihop sig till en liten rund grå boll mitt i den mjuka sköna sittkudden som ligger på vardagsrumsgolvet, där ligger hon och blänger på mig. Tar jag ett steg emot henne sänker hon huvudet för att göra sig ännu mera osynlig i den mjuka kudden. Att försöka ta på halsbandet när hon ligger ned på det viset kräver lite trixande men det går. Jag backar ut mot hallen igen och drar lätt i kopplet samtidigt som jag lockar. ”Kom, vi ska gå ut!” Inte en rörelse från kudden. Min gamla lilla egensinniga hund har bestämt sig, hon ska inte alls gå ut i detta ruskväder. Basta! Jag drar och drar och lockar och lockar men förgäves. Tillslut tar jag av henne kopplet och hänger tillbaka det på kroken, vänder mig om med en suck och lämnar huset själv. Själv går jag vår promenadväg genom mörka blöta gator muttrandes över denna gamla egensinniga hund som överger mig på kvällspromenaden. Vilken svikare!

Fast och andra sidan, man brukar ju säga ”gammal och klok” och nog kan det verka klokt att hålla sig inomhus dessa mörka kalla blöta höstdagar, eller?! Lilla Cola har kanske inte blivit egensinnig utan helt enkelt bara klok...?

Ha de!

Så är det söndag igen då, och inte vilken söndag som helst. Det är ju fars egen söndag idag. Har ni hälsat till era fäder idag? Själv har jag pratat med min far i telefon och önskat honom en bra dag, vilket jag i och för sig vet att min mor ombesörjer. En glassmaskin hade inköpts i en farsdagspresent.  

På hundfronten är det rätt så lugnt, vardagen rullar på och vi har inte så mycket aktiviteter för oss, jag och Cola. Hon är ju en liten pudelpensionär när det gäller träning och tävling vilket är lite småtrist tycker jag. Jag har inget mål att sikta mot och det känns som om jag famlar på, jag har inte kommit på vad jag ska ersätta hundarna med ännu. Jag har börjat handarbeta, vilket är jättekul, och jag började stort att träna lite kroppsstyrka men tre förkylningar kom emellan och jag har fullständigt kommit av mig. Jag vet, det hänger bara på mig och det är bara att börja om igen, men det är så svårt att få tummen ur. Jag kan inte motivera mig!! Dessutom har mina promenader minskat i både längd och antal nu när jag bara har lilla Cola kvar här hemma, hon kräver ju inte lika mycket som storpudel och portisar gör... Inte bra alltså. Jag känner hur energin och orken sjunker men har som sagt svårt att motivera mig.

Kanske en liten pudel till skulle hjälpa...  ? Jag skulle aktivera mig mer och få nya mål att sträva mot och Cola skulle inte vara fullt lika ensam. En valp skulle inte fungera såsom vårt liv ser ut just nu, men en vuxen omplacering kanske? Jag har faktiskt svarat på en annons på en 3,5 årig dvärgpudel som såg riktigt snygg ut på bild (kanske något att ställa ut?) och som tränat både agility och rallylydnad (någontng att bygga vidare på?), men  den hamnade hos en för hunden redan känd familj (vilket iof lät som en bra lösning för hunden). Men det är ju det där med maken då förstås, min hundöverkänslige make. Hans astma har förbättrats radikalt sedan portisarna lämnade oss men bara för att det tidigare gått/går bra med pudel innebär det inte att det gör det jämt. Kanske påfrestningarna blir för stora med ytterligare en pudel i det här skedet, suck! Suck suck!

Men vem vet? Ett tu tre kanske tillfället kommer och då gäller det att fånga det. Den som lever får se.

I veckan som passerat lyckades jag äntligen förmå mig att styra stegen mot stadens Ark och införskaffa en burk med malda alger att mata lilla Cola med. Nog för att hon är söt och gullig min lilla hund, men fy bubblan vad hon kan lukta illa ur munnen!!  Hon har en andedräkt som får blommorna att vissna och tårna att krulla sig. Instinktivt ryggar man undan när hon glatt kommer pussande och studsande emot en när man kommer hem eller när hon hoppar upp och vill sitta i knäet. Det är fasligt tur att hon är så himla liten, tänk att ha en stor hund med denna andrdräkt och med sitt huvud i samma höjd som mitt eget och som blåser ut ett antal liter luft vid varje andetag. Blä! Nä, jag behöver bara resa mig upp eller ställa ned Cola på golvet så får jag en mycket trevligare luftaura runt omkring mig. 
Jag vet inte riktigt varför hon har så dålig andedräkt. Inga andra av mina hundar har luktat som hon gör ur munnen och de har alla fått samma foder. Jag skrapar tänderna på dem regelbundet och det finns ytterst lite tandsten på Colas tänder, om än att det har ökat med åren (jag måste skrapa oftare alltså). Jag har dock en teori och det är att Cola har en dålig salivutsöndring. Hon har aldrig dreglat i hela sitt liv vad vi kan påminna oss, hon smackar ofta och slickar ännu oftare. Hon slickar jämt! Jämt! Ibland tycker jag att hennes tunga är mer utanför än innanför munnen. Hon slickar luften ofta när hon blir glad och till sig, vilket hon oftast också är. Ni förstår, en glad och lyckligt hund som gärna slänger med tungan utanför munnen och med en andedräkt som en drake. Ingen bra kombination! Men som sagt, med regelbunden tandskrapning och detta algpulver blir det riktigt hyfsat ändå. Tårna krullar sig åtminstonde inte längre...  

Förra helgen var det åter dags för maskeradefest hos min bror och då fick Cola hänga med i rollen som Herr Nilsson. Ni vet, Pippi Långstrumps kompis. Jag klädde ut mig till Pippi i min hemstickade Pippi-tröja och Cola fick ha på sig sin hemstickade lilla tröja (fast den åkte av efter en liten stund, att ha tröja på en hund inomhus tycker jag är lite för mycket...). Riktigt roligt hade vi som vanligt med god mat och dryck och en hel del musik inklusive en hel del luftgitarr. Inte visste jag att Mr Burns och Gorcher var så duktiga på sånt...   

Nej, nu är det dags att tillaga lite middag och fortsätta stöka innan en ny arbetsvecka tar vid.

Ha de gott!

Wohoo! Dotte-boy har fria höfter!! Efter att duktigta fodervärden varit iväg med honom till veterinären för röntgen känner vi nu till hans höft- och arbågsledsstatus och de är alltså fria. Oj, så skönt det känns. Nu är tre av valparna röntgade och alla har fria höfter, skönt. Nu ser jag fram emot fler höftledsresultat. 

Med liten Cola är allt bara bra. Hon myser i varmt knä eller så ligger hon som prinsessan på ärten och njuter på sittkuddarna i vardagsrummet. Hon brukar krypa ihop som en liten boll, ibland så liten så jag knappt ser henne. Eller boll och boll, jag tycker hon mer påminner om en kanelbulle där hon ligger. En grå sådan i och för sig, men ändå en kanelbulle. 
I fotoalbumet kan ni se henne manekänga i en ny hemstickad ylletröja, jag är riktigt nöjd med resultatet. Nu när jag inte är så hundaktiv måste jag roa mig med annat och då har jag återupptagit handarbete, något jag roade mig en del med när jag var mammaledig för 20 år sedan och inget alls därefter. Jag blev tillfrågad om jag ville delta i en syjunta för några månader sedan, jag som inte handarbetar.... Men det är ju alltid roligt att sitta och surra tillsammans och fika, och helt klart så blir man inspirerad av varandras arbeten. Detta har bidragit till att jag kommit igång riktigt bra och lyckats slutföra ett flertal alster, bland annat då Colas lilla tröja. Jag har sedan tidigare en bok "Sy och sticka till hunden" och där fanns ett mönster till en tröja för en terrier, dvs ett alldeles för stort mönster så jag tog och klippte ut ett eget mönster som passade på Cola och stickade sedan efter det. Det blev inte helt perfekt, men jag känner mig ändå nöjd med resultatet. Nu väntar vi på att det ska bli kallt ute igen så vi får användning av tröjan. 

Ha de gott!

Oj då! Var det SÅ länge sedan jag bloggade! Det hade jag inte förstått. 

Nåja, jag lever kan jag berätta, är frisk och kry förutóm tre förkylningar under hösten och på hundfronten är det lugnt om än att det börjar hända en del grejer i valpkullen.

Il duce åkte till fodervärd i april och Lussi till en ny familj i juli, kvar är alltså bara lilla Cola. Att gå från tre hundar, varav två fartiga portisar, till en minihund märks. Eller tvärtom egentligen, hon märks inte. Lilla Cola har hunnit fylla 9 år nu och är en cool  och lugn hund som jag alltid vet var jag har.Vi kan varandra utan och innan Aldrig att hon skulle dra iväg och hitta på nåt bus. Nää, hon ligger helst och kurar i knäet eller på sittkuddarna eller i sin lilla korg. Att gå ut och gå är kul så länge det inte regnar, då tvärnitar hon på bron, tittar upp på mig med en frågande min: "Va! Tror du att jag, JAG, tänker blöta ned mina tassar för att lätta på blåsan?! Icke, då håller jag mig tills det är uppehåll!" Sedan tar hon tre skutt upp på kuddarna igen och kurar ihop sig. Fast och andra sidan har hon faktiskt blivit lite mer busig och spellevinkig här hemma sedan hon blev ensamhund. När jag kommer hem från jobbet springer hon genast och hämtar en strumpa och sedan gör hon lekinviter och blir helsprallig. Ibland får hon till och med riktiga pudelfnatt och springer som en galning mellan vardagsrumsmattan och köksmattan, och allra bäst är det om jag befinner mig i hallen, som hon måste passera mellan mattorna, och försöker ta henne. Oj, vad hon blir speedad då och tycker det är kul. Jodå, hon kan än, gamtanten.

Igår var vi i alla fall ute på en underbart härlig höstpromenad i strålande sol. Vi packade ryggsäcken med fika, stoppade Cola i cykelkorgen och iväg det bar till Grottberget. Cola är otroligt spänstig fortfarande och hoppade lätt uppför berget vi gick. Husse först, Cola i hans bakhasor och sedan kom jag, lite lätt anfådd efter att ha tappat mig på 4,5 dl blod under veckan. Väl framme föredrog hon dock att sitta i mitt knä där det serverades både vatten och smörgås, se bilden.
Vid sådana här utflykter saknar jag verligen Dotte och Lussi. Jag kunde se dem för mitt inre hur de sprang och hoppade över både stock och sten, och jag kunde nästan höra Lussi frusta och plaska bland vitmossan i vattenpölarna på stenhällarna. Och jag kunde även i mitt inre se hur Lussis och Dottes pälsar skulle sett ut efter utflykten... Tja, det kan ha sina fördelar att ha ett stycke ickebadande pudel också...

För övrigt så har sommaren inneburit divers kurser och utställningar för Grundämneskullen, samt lydnadstävling, MH och nu börjar vi få in resultat för höftledsröntgen också. Det är så roligt och spännande att få ta del av alla resultat. Jag har en facebooksida för Grundämneskullen där jag ständigt blir uppdaterad med både bilder och händelser, jättekul!! Tänk vilken bra tid vi lever i ändå där det är så lätt med kommunikationen, på både gott och ont i och för sig.

Idag hade jag en sån här underbar gottegott-upplevelse som man kan vara med om ibland. Jag var nämligen och besökte min kollega som föder upp chihuahuas och som har sex stycken 6-vecorsvalpar där hemma, förutom fyra vuxna hundar. Jamen jag säger bara det, nåt så otroligt sött som ett gäng mini-minivalpar som busar och härjar för att plötsligt bara krypa upp i knäet på mig och somna. AAAWWWWW!!! VILL HA!!!! Men nej, det är inte att tänka på. Helt omöjligt är det... Nåväl, jag får besöka henne igen om några veckor för då har hon en annan kull på gång, jippi. Efter besökte svängde jag förbi "min" egen lilla valp, Sigge, för ett snabbesök. Han är fortfarande lika charmig med sina vita tofflor på framtassarna och han blev så otroligt fin när han blev nedklippt, ett riktigt litet charmtroll. Det var riktigt skönt att få klappa en "riktig" hund, att få klappa en stor hund tänker jag då. Nog är Cola en hund på alla sätt och vis men ibland undrar jag, framför allt när hon slickar på framtassen och tvättar sig liksom en katt...

Lite orolig är jag för henne, ävenomhon är pigg och glad. Hon har denna höst haft ovanligt många epilepsianfall vilket inte känns riktigt bra. Anfallenär inte längre eller kraftigare utan bara fler. Jag hoppas att det inte indikerar på nåt allvarligt utan att det bara är slumpen.

Nä, nu får det räcka för idag. 

Ha de gott!

Karin

Ligger lite lågt på hundsidan nu då det hänt en hel del, har inte riktigt inspiration att vara så aktiv.

Jag återkommer!

Ha de!

Så har då ännu en vecka av mitt liv passerat. Oj vad tiden går fort. Nu skulle jag vilja lägga in bromsen och låta tiden gå i slowmotion, nu denna underbara årstid som vi har och komma skall. Även om hösten är min favoritårstid så tycker jag vår och sommar är helt underbara med sin grönska och sitt ljus. Nu njuter jag för fullt när jag är ute på våra promenader, vare sig de är i stadsmiljö eller ute i skogen.

Det är med stort nöje jag lufsar fram i skogen och ser hundarnas livsglädje, eller nja... Kanske inte med fullt så stort nöje när jag hör Lussi plumsa ned i en pöl med stillastående illaluktande vatten för att sedan komma galopperande till mig för att skaka av sig detta smutsvatten. Så gör hon jämt. På varje skogspromenad. Inte alltid kul med en blöt hund. Fast när man ser hennes förtjusning och hör hennes frustanden efter att ha plockat upp något från botten så kan jag inte annat än le, om än lite ansträngt. Hon är ju så lycklig då, min lilla lussi-bulle.

Annars då? Tja, vi går på vår agilityträning på måndagarna och vi småtränar lite här hemma. Senaste veckan har dock min motivation inte varit den bästa men nu känns det ändå lite bättre, jag måste gilla läget även om jag inte vill...

Uppfödarutbildningen har sista träffen denna onsdag, sedan gör vi ett uppehåll till september månad då vi återupptar studierna igen. Jag får se hur jag gör med denna utbildning, om jag ska fortsätta eller ej. Jag har ju som sagt gått den en gång tidigare och det blir nog inga fler kullar i det här hushållet, tyvärr. Jag får glädjas åt den kull jag hade möjlighet att ta förra sommaren och fröjdas åt deras framfarter i olika sammanhang. 

Tänk, till veckan är det ett helt år sedan de föddes! Jag minns det som om det var igår och jag är så glad att jag fotograferade så pass mycket. Det är så kul att sitta och titta på alla bilderna och jag kan riktigt känna hur de luktade och höra hur de lät. Ja, ibland hajar jag liksom till för jag tycker mig höra dem igen på riktigt, fast vid de tillfällena brukar det vara riktiga måsar jag hör skrika där ute. Att små valpar kan låta som en hel flock med måsar, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Att föda upp hundar i lägenhet måste vara fullständigt dödsdömt ur det avseendet, förutom allt annat stök det borde innebära. Värst på att skrika var Silver, d.v.s. Sigge, men den som skrek med högsta frekvensen var lilla Copper. Sicken liten ettermyra hon var. Hon var aktiv och beslutsam från det att hon föddes till dess att hon flyttade vid 8 veckors ålder, och vad jag förstår så är hon likadan nu också. Jodå, nog är hon ett arbetsämne, nog.

Jaha, nu har jag suttit vid datorn för länge. Nu har jag en son som står och hoppar här bredvid mig, en hungrig son. Det är väl bäst att jag gör mina husmoderliga plikter och förser honom med lite mat. Jag ska nog ta och passa på att äta lite själv också.

Ha de gott alla läsare!

Wohoo!  Jag ska få gå på bröllop i sommar!! Det är det "sista" bröllopet vi får gå på då vi inte har några flera ogifta i vår bekanstskapskrets eller släkt, tror jag. Inte vad jag kan komma på så här på rak arm i allafall... Det blir nog inte förrän sönerna gifter sig och barnbarnen... eller jo kanske vi blir bjudna till några av våra syskonbarns bröllop också. 

Jag tycker det är så kul med bröllop. Alla är så glada och går med ett konstant leende på läpparna under dagen/kvällen, och det leendet brukar kunna vidgas under middagen för att bli till ett härligt garv innan kvällen är slut. Ett härligt garvande och skönsjungande ackompanjerandes till ett gäng coola moves. Michael Jackson, släng dig i väggen!

För att förbereda mig har jag börjat titta på "4 bröllop", fast nu ljuger jag lite. Jag råkade zappa in på det i veckan och sedan blev det vid ytterligare ett tillfälle och sedan ville jag se torsdagens final, och tänka sig, det var som att se på Extreme Home Make over. Tårarna kom. Det är så fiiiiiiint med bröllop och brudparet är så lyckliga och så glada och så fiiiiiiiiiina och glada och fiiiiiiiina.... Snyft! Och jag blir så kääääär i min lilla gubbe här hemma!! Puss på dig!

Som sagt, en riktig bröllopsromantiker är jag.

På hundfronten intet nytt, det är som tidigare i veckan. Laddar inför härliga helglångpromenader med vovvarna, fint väder är ju utlovat. Hoppas meterologerna vet vad de pratar om den här gången.

Bah! Jag måste backa och radera det jag skriver hela tiden, mycket irriterande. Detta då jag har långa naglar numera och jag därmed trycker på två tangenter istället för bara en när jag knappar på tangentbordet. Det var min gamla jobbarkompis som fick mig att förlänga naglarna innan jag åkte på semester, det visade sig att det var något hon brukar göra inför sina utlandsresor så jag fick ett ryck innan vi skulle åka. Jag har hittat ett ställe i stan som gör det till en förhållandevis billig penning och igår när jag var iväg för att ta bort dem så bidde det inte så. Jag ska ju iväg på 40-årskalas nästa helg så det vore väl trevligt att ha fina naglar då också... Men sedan måste jag ta bort dem, jag är lätt handikappad när jag har dem. Jag kan knappt hantera linserna, får inte upp tuggummipåsen, kan inte plocka upp nått smått från golvet, laga mat känns lätt snuskigt så det är gummihandskar på osv. Vilket tokeri jag håller på med! Men det är snyggt!!

Hm, lite hundprat denna gång men så får det bli. Så blev det. God natt! 

Två stora händelser har hänt, dels en semestertripp till Las Vegas på tu man hand med maken och dels att Il duce har lämnat oss för att bli fodrvärdshund i Hälsingland. Ni må tro att det blev tomt och lugnt här hemma, ingen stor bullrig hund som kryper upp i knäet eller som står bakom ett hörn och lurar på oss övriga. Vi önskar dem all lycka till för framtidens aktiviteter, det ska bli jättespännande att få följa dera framfart.
Nu får vi bara hoppas att makens allergi inte förvärras så jag måste göra mig av med fler hundar. Han började medicinera med starkare allergi/astmamediciner innan vi åkte iväg till USA och där lugnade hostan ned sig. Medicinen hann börja verka innan vi återvände hem och peppar peppar så har han inte känt av hundarna sedan vi kom hem, eller jag kanske ska säga att läget inte har försämrats sedan vi kom hem. Inga hundar får numera vara i vårt sovrum heller så han har en "frizon" där. 
Nu får vi som sagt avvakta och se vad som händer. Det vore så trist att måsta avsluta mina avelsplaner innan jag knappt komit igång, men det är väl bara att gilla läget. Hälsan måste gå först, vi har ju bara en!

I måndags började jag och Lussi en agilitykurs och hon skötte sig kanonbra, "Bullen" är så duktig. Tack för detta förarbete Carina, det är mest jag som måste lära mig hur man ska göra... Jätteroligt var det i alla fall så idag har vi småtränat lite igen på egen hand, även Cola fick vara med vilket hon tyckte var jättekul.

Jag har även börjat cykla med Lussi igen efter vinteruppehållet. Igår följde maken med, jag cyklade med Lussi springande bredvid mig, Cola i cykelkorgen och maken springande bredvid. Det var så trevligt så. Tänk, snart kan vi börja simträna igen också! Fast det får nog dröja ett tag till, burr vad kallt det måste vara i vattnet nu. Fast Lussi verkar inte tycka det, hon hittar som sagt varendaste vattenpöl som finns i vår omgivning när vi är ute på promenaderna. Alltid en blöt hund hem alltså, suck. Tur jag kan stänga av rummen med grindar så de kan hålla sig i ett rum medan de torkar, det blir liksom enklare då jag bara behöver dammsuga ett rum...

Nej, nu vill maken ha datorn och står och trampar här bredvid mig. Det är väl bäst han får den en stund.. 

Ha de gott!

Det som var allra roligast var nog ända att min fd kollega med dotter, och som ställde deras Keeshund för första gången (det var till och med första gången på en hundutställning), gjorde det så himla bra att de kom 2a i samma åldersgrupp som vi deltog i! Snacka om utställningsdebut!! Verkligen roligt. Nu hoppas jag att det gav mersmak så vi kan träffas flera gånger på utställningar framöver. Jag ska få en del bilder från dem som de tog under dagen och de ska jag lägga in i fotoalbumet så snart de anländer i "brevlådan". 

Nej, nu ska jag softa vidare i tv-soffan!

Ha de gott kära läsare!

SUCK!!

SUCK!!

Så är då beslutet fattat. Nu får vi se vad som händer, men jag hoppas att allt löser sig till det bästa.

Annars då? Tja, som ni ser i fotoalbumet så är Cola nybadad och nyklippt. Det kommer Dotte-boy att bli nästa helg för då ska vi på utställning igen, det ser jag fram emot. Hoppas det går minst lika bra som förra gången, he he. Det är så skönt att ha en nybadad och ren hund, men med tanke på årstiden och vädret vi har just nu så vet jag att hundarna tyvärr inte får vara så fina länge... Typ endast till dess vi går ut nästa gång, suck. Nu är det tasstvätt som gäller efter varje promenad (en hink med vatten som varje tass doppas ned i) innan de över huvudtaget får komma in. Torka får de göra i sovrummet, något som inte alltid uppskattas ska tilläggas. Il duce tycker att det är såååååååååå orättvist att han och mamma Lussi måste vara instängda där vilket han högljutt uttrycker...

Förutom bad och allmän hundvård så har jag ägnat ca två timmar till "Poo-poo-hunt" igen. Så fruktansvärt hemskt!! Nu får jag minsann igen att jag varit bekväm i vinter. Jaaaa, det är faktiskt inte kul att klockan 6 på morgonen gå ut i nattskjortan och tjava ut i djupsnön för att plocka hundlämningar i becksvarta mörkret när det är -25 grader kallt. Faktiskt!! Och eftersom det dessutom är mörkt ute när jag kommer hem på eftermiddagarna så brukar det under vinterhalvåret bli "Poo-poo-hunt" endast under helgerna när jag kan göra det i dagsljus, fast ibland händer det att när jag ska ut så har det trillat ned 1-2 dm snö... Vips var problemet borta!! Tills nu då... Nu får jag igen det exponentiellt. Igår var jag ut och plockade bort allt synligt men när jag kom ut idag hade det materialiserat fram ytterligare lämningar. Det som göms i snö... ni vet... Det är inte alltid roligt med att snön tinar bort.

Valpbesök hade jag idag också, jättekul! Tänk vad små de är ändå vid 10 veckors ålder, portisar alltså. Det var en kavat och tuff liten tjej som kom in i huset. Det tog inte lång stund förrän hon knatade runt i huset och bekantade sig med alla dofter trots att det var två stora hundar som skällde (jag hade storhundarna bakom en av dörrgrindarna). När hon kollat in omgivningen gick hon raka spåret fram till storhundarna som nyfiket och ivrigt stack ut sina nosar genom gallret. Det blev en del luktande innan hon fick träffa dem ordentligt, fast dock inte så långvarigt. Il duce såg först mest förvånad ut över att det kunde finnas så pass små/unga lekkamrater men sedan blev det lekinviter och bus för hela slanten. Nu är ju storleksskillnaden lite väl stor för att vi skulle tordas låta dem härja allt för mycket så till slut satte vi stopp, till Il duces stora förtret. Söt som socker var den lilla damen i alla fall, eller Tamira som hon heter. Det ska bli spännande att se vad det blir av den tösen.

Nej, nu ska jag fortsätta med lite mera hushållsarbete. Strykhögen väntar, hå hå ja ja!

Ha de gott!

Idag har vi sorg!  Idag avslutades en epok, känns det som. Idag fick min kompis storpudel Gibson somna in, nästan 11 år blev han. Att det är en epok som avslutats beror på att Gibson var en produkt av mitt hundintresse då jag lyckades "smitta" min kompis med att skaffa pudel. Jag hade året innan skaffat min storpudel Pepsi vilket fick min kompis att också prova pudel, dock ej från samma uppfödare. Vi tränade och tävlade lydnad tillsammans och vi åkte på utställningar tillsammans lite härs-tvärs i landet. Förutom det så umgås våra familjer och hundar regelbundet och vi har varit hundvakt åt varandra flera gånger genom åren. Minnet av min Pepsi har på något sätt känts levande tack vare Gibson, men nu när han också är borta känns saknaden lite större faktiskt...  Det känns som om en liten hund hos oss också gått bort... Trist, men det är ju en del av livet. Gibson hade turen att få vara frisk i princip in i det sista och han har levt ett aktivt liv så vi får minnas honom med glädje. 

Glädje känner jag också idag då jag träffade på Lussi-sonen Sigge idag när vi var ute på kvällspromenaden. Åh, vad han var fin, och lik Lussi tyckte jag. Mörka vackra ögon hade han också precis som sin bror. Egentligen är det nästan skamligt att det ska vara så fruktansvärt svårt att få till en träff trots att vi bor i samma stad OCH att våra söner går i samma klass och dessutom är kompisar och brukar träffas privat... Skamligt var ordet! Nej, här har jag/vi ett förbättringsområde. Jag tror jag ska skylla på att det varit vinter. Och mörkt. Och kallt. Och jättemycket snö. Det är därför vi inte träffats. Ja, så är det.
Tänka sig, nu känns samvetet genast bättre. Åtminstone lite bättre...

En annan sak jag kan glädja mig åt är att jag snart ska få besök av en trevlig bekantskap och hennes lilla portisvalp, en liten tik vid namnet Tamira. Det ska bli jättekul att få träffa en valp igen, en liten valp.
Idag när jag var in på rasklubbens hemsida var det en bild på Il duce på startsidan, en bild från när han var 7,5 vecka gammal och söt som ett troll. Jag älskar den bilden (vilket i och för sig var anledningen till att jag skickade in den)! En riktigt glad överraskning var det i alla fall när jag såg honom på hemsidan, det var jag inte förberedd på. Som sagt, det gäller att glädjas åt vardagslivets små glädjeämnen.

Ha det så väldigt gott, kära läsare, och ta hand om varandra!

PS. Bilden visar Gibson när vi var till fjällen sportlovet -03. Männsikor vi mötte fascinerades av "pudelfamiljen" vi kom med, Pepsi, Gibson och Cola som då var 5-6 månader gammal. Tänk vad tiden går, hujedamig!

När det gäller Uppfödarutbildingen så läser och diskuterar vi för fullt. Vi bokade ett ridhus för några veckor sedan så vi kunde hålla till där för att träna oss på att beskriva våra hundar med en riktig terminologi utifrån de olika rasstandarderna, och jag var duktig nog att komma ihåg kameran. Jag tog till och med in kameran i ridhuset, jag menar, bara att komma ihåg det! Fast tror ni det blev några foton tagna? Nähä då! Icke ett enda foto lyckades jag ta!! Inte förrän det var dags att plocka ihop alla grejer igen kom jag ihåg kameran. Det var så dags då! Typiskt mig!

Il duce fann en ny lekkamrat i helgen. Vi var iväg på en "För-påsk" (påsken är så sen i år så vi var rädda för att det inte skulle vara kvar någon is att sitta och angla på så vi firade "påsk" förra helgen...) och då vi är flera i släkten som är hundintresserade blev det, förutom 17 människor, även fem hundar plus ett valpbesök (Cola fick inte följa med då jag alltid är så rädd att hon ska trilla ned i en "vak", d.v.s. ett angelhål i isen... Hon fick vara med storpudlarna Charma och Gibson istället och sova i A&As säng på natten så henne gick det minsann ingen nöd på). Il duce var ungefär lika stor som rottistiken Troja så de fick leka och härja på på isen. Dotte hade lite svårt att få något bra grepp om henne då hon inte hade någon härlig lång päls att dra i, men han kämpade på rätt så bra ändå. Busa med rottishanen Zack fick han däremot inte, Zack är alldeles för stor. Fy, tänk om det skulle hända en olycka! Det är så onödigt. Nej, Dotte fick nöja sig med mor sin, Troja och den tuffa lillvalpen Bobby.

Nu börjar vi i alla fall få lite vårkänslor då asfalten har tinat fram riktigt bra. Det är fasligt skönt att inte behöva gå och stapla fram fot om fot av rädsla för att halka omkull, utan nu kan man ta i och få upp lite tempo igen. Jippi!

Nu längtar jag verkligen till våren då man kan vara ute i skog och mark igen för att aktivera hundarna med lite blodspår. Det ska bli så kuuuuuuuul!!

Oj, klockar går som en fläkt. Nu måste jag ila vidare!

Ha det gott alla läsare tills nästa gång!

PS. Nu är det ganska precis ett år sedan vi åkte ned till Göteborg med Lussi så hon kunde träffa Dito. Det känns som om det vore nyss...

Eftersom det var i ett ridhus vi höll till i förstår ni kanske att underlaget var sågspån... ett inte-roligt-alls-underlag när man har en svart långpälsad hund. Mellan varven tyckte jag nästan att han såg ut som en dalmatiner så full av sågspån som han var. Och dammet i lokalen ska vi inte prata om, hujedamig. Jag snyter svart just nu... och den svarta fleecejackan jag hade på mig antog en väldigt dassig nyans under dagen. Nåväl, när det var vår tur att äntra ringen så skötte sig Dotte-boy riktigt bra. Han sprang bra och snällt och stod hyfsat, själva ställandet är vårt stora utvecklingsområde när det gäller utställning. Han stod i alla fall snällt stilla medan domaren Yvonne Brink gjorde sin bedömning, fast inte stod han optimalt precis utan lite skevt men men. Han fick ett Hederspris och eftersom vi var enda portisen så fick vi även Bäst i Rasen. Nu blev det till att invänta gruppfinalen och där gick det över förväntan då han placerade sig som nummer tre av ca 8-9 raser, det är jag mest glad över. Han blev slagen av en snyggg 3-årig golden och en amerikansk cockerspaniel vilket kändes helt ok faktiskt, jag menar, det är en 9-månaders portis jag har i snöret.

Väl hemma igen fotade jag Dotte så nu finns det ny bild på honom på sidan och sedan tog jag gammelhundarna på en sparktur runt Myran för att på så sätt få lite frisk luft ned i mina dammiga lungor. Näsan känns dock fortfarande igenkorkad...

Det roliga var också att vi var flera stycken från Uppfödarutbildningen på plats idag så det blev en del hundpratande. På vår nästa träff har vi själva bokat ett ridhus för att träna oss på att beskriva en hund med rätt terminologi utifrån respektive rasstandard. Det ska bli jättespännande att sedan jämföra våra beskrivningar och höra hur olika vi bedömt, för det betvivlar jag inte att vi kommer att göra.
Vi har även bokat en hundmassör som ska komma och prata och visa lite vardagsmassage som man kan göra på sina hundar. Det är så kul med dessa erfarenhetsutbyten som görs under våra kvällar. Tycker ni hund är kul rekomenderar jag att ni går en sådan här Uppfödarutbildning, man lär sig så mycket oavsett om man har för avsikt att ta en egen kull eller ej. I och för sig blir ju utbildningen vad man gör den till då det inte finns någon officiell utbildningsledare, men samtidigt är det ju det som är lite av tjusningen. Att vi alla bidrar på vårt eget sätt.

Igår hade jag besök av ett portisintresserat par från Sundsvall. De ville få träffa vuxna portisar inför ett valpköp framöver och inte kan man neka ett sådant besök. Tänk, människor som tar kontakt för att få möjlighet att titta på mina hundar, jag menar, hur roligt är inte det?! Efter ca en halvtimme var de nöjda och jag tror inte att de blev helt avskräckta . Nu får vi hoppas att även de blir med portis...

Oj vad klockan går! Nu är det dags att tillaga dagens kvällsvard (gud så trist!) och ringa hem ena sonen från sin kompis. Den andra sonen kommer hem sent och maken kommer ännu senare då han är och åker skidor. Långt. Långt. Borta (vasalopps-öppet spår). Vilka idéer, eller vad säger ni andra? Nog hade det väl räckt med att följa med mig på hundutställning i stället .

Ha de gott!

Ååhh, vad jag är stolt idag! Idag lyfte nämligen Il duce på benet för första gången när han skulle kissa. Löjligt egentligen att jag känner mig stolt, men det gör jag. Fånigt stolt. Lillpojken har blivit storpojken nu.

Annars då? Tja, allt är som vanligt. Il duce älskar att springa i snön. När vi går på våra promenader springer han upp och ned på snövallarna, upp och ned, upp och ned  hela tiden. Lite tröttsamt är det, men samtidigt kan jag inte annat än le när jag ser hans glädje. När han är lös springer han glatt utt på lägdorna för att genast sjunka ned så att han försvinner, och då menar jag försvinner. Vi har fått kopiösa mängder pudersnö vilket gör att Dotte bara sjunker rakt igenom snön. Men skam den som ger sig, verkar han tänka för han kömpar glatt vidare genom snön, men ibland får han ge upp och vända. Ni ska se hans lårmuskler... fiiiiina om man säger så .

Nästa helg ska vi på utställning, spännande! Det var ju ett antal månader sedan sist så det ska bli inressant att se hur han sköter sig denna gång, om det går bra eller om jag får skämmas. Vi tränar i allafall på och förbereder oss så gott det går.

Töserna mår också bra. Lilla Cola blir bara slöare och slöare, eller kanske bekvämare och bekvämare är bättre sagt. När vi ska gå ut och gå så lägger sig Cola på vardagsrummets golvkuddar och därifrån vägrar hon att kliva upp ifrån. Hon kan sitta och blänga på mig medan jag tar på mig ytterkläder och skor och nästan utmana mig; "du ska inte tro att jag vill följa med, försök inte locka för det är ingen mening. Gå du bara, jag sitter hellre här i värmen och väntar på er". 
Lillskruttan, hon brukar få vara ifred dessa tillfällen. Är man gammal så är man, eller ja, åtminstone medelålders är hon med sina 8,5 hundår.

Nä, nu kallar Dotte-boy, han vill ut.

Ha de gott!

Så har då ännu en vecka gått, tänk numera tycker jag det är bara måndag och fredag. Jippi, nu är det fredag och helg, njuuuut! Hoppsan, väckaren ringer och det är måndag igen. Jippi, nu är det fredag och helg, njuuuut! Och så vidare… Tiden går så fort! Snart är det påsk och vips är sommaren här, den svala hösten och sedan är det dags att ta fram julgardinerna igen. Jaaaa, så fort går faktiskt ett år …!

Nåväl, den här veckan har varit jättebra. Arbetsveckan har flutit på bara bra och det sa bara ”swisch” och så var det fredag. Fredagen innebar, förutom jobb, en mycket god ”utelunch” på Hotell- och restaurangprogrammets restaurang. Tänka sig, för endast 65 riksdaler får man en supergod salladsbuffé och fyra varmrätter att välja mellan, dryck, nybakat bröd samt kaffe och efterrätt. En bättre inledning kan man inte få på helgen. Sedan till klockan 18 satt jag på en annan restaurang här i stan tillsammans med maken, även då avnjöts en mycket god middag (för övrigt tillagad av en fd elev till mig, kändes bra att han ”passade upp” mig som omväxling ;-)).
  På lördagen tog vi bilen ned till stan där det inhandlades diverse nödvändigheter, maken var klar på 2 timmar medan jag stannade kvar ytterligare 2 timmar innan jag kände mig nöjd och styrde kosan hemöver igen. Jag säger som mina kusiner brukar säga, ”kontokortet fick jobba – kasching!!” För hundarnas del betydde det ett nytt halsband till Lussi, ett likadant som Il duce har fast det här går i rött medan Il duces går i militärgrönt, kille som han är i denna familj. Sedan blev det en keramikmatskål även till Il duce, en sådan där skål med sluttande kanter så den blir konlik. Det är väldigt bra med en sådan när man har hundar med hängande öron och en massa päls, tackvare konformen blir öronen hängande utanför skålen istället för inuti… Jag hade tänkt köpa ett täcke till Il duce också men jag ångrade mig och beslöt mig för att köpa en regnoverall istället, men typiskt nog så fanns inte just den storlek han behöver så den fick bli en beställningsvara och kommer till veckan istället. Nåväl, det blev några tuggben till gossen som tröst… 

När jag väl kom hem från min shoppingrunda så var det bara att kasta in påsarna och sedan vända kosan mot skogen tillsammans med hundarna. Eller skog och skog, det var på vägen sparkturen gick,   genom skogen,   och även om det gick lätt att sparka på grund av blidvädret vi har så blev inte farten hög. Det är liksom svårt att få någon större hastighet på sparken då pådrivsfoten bara glätter undan på den vattniga isen. Även hundarna sladdade runt en del, framför allt Il duce som inte lärt sig att is är halt. Bakdelen for undan liksom för Bambi då han gav sig ut på isen i Disneys saga.

På tal om saga, idag kändes det som om jag hamnade mitt i en saga under en minut. Jag var längst samma väg som i fredags men nu hade jag bara med mig flickorna (Il duce hade fått en promenad runt Nattviken på förmiddagen) och när jag passerade fotbollsplanerna på Myran ser jag en annan hundägare en bra bit framför mig på vägen. Hans hund sätter plötsligt igång och skäller och ställer sig på bakbenen vänd bakåt åt mitt håll. Jag blev lite fundersam över beteendet men så plötsligt fick det sin förklaring, över fotbollsplanen komr en räv springande på skaren. Det var en riktigt fin och frisk räv som tog det ganska lugnt och som struntade helt i den skällande hunden. Räven stannade till när han kom till vägen, kollade både till höger och vänster innan han fortsatte rakt över vägen, fortfarande helt oberörd över den andra hundens skällande. När räven nådde den andra sidan av vägen valde han att fortsätta längst vägen, rakt mot mig! Hm, tänkte jag, nu blir det spännande att se hur mina hundar reagerar och inte minst räven. Nåväl, mina hundar brydde sig inte ett dugg och räven valde plötsligt att vika av ner i diket och sedan in i skogen. En ca 10-15 meter in i skogen satte sig sedan räven ned och tittade på oss när vi passerade honom och han var så otroligt fin, en riktig ”sago-Mickel Räv” med svarta strumpor, tjock fin svans och vita polisonger. Lussi och Cola gick tyst och snällt bredvid mig helt ovetande om min upplevelse av den fantastiska sagoräven när det plötsligt går som en stöt genom Lussi och hon drar efter andan för att sedan sätta igång och yl-skälla. Jag har aldrig hört henne låta så där förut! Hon yl-skällde och vände sig mot diket/skogen och var helt som förbytt, oj oj oj vad hon larmade för den färska vittring hon hade fått. Jag kunde inte annat än skratta åt henne för hon lät för hemskt roligt. Hm, kanske är hon något för en jägare att använda vid rävjakt…?

Och rävjakt var faktiskt min nästa tanke efter att ha sett den fina Mickel Räv sitta där inne i skogen. Mina barndomsminnen kom fladdrande förbi, minnen från somrarna hos min farmor där farbror Hilbert och pappa hade rävskinn uppsatta på träplankor uppe i trapphuset i väntan på att de skulle säljas. Jag brukade sitta och klappa dessa fantastiska pälsar och just svansen tyckte jag alltid bäst om, den var så fiiiiin. Hm, kanske var det då mitt hundintresse väcktes…? När jag fick klappa rävpäls uppe i trappen, och stövaren Spana nere i köket . Jaa, kanske det…

Nåväl, det var en trevlig upplevelse i alla fall, både i nutid och dåtid. En bra helg har det   varit och nu stundar en ny arbetsvecka och en ny uppfödarträff, spännande!

Vi hörs!

Åååhhh, lugnet har lagt sig över vårt hem igen. Flickorna har löpt klart och lille Il duce har åter fått ro i sitt sinne, det vill säga han låter inte lika mycket längre (tack gode gud för det…). Nu är det i alla fall över för de närmsta 8 månaderna innan det är dags igen.

Idag har jag ägnat hela dagen åt grooming. Det blev frukost och bäddning men sedan började jag att gå igenom lilla Cola; tandskrapning, öronhårsplockning, kloklippning, bad, fönande och klippning. Därefter var det Il duces tur, på honom skrapade jag inga tänder men däremot så borstade jag dem innan öronen fick sig en genomgång och klorna och pälsen. Slutligen var det Lussis tur och då var det dags för middag, vart tog den dagen vägen?! Hur som helst så känns det otroligt skönt att alla tre hundarna är rena och nyklippta. Det bästa är att de får vara rena ett tag också eftersom det är vinter och snö ute, annat blir det sedan när allt ska tina och det blir en ”härlig” grussörja på vägarna. Nej usch, inte tänka på det nu. Nu är det bra väglag, det ska jag njuta av ett tag till.

I torsdags hade jag förresten ett sånt där ”Halleluja-moment” när jag var ute med hundarna. Det var fullmåne och det hade vid middagstid fallit ett lätt och fint regn som sedermera frös på vilket innebar ett fantastiskt sparkväder, det var helt optimalt för det. Jag tog skogsvägen runt Myran med Lussi och Il duce och trots att vägen är utan lyktor var sikten hur bra som helst, vem behöver gatlyktor när vi har en hel måne att tillgå? Hundarna sprang runt sparken och lekte (åtminstonde Il duce) och ljudet av springande tassar, hängande tungor och månljuset som glittrade i snön samt ett fantastiskt glid på sparken, då uppstår ett ”Halleluja-moment” hos mig. Jag njuter som bara den!!
Det gjorde jag också ända tills Lussi såg spöken i skogen och började tokskälla samtidigt som hon fällde svansen! Hm, pulsen steg lite lite för hon är ingen harig hund så reagerar hon så då är det någonting. Vad kunde det vara? Jag varken såg eller hörde något (vilket i och för sig inte var så lätt med en skällande hund bredvid sig) djur eller någon skidåkare… skumt. Så plötsligt fick det sin förklaring, långt där framme i mörkret uppenbarade sig fyra människor som också var ute på hundpromenad. Det var troligtvis dem Lussi hörde men inte kunde placera på grund av lugg i ögonen, mörker och all snö som dämpar och förvränger ljudet. När vi väl passerat detta gäng återinfann sig lugnet igen och ”Halleluja-moment”-et återkom, nice.

Annars är det väl ganska lugnt här hemma. Det märks och känns att dagarna blir längre och längre och att våren är på väg. Jo, faktiskt så är våren på väg. Talgoxarna har börjat sjunga och vi hade strålande sol och takdropp igår. Helt fantastiskt! Det blir nog en sommar i år också även om den känns otroooooligt långt borta just nu. Och med den kommer en allmänlydnadskurs för Il duce, en agilitykurs för Lussi, viltspårsträning för Il duce och senare spårprov samt en del utställningar för båda. Lilla Cola har jag pensionerat helt från allt vad tävlingar heter nu. Nu får hon bli en bekväm liten dam som får göra som hon vill… typ… nästan…. Hon ska få njuta och ha det bra utan krav och förväntningar på sig tänkte jag. Själv dröjer det typ 24 år tills jag uppnått den statusen…

I onsdags påbörjade jag en omgång till av SKKs Uppfödarutbildning, det ska bli jättekul. Jag gick den kursen 05/06 inför en eventuell uppfödning av toypudel, men de planerna gick ju tyvärr om intet. Jag var hur som helst mycket tacksam för att jag hade gått den inför Lussis kull, det var ett jättestort stöd att ha den kursen i ryggsäcken samt en del uppfödarkontakter när det väl bar till. Jag lusläste alla kursböckerna om och om igen genom hela ”projektet”, olika böcker för olika skeden. Superbra var det!
Nu ska det bli jättekul att läsa hela kursen en gång till, nu när jag har en erfarenhet av det som står i böckerna och kan förhålla mig till det på ett annat sätt. Vi är ett gäng glada ”tanter” med olika raser och olika erfarenheter så jag är säker på att utbytet kommer att bli givande. Jag har lite läxa kvar att göra så nu får ni ursäkta mig, jag måste plugga!

Ha de gott!

Så har då julen och nyår passerat och vardagen har återvänt, både på gott och på ont. Konstigt nog så känns det alltid skönt att återgå till rutinerna efter en tids ledighet, framför allt att få ordning på matintaget igen. Att äta en hel burk knäck alldeles själv och ett gäng pepparkakor och lussebullar strax efter är inte hållbart i längden om man säger så… Tur att tomten kom med en elektrisk tandborste till hushållet.

Jag har även tagit itu med att städa till hemsidan lite, bort med 2009 års fotoalbum och in med ett nytt tomt och fräscht 2011-album. Där har jag lagt in tre bilder än så länge, en på huset i full vinterskrud, ett på mig och hundarna och ett på "Dotte-boy". Som ni kanske ser så har jag klippt ned både Cola och Lussi. Jag fick ett tvärryck och klippte av Cola pälsen, den var så otroligt lång då jag inte klippt henne sedan oktoberutställningen (det har ju varit så ruggigt kallt…) så nu fick det vara nog. Bort med den! Fram kom en söt liten tös med page. När jag ändå stod med sax och kam i nävarna tog jag itu med Lussis päls också. Il duce har ju under hela hösten slitit sönder hennes päls och nu på sista tiden började hon att se lite konstig ut, siluetten var inte vad den borde vara. Hennes huvudhår och öronhår var kort, liksom nacke och rygg medan den övriga behåringen var riklig och lång. Även pälsen på svansen hade farit riktigt illa då Il duce brukar fånga Lussi vid svansroten och när sedan Lussi springer ifrån honom behåller han greppet och  låter hennes svans glida mellan tänderna. Upprepade gånger. Flera gånger varje dag. Under hela hösten. Not good! Hur som helst så kunde jag se att det började komma ny fräsch päls vid hårbotten så nu tog jag som sagt saxen och klippte bort de tunna och nötta topparna och se, även i detta fallet kom det fram en liten söt tös. Tyvärr bidrog detta till att det numera är ännu svårare än tidigare att se vem som är vem av Lussi och Il duce då det numera är bara storleken som skiljer dem åt. Männen i familjen har tagit fel fler än en gång kan jag säga, he he.

Annars då? Jo, Il duce har just nu väääääääääääldigt jobbigt då båda tikarna löper… Han var så fasligt gnisslig och missnöjd precis före nyår vilket fick sin förklaring då Lussi helt plötsligt började lämna blodspår efter sig, och ni må tro att han är nyfiken och intresserad. Könsdriften är stark om man säger så… Och så två tikar samtidigt. Cola har nu gått in i höglöpet och står stilla och lägger snällt svansen åt sidan när han närmar sig så nu yyyyyyyyylar han av frustration när han inte får komma till, stackarn. Jag säger bara det, tack gode gud för att jag investerade i hundgrindarna tidigare i höst. Tack var dem är det inga problem att hålla isär dem och ändå kan de känna att de får vara med. Nu är det bara en vecka kvar innan löpen ska börja klinga av och sedan antar jag att det dröjer ca 8 månader till nästa gång, skönt.

Under helgen ska jag anmäla ”Dotte” till en inofficiell utställning i februari, vilken jag verkligen ser fram emot. Det är så fruktansvärt hundtråkigt just nu. Åka skidor med hundarna har inte blivit av för då jag haft möjlighet att väl åka har det varit full snöstorm ute eller så har det varit -20 grader kallt, vilket jag tycker är lite för bistert att åka skidor i. I och med att vi har så otroligt mycket snö är promenadmöjligheterna begränsade vilket märks då alla går samma sväng som jag, det innebär i sin tur att jag inte kan ha hundarna lösa som jag brukar. Det blir alltså mest bara koppelpromenader nu vilket inte är optimalt. Den myckna snön gör det även svårgått på de plogade stadsvägarna eftersom trottoarerna har försvunnit och vi är hänvisade till själva vägbanan, vilket inte är kul när man möter bilar och folk. Snön dämpar ju även ljudet så det är svårt att höra trafiken när den kommer smygande bakom en. Snön gör det även svårt att se trafiken, snövallarna vid korsningarna är så höga att jag inte längre ser över dem utan jag är tvungen att stoppa hundarna och ta dem jämsides med mig för att sedan försiktigt sticka fram huvudet utanför snövallen. Det känns inte alltför trafiksäkert kan jag säga, tänk om det kommer ett fordon modell större och kapar huvudet på mig... Nåväl, jag hoppas innerligt att det inte kommer alltför mycket mera snö nu, jag tycker vi har så det räcker då vi har mest i hela Sverige, drygt 130 cm… Fast det kom faktiskt lite snöflingor snedsinglande under dagen trots att vi har -20 grader ute, suck, och vintern är ju inte riktigt slut ännu. Trösten är dock att vi går mot ljusare tider, ljusare, snöfria och löpfria tider. Tjohoo!

Ha de!

Så har då julen passerat och nu väntar vi med iver på nyårsafton. Det är alltid med lite vemod jag blickar tillbaka på det år som gått, ett år fyllt av olika aktiviteter som är passerade och aldrig kan komma åter. Samtidigt älskar jag verkligen tanken på ett nytt blankt år, ett nytt år som jag kan fylla med vad jag vill. Att ta lärdom av det som passerat och göra det kommande året ännu bättre. Det känns alltid så hoppfullt och spännande!

Jag har äntligen uppdaterat fotoalbumet med lite nya bilder, ni kan gå in där och kolla lite.

Julen förflöt väldigt bra för hundarnas del (och vår också!). På julafton och juldagen var det två portisar, en toypudel, en rasblandning , två rottisar och två katter med bland all julmaten, men inget gick förlorat ned i någon djurmage utan alla skötte sig bra. Det var bara en av julgranarna som förväxlades med en helt vanlig utegran… så att säga… (inte Il duce!!) men annars har allt glitter, alla kulor, tomtar och bockar fått vara ifred för både stora och små hundkäftar. Jag var lite orolig över om vår gran verkligen skulle få vara ifred för Il duce men han har faktiskt inte brytt sig alls i den. Nu är det ju ingen vanlig gran utan en gammal grön plastgran som säkert luktar illa i en hundnos (fortfarande riktigt snygg för att vara en plastgran) så den kanske inte är så intressant, som tur är.

Tur önskade jag att vi hade haft med vädret också. Jag har aldrig varit med om maken till förejulsvinter till att vara snörik! Det toksnöar i dagar samtidigt som det blåser så vi får vara ute och skotta flera gånger varje dag. Om det inte snöar så är det svinaktigt kallt, -25 i Härnösand är otroligt kallt. Under de 13 år vi bott i Härnösand har det varit runt -20 grader max en till två gånger under en vinter och nu är det vardagsmat att ha den tempen då det inte snöar. På julaftonsmorgonen var det -29 grader Celsius på termometern (vi befann oss dock inte i Härnösand då) vilket små hundtassar inte riktigt uppskattade. Lussi hoppade på tre ben några gånger under den morgonrundan… Fast längre fram på dagen hade det stigit till -25 grader C så då passade vi på att ta en promenad, vilket inte var några som helst problem för vare sig hundar eller människor. Konstigt nog så blåste det ute trots den något svala temperaturen så det var till att hålla för kinderna med händerna, bara halsduken räckte inte för att skydda mina gamla sönderfrysta kinder.
På de här promenaderna valde Cola att stanna hemma i stugvärmen, hon är ganska klok och förståndig mellan varven, lillskrutten min. Med ålderns rätt får hon stanna hemma och mysa istället.

Annars på hundfronten då? Tja, det är ganska lugnt precis som jag påpekat tidigare. Vi kör lite småträning hemma i köket och promenader längst vägarna. Skogsspåren har nog försvunnit helt efter de senaste dagarnas snöande liksom skidspåren. Vi får se när jag kommer mig ut på en skidtur med Lussi. Cola och Il duce får stanna hemma under de turerna, Cola för hon är så liten och Il duce för jag ännu inte röntgat höfterna och därmed  inte vill pressa honom att löpa.

Lille Il duce har själv lärt sig ett litet trick förresten. Jag brukar hasa runt här hemma i ett par ulltofflor och när vi går ut lämnar jag dem i hallen. När vi sedan kommer in rusar Il duce alltid raka spåret fram till dem, tar den den ena toffeln i munnen och kommer sedan grumsande och svängande fram till mig med den. Eftersom jag är rädd om mina tofflor har jag alltid under beröm plockat av honom toffeln (är ju glad att han kommer till mig med den) varmed han genast springer iväg och plockar upp den andra toffeln för att sedan åter komma grumsande och svängande fram till mig igen. Detta har blivit som en ritual numera när vi återvänder från våra promenader, en rätt så charmig ritual tycker jag. Han gjorde detta även på julafton när jag hade fått ett par lånetofflor och det tycker jag var bra gjort (och kul!!).

Min inneboende gamla studiekamrat var uppe under julveckan och hon tyckte att Il duce hade växt jättemycket sedan hon var uppe senast. Valparna har ju hunnit bli 7 månader nu så det är kanske dags att mäta och väga ”Dotte-boy” igen. Ska bli intressant att se om hon har rätt i detta fall.

Nej, nu är det dags att ta itu med vardagsarbetet igen.

På återhörande!

Oj, vad tiden går. Den formligen rusar fram, tycker jag. Snart är december månad över och valparna har hunnit bli hela 7 månader gamla (snart…). Det bästa med att tiden går fort är att det snart vänder och blir ljusare igen, vilket känns väldigt bra. Årets november /december har trots allt gått väldigt bra i år, snön kom så pass tidigt att det riktigt svarta mörkret inte hann infinna sig. Här har vi kopiösa mängder med snö för att vara december och om det har för avsikt att fortsätta snöa på detta sätt även efter jul kommer vi att få allvarliga problem med var vi ska placera snön vi tar bort från infarten. Tomten kommer inte att räcka till…

Vet ni vad jag gjorde igår, då? Jag köpte mig ett par läsglasögon! Det är bara att inse att jag behöver ett par nu. Oftast brukar jag ha linser men när jag har dem på har jag jättesvårt för att bland annat klippa hundarnas klor. Jag får liksom ingen riktigt bra skärpa och tvingas söka upp bra ljuskällor samtidigt som jag står och rynkar på ögonbrynen (ingen botox här alltså) och lutar huvudet bakåt, såsom jag sett äldre människor göra. Det är liksom bara att inse att även jag är lite äldre nu än tidigare…, suck. Jag har dem på mig just nu och det är lite ovant. Jag blir lite yr, men det är väl en vanesak förstås som med allt annat.

För övrigt är det väldigt lugnt och tråkigt på hundfronten. Jag åkte aldrig iväg till Stockholms Hundmässa i år utan jag avvaktar till nästa år och kanske ställer Il duce då, det hänger lite på hur det går i sommar. Idag är jag väldigt glad för att jag inte åkte iväg dit ner med tanke på vädret. Här snöar det horisontellt idag, det vräker ned snö samtidigt som det blåser och driver ordentligt. Tur att man inte ska ut på vägarna och köra långt, en stadssväng går ju ändå ann.

Stackars Cola har det lite kämpigt just nu med tanke på snön som kommer, varje morgon när hon ska ut och göra morgontoaletten försvinner hon i snömängderna som kommit under natten. Det är inte så lätt för henne att sätta sig ned och uträtta sina behov då hon har snö ända upp till rumpan eller upp över ryggen…
Il duce har ännu inte börjat lyfta på benet när han ska pinka och inte behöver han sätta sig på huk för att göra det heller numera, utan han bara springer ut i snön och ställer sig, snön fångar upp strålen väldigt effektivt.
Vräker det inte ned en massa snö så är det svinaktigt kallt ute vilket innebär att lilla Cola väljer att stanna inne när vi övriga ska gå på promenad. Jag tar på henne halsband och koppel och medan  jag snörar skorna går hon och lägger sig på vardagsrumspuffen och där ligger hon sedan kvar. Trots lock och pock och ett dragande i koppel så kliver hon inte upp. Nåja, med ålderns rätt kan hon väl få ligga kvar i puffen och gona sig då, medan vi andra två och fyrbenta får kämpa oss fram i ett kylslaget Härnösand.

Annars då? Tja, jag letar efter en lämplig avelshane till Lussi men än har jag inte gjort en noggrann analys av de aspiranter jag hittat. Jag söker efter namn och bokför dem i ett Exceldokument för framtiden. Roligt jobb men det tar tid. Nu är det i och för sig ingen brådska med detta arbete. Jag vill ju se vad det blir av valparna i Grundämneskullen först innan jag beslutar om hur jag ska gå vidare.

Jag ska förresten gå Kennelklubbens Uppfödarutbildning igen efter nyår. En arbetskamrat frågade om jag ville gå med i deras grupp och upplyste henne då om att jag redan gått den utbildningen. ”Det har jag med”, svarade hon då, ”men jag tänker gå den en gång till för jag vill ha mer om anatomin…”. Tja, varför inte, tänkte jag då och anmälde mig jag också. Jag har ju nu lite erfarenhet av det man läser om i kursen så det kan bli ännu mer givande kursperiod denna gång. Jag måste i alla fall säga det att den här Uppfödarutbildningen är väldigt bra, jag är väldigt glad över att jag hade gått den innan jag tog valpkullen för innehållet var till stort stöd under hela ”projektet”. Jag läste böckerna allt eftersom de var aktuella, om och om igen.

Nej, nu är det dags att titta på julkalendern. Jag tycker den är väldigt mysig och trevlig i år och den där lilla grisen Pyret är verkligen charmig. Hmm, kanske jag ska ta och skaffa mig en sådan också…

Ha det gott i snöovädret!

Wohoo! I did it! Jag har lyckats få kontakt ed cyberrymden så här kommer min senaste uppdatering av bloggen.

Veckan har som sagt bara snurrat på. I söndags blev det inte mycket gjort, en promenad modell skog tillsammans med hundarna. Måndagen tillbringade jag hemma med migrän så den dagen bidrog inte till många steg i jobbets stegräknartävling. Tisdag var det utbildning hela dagen och jobb på kvällen, inte mycket hunderi då inte, suck. Onsdagen innebar jobb och promenad, torsdagen jobb och valpkurs.

Il duce skötte sig jättebra vid detta tillfälle av valpkursen, han var rätt så lugn och uppmärksam på mig och var med på mina önskningar. Nu har vi bara ett tillfälle kvar och då ska vi vara på stan. Jag tror inte att det ska vara några större problem, vi har ju besökt staden tidigare fast i och för sig inte tillsammans med andra hundkompisar. Vi ska även visa upp vårt examenstrick… Il duce kan ”high five” men jag håller även på att lära honom att ”klia näsan”. Jag trär en gummisnodd runt nosen på honom, en löst sittande sådan, och när han vill peta bort den får han ett klick. Jag vet inte om det är dåligt med gummisnodden, att den sitter kvar för mycket även när han försöker ta bort den. En Post-It-lapp är nog bättre men vi har slut på dem här hemma och jag har inte kommit mig för att köpa nya. Än har inte Il duce förstått att han kan få ett klick om han bara ”kliar sig” med tassen även utan att ha gummisnodden på. Har han haft snodden på och jag tagit av den fortsätter han att ”klia”, men som sagt polletten har inte trillat ned ännu för honom. Snart kanske… (om någonsin, säger väl min man då…)

I fredags så tog vi en långpromenad i skogen innan det hann bli mörkt ute. Jag har börjat med det att jag inleder helgen med en promenad direkt efter jobbet så att jag sedan kan softa hela fredagskvällen med gott samvete. Ha lite fredagsmys så där liggandes i tv-soffan med hundarna nedanför på golvet (eller i knäet) och med tv-dosan i ena handen och något gott i den andra handen, typ ost. Det är nice.

 I lördags var jag och Il duce på premiärutställning i Kramfors. Maken hade programmerat GPSen så jag skulle hitta rätt utan att behöva tänka, men när vi närmade oss dit vi skulle fick Ingrid för sig att jag skulle ta av till vänster långt innan jag visste att det var dags att svänga av stora vägen. HERREGUD, vad människan tjatade om att jag skulle göra om rutt och göra u-sväng! Jag höll på att få något fel på henne, men jag tordes inte börja blipp-bloppa med apparaten och tysta henne medan jag körde, jag måste ju hålla koll efter eventuella skyltar med hundar på. När vi väl var framme blev jag inte muntrare precis. Parkeringen såg ut som en leråker med riktigt stora pölar och geggamojja däremellan. Jag säger bara det, tack gode gud för att jag inte har en vit pudel… På den korta sträckan från bilen och in till ridhuset där vi skulle hålla till (lyckades få en parkering supernära, när hände det senast…?) hann Il duce bli helblöt under hela magen och bli brunprickig längst hela bakbenen. Hans små vita tår var inte längre vita utan riktigt smutsbruna, suck.  Till min stora förtvivlan visade det sig att underlaget i ridhuset inte var sågspån som jag hade trott utan grus. GRUS!! Och dit kommer vi med våra nybadade och rena hundar för att visa upp dem, jomenhejsanhoppsan vad kul! Kallt var det också där inne, så där ruggigt kallt som det bara kan bli i byggnader utan uppvärmning. Som tur var fanns det en ordentlig läktare där man kunde hålla till och där det var betydligt varmare än nere på grusgolvet. Jag och Il duce mutade in en plats och ni må tro att jag var glad över hundfällen, den var varm och go att sitta på. Hur som haver så skötte sig Il duce sig riktigt bra, han var lite orolig och pipig ett tag innan han kollat av hur den nya miljön fungerade och sedan kunde han lägga sig ned och slappna av. Däremellan tog han kontakt med diverse människor som satt i vår närhet och mest förtjust blev han i en äldre herre som gärna kliade honom. När det väl blev dags att äntra ringen skötte han sig också bra. Han betedde sig såsom han brukat göra när vi tränar men jag tycker han reagerade mer på domaren än vanligt (vi har tränat med diverse låtsasdomare) men inte värre än att han tillät domaren klämma och känna igenom honom och det resulterade i Hp och BIR. Tyvärr kunde inte brorsan Sigge komma, annars vet man inte hur det gått. Nu var vi ensamma i rasen så BIR-et gick till oss. Sedan fick vi vänta igen (utställning består till största delen av just väntan för er som inte visste det), men till slut blev det dags för gruppfinalen. Vi var 6 raser och welsh springervalpen blev avtackad först och fick gå hem. Sedanplacerades reservvalpen och som 4:e hund blev vi placerad. Vilka som vann minns jag inte, vi fick lämna ringen när vi fått veta resultatet utan vare sig BIG-rosett eller pris (supertrist!!) och jag hade bråttom hem för att fixa middag. Snabbt in med hund och grejer i bilen och hem det bar. Il duces utställningspremiär var över och nu siktar vi på nästa utställning, var den nu må tänkas gå av stapeln. Någon som vet om en inofficiell valputställning i närheten av Härnösand? Hör av er!

 På söndagsförmiddagen gick jag en längre skogspromenad med storhundarna medan Il duce fick vara hemma och slöa, sedan fick storhundarna vara hemma medan jag tog Il duce i bilen och åkte till Sundsvall. Vi skulle träffa en fd valpspekulant som blev utan tik från mig, men som däremot fick tag på en Värmlandstös vid namn Ronja. Även brorsan Sigge kom dit så det var tre jämngamla portisvalpar som härjade på och busade på tomten innan vi gick in och fikade bullar och äpplepaj, mums! Valparna var väldigt jämnstora och hade samma beteende och ljud för sig vilket var kul att se. Det är även skönt att kunna prata hund och valp med de som förstår exakt vad det är man har här hemma, att få utbyta erfarenheter även om jag nu haft en del hundar och valpar. Visst har jag en del erfarenhet men varje hund är ju en ny individ som man ska klura ut hur den fungerar så nog behöver även jag ”prata av mig/beklaga mig” emellanåt. Jag försökte knäppa några kort på vovvarna, men som ni vet så står en valp inte stilla under många sekunder och är de dessutom tre stycken står de definitivt inte stilla, samtidigt… Nåja, ni får hålla tillgodo med de bilder jag lyckades få till.

På återhörande!

Bah! Ett strulande internet försvårar för mig att uppdatera hemsidan. Jag har info och bilder på gång, och jag ska göra mitt bästa för att försöka få ut det så snabbt som möjligt, men som sagt. Internet är inte snäll just nu!!!

Ha tålamod kära besökare!

Ha de!

Tjohoo! Igår måste jag ha vunnit jobbets stegtävling. Det blev nästan 23 000 steg under lördagen, inte dåligt va?! Det blev två hundpromenader och en hel del dansande fram till kl.03 på svågerns 40-årskalas så det blev en hel del steg. Kul!

Man har alltså på jobbet anmält oss till en stegtävling och vi har fått nya stegräknare så nu promeneras det en hel del, det är nästan fånigt hur lätt det är att få oss att ta de där extra stegen så vi kommer upp till ca 10 000 steg per dag. Lättpåverkade skulle jag vilja säga, men det är ju i och för sig bra. Syftet är ju att vi ska röra lite extra på oss. Fast idag kommer det nog inta att bli fullt så många steg. Jag är trött!! Fast jag måste ut och röra på mig även i dag, jag måste ju tänka på veckosnittet.. och hundarna…

Idag var tanken att jag skulle ta med Il duce till en valpträff då vi måste ha dagsljus för att kunna vara ute i skogen och prova på spår. Tyvärr behövdes bilen på annat håll och det är för långt att gå till klubben  så jag får hitta på något själv istället. Jag får se vad vi hittar på. Solen skiner och det är underbart ute.

Jag måste jobba en del idag också, jag har ett arbete som måste vara klart på tisdag. SUCK! En ingen gör ju jobbet åt mig så det blir till att ta itu med det… fast inte än… jag skjuter på det ett tag till… Först ska jag se klart på en dålig amerikansk komedi från -93… Sedan borde jag städa också… och ta rätt på tvätten… och stryka…

Nej, det kanske är dags att göra lite nytta ändå

På återhörande!.

Då var det dags igen då för veckans resumé och det är väl inte mycket att säga om inledningen av veckan, en helt vanlig vardag med andra ord. På torsdagen däremot blåste det storm här i Härnösand, jag höll på att blåsa rakt ut i vägen när jag cyklade tillbaka till jobbet efter att varit hemma på lunch. Fy, det var riktigt otäckt faktiskt att känna hur en osynlig kraft knuffar en mot trottoarkanten. Jag blev tvungen att bromsa ned farten och ta det lite lugnare, vilket i och för sig krävdes även på grund av begränsad sikt. Löven piskade i ansiktet och sand från grusgångarna blåste rakt in i ögonen så blunda var enda lösningen, vilket kanske inte är så bra att göra när man är ute i trafiken och cyklar. Lite kaotiskt på stan var det också då stora trädgrenar knäcktes och föll rakt ut i gatan, teaterns tak blåste loss och små bitar blåste in över stan. Jag tror att till och med vi som bor på andra sidan stan fick några småbitar från det taket, för på fredagen hittade vi några konstiga, ganska hårda, ”pappbitar” på tomten, så nog blåste det storm alltid.

Även hundarna blev lite konstiga under torsdagens blåsväder. Lille Il duce kunde springa ut på tomten, vända sig mot vinden och stå och vädra och ta in alla dofter som kom emot honom samtidigt som pälsen fladdrade runt honom. Han var så fin där han stod med sitt tonårsaktiga fjuniga utseende. När öronen blåste undan från ansiktet såg man polisongerna som är på utväxt och han var så söööööööt. Jag kan tänka mig hur vacker dessa hundar måste ha varit när de stått majestätiskt längst fram i fören på en båt med den långa pälsen fladdrande i havsvinden. Suck, den som ändå fått se dem ”in real action” så att säga…

Nåväl, när Il duce stått där och luktat luft en stund fick han däremot fullständigt tuppjuck och sprang som en galning runt runt på tomten. Jag vet inte om det killade i baken när vinden tog i eller om känslan av den fladdrande pälsen var något han ville springa ifrån, men fullständigt ”hispig” var han. Naturligtvis var detta på en torsdag då vi har vår valpkurs och jag kan säga att han var inte lugnare då precis. Han som hade varit så lugn veckan innan och skött sig så bra… Även de övriga deltagarna kunde konstatera att han inte var sig lik från veckan innan vilket var en liten tröst, de visste att han faktiskt kan uppföra sig bra. Nu hoppas jag dock att han inte är fullt lika hispig denna vecka för då kan jag knappast skylla på blåsvädret…, fast det kanske snöar den här gången…

På fredagen satte jag mig på bussen mot rikets hufvudstad och efter ett antal timmar, sex stycken för att vara exakt, kunde jag så kliva ut vid Stockholms centralstation för att bli upplockad av lilla Copper med matte P. Jag och P. skulle nämligen närvara vid rasklubbens konferens där RAS skulle behandlas och den skulle avhållas på Scandic i Upplands Väsby under lördagen. Men som sagt, först väntade en kväll och en natt hemma hos Copper med familj. Det var så otroligt roligt att få träffa alla igen och se hur lilla Copper växt och blivit stor. Jag tycker hon är en mer feminin och brun variant av Il duce, samma skall, samma sätt och härliga utstrålning. Hon är lite speciell för mig lilla Copper, kanske blev det så bara för att hon var den enda tiken i kullen, men hur som haver, speciell är hon. Hon är inte bara duktig och uppmärksam på sin ägare, hon ska dessutom bli fotomodell!! Hon har blivit tillfrågad om hon vill vara ansiktet utåt för Agrias kommande reklamkampanj och kommer kanske framöver att finnas både på nätannonser och i tidningsannonser. Tänka sig, min lilla gullgumma, fotomodell!! Hur stolt är inte jag?! Så alltså kära läsare, håll utkik framöver efter Agriaannonser med en liten brun portisvalp, det kan vara Copper.

Under lördagen då så var både jag och P. iväg på konferens och det var både lärorikt, intressant, stimulerande och kul. Det var väldigt kul att få träffa olika människor ”in real life” så att säga. Jag tror jag besökt hemsidorna till alla som var där och sett bilder på hundarna deras, men nu fick jag dessutom ett ansikte kopplat till hemsidorna, kanon! Det enda som var ”negativt” med konferensen var att man höll på att äta ihjäl sig…  Ja, jag vet. Ingen stoppar maten i munnen på mig men det är så svååååårt att låta bli att äta av alla godsakerna som står framme. Ni vet, gratis är gott! Skämt och sido, jag älskar att äta och njuter mer och mer av det ju äldre jag blir, och helt plötsligt så bara finns det en massa mat och godsaker tillgängligt. Klart man äter. Här fanns det faktiskt en hel del naturgodis och frukt att äta också så godiset fick vara, men ni skulle ha sett fikabordet på eftermiddagen. Vojne vojne! En fikabuffé med alla möjliga små små godsaker, mums!

När konferensen var slut skulle jag åka hem och tanken var att det skulle räcka med att gå till hållplatsen precis utanför hotellet där vi hållit till, för att kliva på den norrgående bussen men si det kom ingen buss såsom busschauffören dagen innan sagt att det skulle göra. Jaha, det var bara att ta sig in till centralstationen och där inse att det inte gick att få boka om biljetten, trots att det var en miss från bussbolagets sida, utan det blev till att köpa en ny biljett för 310 kronor och sedan sitta och vänta i 3,5 timme innan den skulle avgå. Det blev alltså en hemkost klockan 03.15  istället för klockan 23… Irriterande är förordet och i morgon måndag ska jag göra en reklamation över händelsen. Usch, jag blir arg bara jag tänker på det. Nåväl, huvudsaken är att jag fick komma hem. Dessutom hade jag turen att på centralen stöta ihop med en kollega från stan som också skulle åka hem med 21.15-bussen , så både väntan och bussturen gick ganska ”fort” ändå.

Man brukar ju säga ibland att ”världen är bra liten”, och det fick jag anledning att göra två gånger under denna helg. Först under lördagslunchen på hotellet då jag plötsligt kände en hand på min axel och när jag vänder mig om står en kollega från förvaltningen där.?! Men men, vad gör du här??!!, blir det första man säger. Det visade sig att även hennes rasklubb hade en träff denna helg på samma hotell så där ser man hur lite världen är. Sedan hade vi då hon som dök upp på centralstationen, det visade sig när vi satt och pratade att jag hade haft hennes pappa som musiklärare i grundskolan och att vi hade flera gemensamma gamla bekanta från vår barndomstid. Ja, där ser man, ”världen är bra liten” ibland.

Idag söndag tog jag mig i alla fall en sovmorgon, om än inte fullt så länge som jag skulle ha önskat, men ändå tillräcklig för att jag ska känna mig hyfsat pigg idag. Efter frukosten tog jag hundarna och drog till skogs i en och en halv timme, hääääärligt värre! Jag tog några nya fotografier också som jag lägger ut på hemsidan, kolla in dem vettja. Efter skogsturen blev det till att byta toppluva, långkallingar, mullebyxor och kängor till kjol, tunika och högklackeskor för då skulle jag och min kollega E. gå på Afternoontea på Logen. För 140 riksdaler fick vi dricka hur mycket te som helst och äta hur mycket godsaker som helst från ett buffébord till ackompanjemang av några spelemän med synt och gitarr. Sällskapet var bra, teet var gott, godsakerna söta (fast jag saknade nybakta scones) men musiken var inte i min smak om man säger så…. Ibland gick det rysningar i kroppen på grund av musiken och det försvårade definitivt samtalet vi ville föra vid bordet. Men det var ett kul initiativ av restaurangägaren och jag hoppas att det återkommer för då går jag gärna igen. Miljön är så härlig, ett gammalt trähus från 1800-talet med kristallkronor och guldspeglar och som sagt det fanns mycket gott att fika. Vad sägs om tartletter med olika ostar, hallonmousse, päronmousse, chokladtryffel, äppelkaka, wienerbröd, bryllépudding med kanderat socker, lakritspannacotta med havtorn, fläderblomsfromage, tårta o.s.v. Vi kan säga att någon middag blir det inte i det här hushållet idag…, tror jag. En sockerkick har jag i alla fall fått för jag är rastlös till max. När jag kom hem var jag tvungen att spänna på mig kängorna igen och trava ett varv runt Myran på ca 5 km, denna gång utan lilleman, han får inte promenera så här långt än utan fick vara hemma med sonen till Il duces stora förtvivlan. Tänk vad livet kan vara orättvist ibland för en liten hund.

Nej, nu är det dag för att packa igen. Nu ska jag på konferens med jobbet under måndag-tisdag. Jag undrar om jag kommer att känna hunger något mer i mitt liv? Jag har svårt att tro det just nu….

På återhörande!

Här kommer äntligen söndagens blogginlägg...

Jaha, då har ännu en vecka av mitt liv passerat. En trevlig vecka har det varit och den avlutades toppenbra.

Veckan har innehållit diverse normala promenader och hundaktiviteter men de ökade mot veckans slut.

I torsdags var det dags för valpkurs med Il duce och det gick över förväntan. Jag förberedde mig för att ha en hund som inte såg mig utan bara de övriga valparna, men faktum är att han var riktigt uppmärksam på mig och var jätteduktig på inkallningarna. När vi fikade satt eller låg han tyst, eller ja, relativt tyst i alla fall. Mellan varven blev gråhundsvalpen under bordet bredvid lite för spännande så då ålade han dit och luktade medan svansen trummade på. En läxa fick vi också till nästa kurstillfälle, att kontrollera våra valpars normaltemperatur och att ta reda på var närmsta veterinär finns, ni vet den där veterinären som man söker efter klockan 17 när ordinarie arbetsdag är slut… Det gjorde jag inför valpningen så den var lätt, men jag har kvar att kolla tempen på honom. Jag ska göra det med de övriga två också då jag ändå är på gång. Nu ser vi fram emot resten av kursen.

I lördags softade vi på här hemma på förmiddagen men sedan var det dags för en skogpromenad igen i det fina vädret. Åter igen fick jag inse att det är vattenhundar jag har, då med betoning på vatten… Nu har nämligen även lille Il duce fått upp ögonen för alla möjliga vattenhål så numera har jag två helt dyngblöta hundar när jag kommer hem från promenaderna… suck. Fast att se deras livsglädje när de far omkring och springer runt mig gör det värt lite pälsjobb sedan.
Efter lunch och lite softande blev det dags för ordentlig pälsvård som förberedelse inför söndagens utställning i Sundsvall. Både Cola och Lussi fick öronen plockade, tänderna skrapade och klorna klippta innan det blev dags att ta fram klippmaskinen. Därefter var det dags för bad, föning (endast för Cola) och sedan klippning igen. Efter några timmar var det dags för att packa och ställa fram både det ena och det andra ”bra-att-ha-på-utställning-saker”.
Maken hann jag bara träffa ca 20 minuter under lördagen, han var på hockeycup med sonen hela dagen och kvällen, och kom hem först klockan 21.40 när jag började bli seg och trött… Eftersom jag skulle upp i ottan som vilken vardag som helst fick det bli en tidig kväll för in del. Trist, men så blir det ibland…

Idag söndag bar de så iväg till Sundsvall och Gärdehov för utställning för både Cola och Lussi, i olika ringar och naturligtvis var de så långt ifrån varandra som det bara gick, typiskt! Dessutom fanns det en risk att de skulle in i ringarna samtidigt… Som tur var hade jag flera bekanta vid ringarna som kunde hjälp mig att hålla koll, men det visade det sig att det hela gick ihop utan någon som helst stress.  Jag hann ställa Cola i god tid innan det blev dags för Lussi att äntra ringen.

Cola som jag inte ställt på 6 år skötte sig kanonbra, hon trippade lika fint bredvid mig som alltid i ringen och hon fick kanonbra kritik. Detta innebar att vi fick ett certifikatkvalité, ett ck, och att vi gick vidare till Bästa-tik-klassen fast där tog det tyvärr tvärstopp. Det var sex tikar men bara fem blir placerade och vi var de som åkte ut. Hur som helst var inte dagen slut för det eftersom Cola även blev Bästa veteran (bästa toypudel-veteran) vilket innebar att vi skulle få möta alla andra rasers Bästa veteran. Vi fick vänta ända till slutfinalerna och springa i stora ringen tillsammans med en massa andra hundar, vi fick springa in sist och ut först… Inte ensam ut var vi utan det var fler än vi, de flesta faktiskt som åkte ut, endast sex sparades för en ordentlig genomgång av domaren innan han bestämde vem som blev dagens Bästa veteran.

Lussi skötte sig också kanonbra idag, mycket tror jag beror på att jag inte var lika nervös som nere i Sandviken. I och med att det gick så bra för Cola slappnade jag av och tog det som det kom. Dessutom var jag nästan säker på att åka ut på en 2:a för domaren verkade jättehård i sin bedömning så ni må tro att jag blev glad när även Lussi fick ett ck, ett certifikatkvalité. Detta innebar att vi var med i tävlingen om certet, tjohoo! Det var fem tikar med i Bästa tik-klassen, två championtikar som gärna fick vinna före Lussi (de kan inte få fler cert) och två juniortikar och så Lussi då. Tyvärr för mig så tyckte domaren att juniortikarna var av bättre kvalité än Lussi så vi kom sist och certet gick därmed till en av juniorerna…, suck! Men att se glädjen hos den tikägaren gjorde att det kändes roligt å hennes vägnar. Jag vet ju hur kul det är att få cert och jag tycker om när människor visar sina känslor, att man visar att man är glad och inte bara tar det med en trist ”självklart-min”.
Nåväl, vi får hoppas på bättre tur nästa gång. När det nu blir… Blir sugen på Stockholm i december men jag vet inte jag… Det är alltid så mycket annat som drar under december månad. Jag ska ut på SKKs hemsida för att kolla 2011 års utställningar och planera lite för Lussis och Ilduces del. Jag har även planer på att köra viltspår med Il duce till sommaren så det kommer att bli fullt upp, kul!

Il duce ja, han växer så det knakar. Numera har jag börjat ta fel på honom och Lussi, de är ju ganska lika och ser man en hund i ögonvrån är det fasligt lätt att ta fel. Han är minst lika grov som Lussi fast något lägre, men inte är det stor skillnad inte. Det här man på Lussi när de håller på att busa med varandra, hon får ta i mer och mer nu för det går inte lika lätt att brotta ned honom som tidigare. Det ska verkligen bli spännande att se hur stor han blir.

Lille Il duce har även upptäckt att det finns roliga och intressanta saker en bit upp från golvet, att det finns fönster med fönsterbrädor och stolar och bord och köksbänkar osv. Inte så att han tagit något olovandes eller rivit ned något utan han är bara nyfiken, en ny värld har öppnats för honom. Han tycker även om att bära runt på saker, gärna på kläder, mattor och filtar… Han biter inte sönder dem men som sagt det där med att släpa runt med det verkar jättekul. Något som jag i och för sig inte tycker är fullt lika kul…

En riktig liten go’skit har han blivit också, han som aldrig ville ligga i knäet som liten. Nu däremot kommer han klättrande upp och vill mysa, att få ligga på rygg i mitt knä medan jag klappar magen är ännu bättre, framför allt om han samtidigt får snutta/smågnaga på min handled. En riktig liten go’skit är han, lillplutten.

Nej, nu är jag så trött att jag inte kan hålla mig vaken längre.

God natt med er!

Men nu har jag haft en bra vecka igen, framför allt helgen har varit toppenbra!

I söndags kom min gamla studiekamrat hit igen, hon som pluggar matte på universitetet. Hon bor här på sina inneveckor och nu var det alltså dags igen. Det innebär en hel del skvallrande och surrande under kvällarna så helt plötsligt var det torsdag och hon återvände hem igen.

På tisdag eftermiddag var jag ledig under eftermiddagen för då åkte jag och maken till Sundsvall på begravning. Det var makens farmor som begravdes och visst var det sorgligt, men hon var 93 år så det var inte annat att vänta. När jag sitter på begravningar blir jag alltid lite grubblande och funderande och tycker helt plötsligt att ett människoliv ändå är bra fjuttigt i det stora hela. Här låg en människa i sin kista, ett långt liv hade hon fått och allt hennes slit genom åren till ingen nytta, allt hon arbetat ihop är numera borta. Vad taskigt egentligen när man tänker efter. Allt mitt och Js slit, allt vi skapar och bygger upp tillsammans kommer så småningom att delas upp och försvinna en vacker dag och vi kommer inte att lämna ett spår efter oss i historien. Vad trist och som sagt, gud så fjuttigt ett människoliv ändå är.

Fast nog lämnade både tant E något efter sig och det kommer vi också att göra, nämligen nästa generation. Det enda som kommer att finnas kvar är vårt bidrag till den genetiska variationen i populationen.. . Det kanske inte är så lite när man tänker efter… egentligen…

Det gäller även att ta för sig av livet som vi fått, att inte kasta bort det utan värdera det och göra vårt bästa i det samhälle vi lever i. Jag värderar mitt liv högt och är väldigt nöjd med tillvaron vi skapat de dryga 20 år vi varit tillsammans jag och J, vi har lyckats knåpa ihop en hel del bra grejer när man börjar reflektera lite (vilket vi borde göra lite oftare egentligen), men nog finns det en hel del kvar på vår agenda innan vi är redo att kila vidare. Än är inte livet slut!!

I onsdagskväll var jag snabbt hemma efter jobbet, slängde i mig maten, kastade in hundarna i bilen och drog iväg till brukshundklubben. På med kopplen och ut i skogen det bar. Härligt!! När vi gått skogsrundan äntrade vi lydnadsplanen för att testa lite gamla kunskaper och se, de fanns där. Jag började med lilla Cola och där finns inga tveksamheter, hon visste direkt vad jag ville att hon skulle göra och hon gjorde det utan tvekan. Eller nej, hon ville inte lägga sig i det daggvåta gräset på läggande under gång men annars gick det jättebra. Sedan var det Lussis tur men hon är som en yr höna och vet inte på vilket ben hon ska stå. Linförigheten gick kanonbra men resten var det lite si och så med, men det var ändå kul att leka lite lydnad. Allra sist var det lille Il duces tur, vi tränade lite kontakt och följsamhet och jag tycker att det gick riktigt bra. Jag kör med klicker så när han lyfte blicken och så mig i ögonen medan vi travade runt på planen blev det ett klick. Efter några gånger började han förstå vad jag var ute efter, men jag undrar dock om han kommer att förstå det på tisdag också när valpkursen drar igång på allvar.

Efter att jag gått med hundarna på planen fick de hoppa in i bilen igen medan jag gick in i klubbstugan för ett introduktionsmöte på valpkursen. Vi var ca 10 hundägare där, bland annat ”min” valp Sigge, som spänt lyssnade på kursledarens information. Det hann bli en riktigt bra stämning i gruppen redan med mycket skratt så jag ser verkligen fram emot tisdagen då vi ska träffas igen. Det gäller bara att klä på sig ordentligt så att man inte fryser, det är så trist att vara ute då.

I onsdags fyllde även lilla Cola 8 år så det firar vi med en (usel) bild på henne som pytteliten valp. Men visst var hon söt!!??

I torsdags blev det storstädning och packning efter jobbet för att på fredag klockan 14 bli upphämtad av maken, nu skulle vi till Stödeskogen och svärföräldrarnas stuga tillsammans med alla tre hundarna och våra goda vänner A och A. När vi kom fram blev Lussi alldeles rusig av lycka och sprang som en galning runt runt med lille Il duce i hälarna, Cola tog det lite lugnare och betraktade dem på lite avstånd. Det gällde att hålla sig ur vägen för bullerhundarna. Jag och maken skyndade oss att förbereda middag och tända värmeljus överallt till dess A och A skulle komma och se, vi hann bli klara innan de dök upp. Vi åt och surrade på och eldade i kaminen och myste så där i största allmänhet. På lördagen softade vi i stugan under förmiddagen innan det blev dags för en skogspromenad och rökning av räkor som sedan skulle bli dagens lunch. Sedan softade vi på igen, drack varm choklad med bland annat vispgrädde på och åkte ut med båten. Lussi satt bredvid mig och njöt medan hennes lugg fladdrade i fartvinden (A rodde så fort… typ…) medan Il duce nyfiket undersökte båten för att plötsligt stå längst fram i fören precis som ungdomarna i filmen Titanic. När vi närmade oss land blev Lussi så ivrig att hon hoppade/halkade rakt ned i vattnet för att sedan simma till bryggan och ta emot oss övriga. Ja, nog är det en vattenhund jag har alltid… Efter båtturen var det dags att äta (igen) och sedan fastnade vi framför tv:n och Här är ditt liv” med Mariit Paulsen. Vilken tuff kvinna!  I morse blev det en härligt god långfrukost med goda rester från gårdagen innan vi drog igång och spelade världens roligaste spel, Ordrazzel. Efter en omgång av både skratt, gnäll och gnöl och en del räknande blev det dags att börja städa undan och packa bilen för en återfärd till verkligheten igen.

Vi kom hem i bra tid så jag har hunnit med att bada, föna och grovklippa lilla Cola inför kommande helgs utställning i Sundsvall, vilket känns jättebra. Tyvärr kommer det att bli riktigt snävt med tiden för att kunna ställa både Cola och Lussi men har vi tur så går det vägen. Jag har folk jag känner vid båda ringarna så jag får nog ta hjälp av deras ögon och kanske även som handler, vi får se. Kul ska det bli i alla fall och jag hoppas innerligt att det går bättre för Lussi denna utställning än på den förra i Sandviken (suck!!).

Nej, nu är det dags att hänga ytterligare en omgång tvätt och starta nästa.

På återhörande kära läsare!

Så är det lördag igen då, tänk vad veckorna går fort nu för tiden. Måndag-fredag, måndag-fredag, måndag-fredag… Fast det är ju det som kallas vardag…

Den här veckan har varit fylld av olika händelser och det började förra söndagen faktiskt. Då åkte jag och Il duce till en inofficiell hundutställning för att titta runt och träffa bekanta som ställde ut (de blev BIS1-valp, kul!!). Il duce har det fortfarande för sig att han ska gläfsa och skälla så fort vi ser folk, inte så att han sträckskäller och aldrig är tyst utan det är mer som smågläfs, ”Jag ser inte någon men här är jag. Nu ser jag någon, här är jag. Konstig typ det där, här kommer jag” osv. Lite irriterande men framförallt pinsamt.

Efter hundutställningen åkte vi till skogen där jag la ett spår till Il duce. Jag hade nämligen sett hur han under våra promenader mer än gärna satte ned nosen och spårade efter människor och hundar vi ött, så då är det ju dags för ett ”riktigt” spår. Det blev ett ca 40 meters rakt spår, helt färskt som han fick provgå och det utgjorde inga som helst problem, kul! Idag är planen att vi ska ut och lägga ett nytt spår men nu med en vinkel.

Efter spårandet åkte vi hem för att softa en stund innan det blev dags att gå på sonens sista fotbollsmatch för säsongen. Jag valde att ta med alla tre hundarna då matchen spelades två kvarter bort och solen strålade, en lämplig liten utflykt alltså. Nu blev det inte en så trevlig match som jag hoppats på. Det är betydligt enklare att gå med endera Il duce eller med bara storhundarna, nu ville lilleman bara busa och de trasslade in sig i kopplena och de småskällde och störde den övriga publiken (tyckte jag i alla fall), så efter 1a halvleken gick jag hem med dem. Precis när jag stoppar nyckeln i dörrlåset får jag ett telefonsamtal, sonen har krockat ihop med en motspelare och nu väntade de på ambulans, ville jag åka med? Ni kan förstå vilken fart jag fick! Det blev så att vi tillbringade resten av den söndagskvällen på Sundsvalls sjukhus där vi fick veta att det enda som uppstått var en hjärnskakning, för övrigt var han hel. Efter en natt på sjukhuset och några lugna dagar hemma är han åter sitt gamla vanliga jag igen, om än med några minnesluckor.

Annars är läget bra på hundfronten, Il duce har börjat tappa sina tänder och har fått ett flertal vackra kritvita risgryn framtill. Snart står hörntänderna på tur och nog märks det att det kliar en del i tänderna, han tuggar och biter på något hela tiden. Det gäller att vi är alerta och är med så vi kan styra över vad det är han tuggar på, att det bara är på tillåtna saker och inte på till exempel hallbordet…

På onsdag ska vi få börja på valpkurs, äntligen! Jag ser fram emot det för helt klart behöver lilleman träna på att träffa andra människor och hundar och ändå ha fokus på matte/husse och att han får vara utan morsan och Cola. Tyvärr har jag ännu inte fått något meddelande om att de ska starta någon agilitykurs, vilken jag sett fram emot jättemycket. Även Lussi skulle nämligen behöva lite mer stimulans, att bara hon och jag hittar på något kul tillsammans. Snart kanske…?

Jag har under veckan fått tre brev inklusive bilder från mina valpköpare. Två av dem glädjande och ett lite mer sorgligt och då tänker jag på lille Malte och hans familj. Jag sörjer tillsammans med familjen men hoppas nu på en bra lösning.

Ha en bra dag!

Jaha, så sitter jag då framför datorn igen för att blipp-bloppa lite då innan det är dags för hundarna att få röra på sig igen. Eller egentligen är det väl bara Lussi som ska få röra på sig ordentligt nu i kväll, alla tre fick en promenad tidigare idag så nu koncentrerar jag mig bara på Big mama. Det står cykeltur på programmet för damen i fråga.

Jag tog ut min friskvårdstimme idag så det blev en långpromenad på 45 minuter förbi bland annat skyttebanan, och tänka sig, det var folk där och sköt. Jag var inte beredd på att det skulle smälla då vi närmade oss skjutbanan men allt gick bra, Il duce hoppade till, vände sig mot oss övriga för att se hur vi reagerade men eftersom vi oberörda fortsatte vår promenad gjorde även han detsamma. Snacka om att jag blev lättad över hans reaktion, den var precis såsom jag önskar mig från en hund. Nu får vi bara hoppas att den håller i sig…

Igår spöregnade det här i Härnösand på eftermiddagen, ganska kraftig blåst och regn var det alltså när klockan slog Hundpromenad, så vad göra? Jag och maken byltade på oss regnställ och kängor, förberedde med godis och svarta påsar i fickorna, en vattenhink och handdukar ställdes ut på bron (för att tvätta smutsiga hundtassar med sedan) och iväg det bar. Fördelen med att det regnar är att det är väldigt lite folk ute, vi träffade bara två stycken och de var naturligtvis också hundägare. Vanligt folk stannar inomhus sådana här kvällar men icke vi hundägare. Nej, hurtfriskt ger vi oss ut i stormen för hundarna SKA få sin promenad även fast jag tror att lilla Cola hellre legat i knäet och myst hos någon av oss. Hon var inte glad och pigg utan höll sig verkligen långt bak och tittade på mig som om hon tyckte jag inte var riktigt klok (ligger kanske något i det…). Det allra bästa med dessa regnpromenader är nog ändå att komma hem, skala av sig allt det blöta, göra en kopp te och sätta sig i soffan och mysa och då gärna med hundarna nedanför på golvet. Igår började vi mysandet med att hundarna fick var sitt tuggben att gnaga på medan jag satt på golvet och klappade/masserade dem och drack mitt te samtidigt som  jag tittade på Extreme Home Makeover. Det var evigheter sedan jag såg det senast så det var verkligen underhållande men tyvärr visade det sig vara ett dubbelavsnitt vilket innebär att jag måste spela in avsnitt 2 idag så jag får se slutresultatet. Jag kan tyvärr inte mysa i soffan idag för jag ska iväg på kvällsjobb…

Jag går och väntar på något gott här hemma må ni tro, eller gott och gott, något praktiskt är det väl snarare. Jag har nämligen äntligen beställt tre stycken grindar till dörrarna. Ni vet sådana där barngrindar fast i det här fallet är det hundgrindar. Jag är så fruktansvärt less på dessa kompostgaller så jag tror jag får krupp! De är bara i vägen och de ramlar omkull och skramlar och gör illa en bara man råkar gå förbi dem. De är riktigt otäcka faktiskt, fråga Lussi och Cola, de håller med.
Nåväl, när jag i vårvinter besökte Harriet o Bengt med alla pudlarna så visade det sig att de hade grindar till varje rum… Hm, var det inte lite överdrivet många? Näää, sa de, det är så bra att kunna stänga för där det behövs. Nu förstår jag vad de menade, nu när jag haft en egen kull valpar som man vill kunna hålla kvar inne i ett rum eller när man har en liten valp hemma. Kompostgaller i all ära men jag ser verkligen fram emot att få dessa fast monterade grindar uppsatta till varje rum här på övervåningen. Tyvärr hade de inte kommit till idag vilket var planen utan det blir nog inte förrän i imorgon de kommer till butiken (beställningsvara från Finland…?). Guuuuud vad det känns länge! Fast nu längtar jag verkligen till morgondagen, undrar vad morgondagen kan tänkas ha mer att erbjuda än nya grindar…?

Ha de!

Så var det söndag igen då. Det verkar inte bättre än att jag gått från dagliga uppdateringar till en-gång-i.veckan-uppdateringar, men det blir ju lätt så när man går från att ha haft nya händelser att rapportera dagligen till att hamna i vardagslunken igen. Jag hoppas att vi snart får börja våra kurser som jag anmält oss till, då borde det bli mer att rapportera igen tycker jag.

Hur har veckan varit då? Jo tack, den har varit väldigt behaglig tycker jag. Vi har haft finväder hela veckan så efter middagarna har jag varit ute med hundarna, vi har börjat med att vara ute i trädgården för att göra höst. Ni vet, tömma trädgårdslandet, rensa upp bland hallonsnåren, trimma alla buskar, slänga fula gamla blommor o.s.v. Därefter har det följt en hundpromenad innan det varit dags att gå in för att plocka och stöka minst lika mycket som ute.
I torsdags bröts dock detta mönster för då fick jag besök av en fd valpspekulant från Sundsvall. Då det bidde så få tikar i kullen så blev det att familjen tog en tik från en annan kull, men det skiljer bara två dagar mellan lilla Ronja och Il duce så ni må tro att de hade kul tillsammans. Vi tog bilen till Sälsten där vi sedan gick längst stigen vid havet så hundarna kunde springa lösa för att leka och nosa runt. Jag hade förberett lite fika så det blev en kopp te sittande på stenarna vid vattenbrynet, mysigt! Det skulle kunna ha varit ännu mysigare om det inte varit för alla mygg som helt plötsligt dök upp. Mygg!? Nu!? Elände! Dessutom hann det bli rätt så mörkt innan vi kände att vi var nöjda. Det känns som alltid lite ovant med detta höstmörker som börjar komma så här i september. Men som sagt, vi hade väldigt trevligt och hann byta en hel del erfarenheter angående våra valpar och deras beteenden.

På tal om höstmörker, igår kväll tog jag en kvällspromenad efter att mörkret hunnit infinna sig så det blev aktuellt med att leta fram reflex igen. Nu provade jag en disco-blink-bling som jag fått och jisses vad den var effektfull. Jag hängde den runt halsen på lilla Cola och hon blev en vandrande discohund, vart hon än gick så blinkade det som på det värsta dansgolvet. Väldigt sött! Fast jag måste erkänna att jag var lite orolig över att det skulle orsaka ett epileptiskt anfall hos henne med tanke på blinkandet, jag själv blev yr när jag tittade på den. Nåväl, allt gick bra och vi kom hem ordentligt utan några som helst missöden.

En annan sak som höstmörkret medför är att människor i sina hus börjar tända lampor vilket gör att mina hundpromenader blir så mycket mer underhållande… Jaaaa, det är faktiskt väldigt underhållande att gå på de mörka trottoarerna och titta in genom fönstren i de hus vi passerar. Inte behöver man sitta framför tv:n och titta på Simon & Thomas, jag får en massa inredningstips under mina promenader istället…

Igår hade jag en väldigt behaglig dag då det fick bli sovmorgon och långfrukost följt av ett stadsbesök (inga hundar med denna gång). Jag hade för avsikt att köpa ett par gardiner till sovrummet men si det bidde inga sovrumsgardiner. Det bidde istället av någon konstig anledning sänglakan, en jeanskjol, två par strumpbyxor, ett par mysbyxor, en bricka (som min gamla jobbarkompis designat och gjort med tygtryck) samt en förpackning med rullrån. Tänka sig så det kan bli!
Brickan och rullrånen tog jag med som en inflyttningspresent till min jobbarkompis som precis köpt ett supermysigt och jättecharmigt hus här i stan. Där satt jag i två timmar och fikade och skvallrade i höstsolen innan det bar iväg till affären för att inhandla middag. Det fick bli grillat ute en sista gång för denna säsong, mums!! Vi kunde sitta ute och mysa på uteplatsen utan att frysa, i och för sig med ullstrumpor och fleece på men ändå!

På tal om ullstrumpor, när jag var på min stadsrunda besökte jag årets version av Korsmässomarknaden, en marknad med mycket gamla anor här i stan där man säljer grönsaker och otroligt fina hantverk. Där fanns luffarslöjd, hemstickade vantar och strumpor, tovade vantar och mössor, underbara ylleponchos m.m. Det är så otroligt fina saker och jag beundrar verkligen dessa hantverk och jag vill ha, jag vill ha mycket!! Tyvärr behöver jag inget och inte har jag någon att ge bort det till heller… Nu längtar jag till barnen flyttar till eget eller tills jag får barnbarn, oj oj vaj jag ska handla och ge dem då. Jag har redan tittat ut ett helt underbart ”gung-får” som barnbarnet ska få, ett träfår med riktigt ullpäls på. Fast jag hoppas i och för sig att det dröjer några år till innan det blir aktuellt, det har ju sina fördelar om sönerna har hunnit utbilda sig och fått jobb innan de blir fäder. Barn är ju inte direkt billiga i drift….

Idag kommer det i alla fall att bli en hunddag. Jag ska bada och klippa Il duce, klippa Lussi samt bada och totta Cola. Tyvärr regnar det ute så det blir kanske ingen ”visauppminarenaochsnyggahundarpromenad” efter det jobbet, fast innan dess kanske det har slutat regna och hunnit torka upp… Hoppas kan man ju alltid göra….
Jag ska göra lite före och efter-foton tänkte jag för nu var det ett tag sedan jag la in några nya bilder.

På återhörande!

Surt, sa räven om rönnbären. Surt surt SURT, säger jag om dagens utställningsdag… Allt flöt på jättebra förutom att jag hade en ovanligt slö hund i kopplet och att domaren inte alls tyckte om min Lussi-bulle, så det bidde inget sista cert idag, suck! Inte fick jag tag på en Tävlingsbok åt Il duce heller, det var slut. Elände!! Fast jag investerade äntligen i en ny klotång, vilket jag tänkt göra i evigheter utan att få tummen ur, och en ”godisgömma” lämplig att fästa på kläderna när man ska springa i utställningsringen och man kanske inte har några lämpliga fickor att förvara hundgodiset i.

Nåväl, det är bara att analysera dagen, bryta ihop och komma igen om en månad då jag ska ställa Lussi på Mittnordenutställningen i Sundsvall. Vi får hoppas att det går bättre då…

Nu är jag rätt så trött och funderar på att göra tidig kväll, det blev ju en rätt så tidig morgon (klev upp 04.50) och det är ju arbetsdag i morgon igen.

På återhörande!

Vojne vojne vad tiden går. Jag har precis avslutat en riktig monstervecka med mycket på både jobbet och hemma privat, därav frånvaron av uppdateringar här på hemsidan. Vissa veckor ska plötsligt allt hända medan det kan gå ett flertal veckor utan några som helst aktiviteter, eller ja, nästan utan aktiviteter. Oftast är det någonting som ska ske…

Jag började med att ladda inför veckan som gått genom att åka till goa kamrater förra lördagen, där bjöds det på god mat och dryck och kvällen avlutades med en fackelpromenad med picknickkorg ned till sjön och badtunnan. Där satt vi och badade och pratade på i några timmar medan vi samtidigt studerade den svarta stjärnhimmeln, riktigt mysigt var det.
Dessutom var jag hundfri den lördagen då sönerna var hemma med djuren, det var första gången på jag vet inte när, då jag bara kunde vara utan att behöva passa på någon. Jätteskönt!!
Men det var lika skönt att komma hem nästa dag och bli välkomnad av flocken, tänk vad lätt det är att göra dem lyckliga!

Hundaktiviteterna under veckan har varit som de brukar, de har varvats med promenader och cykelturer men inga träningsmoment har det blivit. Det har jag försökt ta igen nu i helgen i stället då jag har tränat Lussi inför utställningen nästa helg och Il duce som bl.a. fick följa med till stan igår för allra första gången i sitt korta liv.

Jag valde att bara ta med lilleman för jag var som sagt nyfiken på att se hur han skulle lösa situationerna som uppstod, vilket han gjorde genom att skälla på allt och alla så fort han kom ur bilen på parkeringen. Snabbt insåg han dock att det var för mycket att skälla på så han tystnade och började lukta på allt istället, och det vill inte säga lite. Oj oj, vad han luktade! När vi väl närmade oss centrum visade det sig att det var citymarknad så nu fick han verkligen uppleva mycket folk, möte med andra hundar och trevliga människor som ville hälsa och veta mer om rasen. Jag undrar just vilket intryck de fick av honom då Il duce snällt hälsade men sedan inte brydde sig så mycket om dem (han är inte lik Cola i det fallet…), något som jag i och för sig tycker är bra dels eftersom det är en raskaraktär men även för att som ägare är det ganska skönt att veta att hunden inte ”anfaller” alla man möter.  När jag stod stilla och samtalade med bekanta så la han sig helt sonika ned på asfalten och låg där lugnt och studerade gatuvimlet… En 13 veckor gammal valp som besöker staden för första gången!? Jag blev imponerad och glad då även detta är en raskaraktär då portisen snabbt förväntas anpassa sig till olika miljöer och situationer. Vilken cool kille han är!
Efter att ha lullat runt en stund återvände vi hem och jag plockade upp storhundarna istället och tog en promenad runt Nattviken med dem så även de fick känna på marknadsvimlet. Ni må tro att hundarna var trötta sedan, de sov snällt en bra stund när vi väl var hemma allihopa igen.

Idag har det blivit en cykeltur med storhundarna och godisletande inne. Det var första gången som Il duce fick vara med på godisletande och han var lite fundersam. Glatt sprang han efter storhundarna in i rummet som jag preparerat men väl där visste han inte riktigt vad han skulle göra. Han tittade på storhundarna och började härma dem så smått varmed han hittade en gobit, tänka sig! ”Jasså ska jag fortsätta?”, verkade han tänka när jag försökte få igång honom igen och tänka sig, det fanns fler gobitar gömda. Det ska bli intressant att se vad han gör nästa tillfälle vi godisletar.

Lilla Cola får det tuffare och tuffare dock ju mer Il duce växer. Han har med råge växt förbi henne, både fysiskt och viktmässigt så nu väljer hon den coola vägen genom att nonchalera alla Il duces lekinviter, det blir mer och mer sällan hon bjuder till. Hon sätter sig hellre under köksstolarna för att vakta strumpan hon stulit eller benet hon fått medan Il duce skäller och gapar för han vill minsann också  ha en del av bytet, men se det går hon inte med på. Sticker han in huvudet för långt drar Cola honom i öronen så han tjuter, jodå, Häxan Surtant lever kvar.

Ute på gården kan dock alla tre hundarna få något tokryck och springa som galningar. Lussi kommer först i full fart runt hörnet på huset, lätt och spänstig som hon är. Lite längre bak hör jag ett frustrerande skall från Il duce som verkligen ger allt och ändå inte hinner ikapp morsan men strax springer även han runt hörnet , dock ej lika spänstigt utan valpigt seg. Cola studsar bredvid Il duce bara för att reta honom lite extra men hon får springa på bra för att hålla samma takt, dock är hon så mycket lättare och spänstigare än Il duce så när han försöker få tag på henne hoppar hon lätt undan, till Il duces stora förtret. Oj oj vad frustrerad han blir, och som sagt, det hörs… Så här kan de hålla på varv, efter varv, efter varv, efter varv… Eller nej nu tog jag i lite, så många varv blir det inte men kanske två. Underhållande är det i alla fall. Jag vill helst vara med när de får sina tokryck för jag är rädd att Il duce ska skada lilla Cola i yster lek, det kan gå fort då storleksskillnaden bara ökar och ökar.

Nej, nu ska jag ladda för fotboll. Sonen ska spela hemmamatch och jag hade tänkt att Il duce skulle få hänga med och kolla, det blir bra träning för honom. Storhundarna tror jag att jag lämnar hemma… eller så får de sitta i bilen … eller så får de också se på fotboll. Fast nu har det börja regna, suck. Och jag som precis tottat Cola, typiskt!!

På återhörande!

Varmt!! Så kan jag sammanfatta dagen. Idag har jag i princip bara suttit ute på altanen, precis som när jag hade alla småvalparna hemma, och läst. Svetten har runnit längst ryggen på mig och till och med ned i ögonen så att det sved… härligt! Snart är höstens klara luft här igen så jag passar på att njuta av denna väderlek in i det sista, det dröjer ju så länge till nästa gång.

Till och med hundarna har legat loja under dagen, förutom de ryck som lille Il duce då har när han härjar på. Ni vet att jag har ojjat mig för hur jag ska kunna ställa Lussi eftersom hon tappade så mycket vikt under digivningen. Nåväl, nu ojjar jag mig för att hon inte kommer att ha någon päls kvar! Inte på grund av valpningen utan på grund av valpen. Eländiga lilla hund till valp! Han kan plötsligt få något målmedvetet i blicken, han kryper ihop och smyger saaaakta och försiktigt fram mot målet: mamma Lussi. Därefter tar han ett tigersprång och hugger tag i hennes päls för att sedan hänga och dra i den tills han nöjd får en tuss i munnen efter att mamma Lussi hoppat undan. JAG GRÅTER!!! Lussi som hade så fina och långa öron (lång päls alltså!), den är borta. Hon får mer och mer en page-liknande frisyr, elände! Svarta hårtussar kan jag hitta lite här och där här hemma numera… Hur ska detta gå?

Annars är väl allt som vanligt. Jag började jobba i torsdags vilket var jättekul, det är alltid lika roligt att träffa alla arbetskamraterna igen och sätta sig vid det upprensade skrivbordet som definitivt inte var rensat några timmar senare… Nej, jag trivs kanon med mitt jobb även om jag kan bli lite less emellanåt.
Att lämna hundarna gick också bra. Jag klev upp och gick ut med dem under 30 minuter, nu blir det ju ingen rask 30-minuterspromenad utan vi lullar runt kvarteret i Il duces tempo för att sedan avsluta med att gå ett varv runt tomten på en liten ”poopoo-hunt”. Därefter går vi in, jag gör frukost åt både hundarna och mig och medan jag bläddrar i lokatidningen lägger hundarna sig och sover.  Vilka slöfockar jag har till hundar, åtminstone under morgontimmarna. Fast och andra sidan, får de för sig att busa morrar jag till, jag tycker inte om bus på morgonen… När jag gjort mig i ordning för avfärd mot jobbet får de gå ut en sväng igen för att uträtta eventuella behov innan jag släpper in dem igen. Jag säger ”vänta här”, stänger dörren och går. Spänt har jag stått utanför för att höra om det blir något ylande från Il duce men icke. Maken som fortfarande har semester säger att de sovit snällt tills han klivit upp vid 10-tiden. Himlanste vad bra! Ska det fortsätta så här bra tro, eller kommer lille Il duce att få tuppjuck när pojkarna börjar skolan och maken jobbar. Fast och andra sidan, maken jobbar skift så han kommer att vara hemma en del. Jag håller i alla fall tummarna att det fortsätter så bra som det börjat, i vissa fall är det väldigt bra att ha äldre hundar som inte har problem med att bli lämnade på morgonen.

I andra fall är det inte riktigt lika bra att ha fler hundar än en, de lär de yngre inte bara bra saker utan även mindre bra saker. Jag ska inte gå in på dem här och nu, men så är det.

Åhh, nu blev jag sugen på att gå ut en sväng igen. Som sagt, det gäller att passa på nu innan hösten är här.

Ha de gott!

Oj oj, nu har det gått några dagar igen sedan förra uppdateringen, tänk vad dagarna går fort ibland. Nu när valparna har fått nya hem och taket äntligen är lagt (tog 2 veckor) så är vi fria att åka iväg på olika utflykter. Eftersom semestern dessutom närmar sig sitt slut så är tiden knapp för att göra de här besöken som man önskat göra hela sommaren, därför har tiden inte räckt till för att sitta och knappa på datorn.

Den här veckan har ägnats åt att städa tomten efter takbytet (jippi, trädgården är åter en trädgård och inte längre ett skrotupplag!!!), besöka mina föräldrar där även mina bröder med familjer anslöt så det blev en härlig släktträff såsom traditionen bjuder, besöka min gamla hemby Junsele och på vägen dit göra ett stopp i Moforsen där jag besökte Harriet med alla pudlarna (läs mer längre ned), lite vattenträning med hundarna hanns med innan det bar iväg till svärföräldrarnas sommarstuga vid en insjö så här ska badas och åkas båt med hundar (kanske blir det en visit på marknaden också som är just denna helg) samt ska jag småjobba lite. I början av nästa vecka kommer en gammal studiekamrat med dotter på besök och sedan är det dags att börja jobba på riktigt igen. Det ska bli kul att börja igen, har nya arbetsuppgifter som väntar så det ska bli spännande, även om det skulle vara trevligt att få fortsätta att vara ledig. Som sagt, jag har en del röjningsprojekt kvar att göra hemmavid… Kanske hinner jag det i början av veckan…

Harriet med alla pudlarna ja, det är/var ägaren till Colas pappa Mysak, en otroligt mysig och duktig liten pudel som numera inte längre finns på denna jord. Harriet är dock inte utan pudlar för det utan hon har Jolly som är en väldigt snygg mellanpudelherre i sina bästa år och med en otrolig meritlista. Sedan har hon Fozzy som också är en tjusig och aktiv dvärgpudeltik och just haft en valpkull (en svart hane är ännu otingad, se kennel Curly Lion´s…) och så lilla Kajsa som är Fozzys dotter och som också visar sina framtassar. Bakom dessa hundar finns då som sagt Harriet (och Bengt) som jag verkligen beundrar, vilken duktig och målmedveten hundmänniska. Hundar blir inte så här duktiga av sig själv utan det ligger MYCKET jobb bakom och det är just uthålligheten i det arbetet som jag beundrar mest. Själv är jag ju en periodare och projektmänniska, jag får en idé om att nu ska jag göra detta med hundarna och skapar ett projekt men jag håller bara på med det så länge jag tycker det är givande och roligt. Att nöta och vara perfektionist ligger inte för mig tyvärr, jag nöjer mig för tidigt vilket innebär att vi inte får så höga poäng vid till exempel lydnaden. Där har jag helt klart ett förbättringsområde hos mig själv. Jag önskar att jag kunde vara en sådan här riktigt inbiten hundmänniska som lägger ner all sin tid på hundarna, men sådan är jag då inte. Mycket tid ja, men inte riktigt hela min själ. Men jag är nöjd med tillvaron och tycker mig ha en ganska bra balans på hunderiet och vardagslivet och ett ganska nyktert synsätt på det här med hundar. Man ska trivas i vardagen med sina hundar och inte förglömma att de är hundar och inga människor…

Lille Il duce växer så det knakar och han är ingen liten och go valp längre tycker jag, han börjar bli ganska så otymplig att lyfta till exempel. Jag är ju van att lyfta lilla Cola som är spänstig och håller emot när man lyfter. Att lyfta Il duce är som att lyfta en oformlig påse som kan tippa endera bakåt eller lika gärna framåt. Jag tycker ju att han är rätt så självständig vilket inte är så där jättebra om man vill tävla så jag jobbar med kontaktövningar, men upptäckte då vi var hos mina föräldrar att han kan vara riktigt följsam och gosig. Vi lämnade storhundarna hemma med yngste sonen och tog bara med den äldre sonen och Il duce, och se, en annan hund uppenbarade sig. Det är helt klart ”besvärligare” att fostra en valp när man har konkurrens av två artfränder, vi är ju definitivt inte lika rolig som dem. Il duce imponerade oss alla med hur otroligt cool han är, åter fick jag se det. Han lullade runt på gräsmattan, hälsade på folk, var nyfiket med för att sedan lägga sig för att sova mitt bland alla fötter. Det kändes inte bra utan jag lyckades ta honom lite åt sidan och få honom att sova där en stund. Vi som är van vid hundar brukar ju se var vi sätter fötterna men för den som inte är van är det fort gjort att kliva på stackarn som ligger på golvet/gräset och sover snällt, och värst av allt är ju att både djur och människa kan bli skadad då. Hur som haver så förflöt besöket utan hundproblem, Il duce åt bra, sov lite här och där (t.o.m. i mitt knä vilket aldrig hänt tidigare…) och busade med olika personer i sällskapet. Han busade även med mig varmed min nyinköpta kjol fick en reva av en förmodad hörntand. Inte alltid roligt att vara hundägare alltså.

Il duce har badat lite mer också och nu går han i vattnet, kul! Idag ska vi se om han törs bada och blöta sig ännu mer än förra gången, det skulle bli kul. Ska träna Lussi på att hoppa från bryggan hade jag tänkt, ska bli spännande att se hur det går. Maken ska få ta kort från detta äventyr så lägger jag ut så snart jag kan. Ni får hålla tillgodo med andra hundbilder som jag tog från pudelbesöket hos Harriet så länge.

Ha de gott!

Igår var vi ute på en rolig utflykt under hela dagen. Eller utflykt och utflykt, ja vi flyktade ut från Härnösands stad, det var vad vi gjorde. Här om dagen insåg jag att jag inte hade lämnat staden sedan den 22 juni när jag var på Ulvön för att fira en kompis födelsedag, en dryg månad under semestertid hade jag alltså inte varit utanför min hemstad. Trist! Fast anledningen var ju den bästa av anledningar i och för sig så jag ska inte klaga…

Igår på förmiddagen drog vi iväg, maken och jag och alla hundarna. Målet för resan var Sandviken därför att sonen skulle spela fotbollsmatch där och vi var intresserade av att se matchen. Till och med jag som är fullständigt nollställd vad det gäller sport och idrott, tycker faktiskt att det kan vara underhållande och roligt att bevista en fotbollsmatch. Det är ett lite lugnare tempo om man jämför med hockeyn, det är oftast varmt och skönt och jag kan ha hundarna med mig. Att jag sedan sitter med hjärtat i halsgropen titt som tätt då sonen av någon anledning tycker det är roligast att vara målvakt får jag stå ut med. Jag kan inte förstå att sonen törs stå där framför målet och vara i vägen för den mycket otäcka och hårda bollen. Själv sitter jag och ryggar på bänken när spelarna ibland kommer dundrande mot min plats på läktaren, frustande och muttrande och med svetten skvättande runt sig. Usch, jag är dörädd för att få bollen på mig och jag känner mig nästan hotad även om jag vet att spelarna inte ens har sett mig sitta där, de har ju bara ögonen på bollen. Nåväl, modig är han min son som utsätter sig för detta frivilligt och jag tycker det är beundransvärt. I detta avseende är han mycket olik sin mor.

Hur som haver så gick resan ned bra, vi stannade och rastade på flera ställen och Lussi och Il duce fick mat som de glatt åt upp, och fick behålla. Väl framme gick vi en liten runda så hundarna fick göra ifrån sig och jag kan ju säga att det är inte helt enkelt att gå med tre hundar i koppel varav den ena är en 9 veckor gammal valp. Valpar är ju så oberäkneliga, de springer fram och tillbaka och befinner sig plötsligt där de inte förväntas vara vilket kan leda till en del koppeltrassel och snubblande. När vi väl bänkat oss så placerade sig Lussi vid mina fötter och lilla Cola i mitt knä medan Il duce nogsamt undersökte omgivningen. Efter ett tag fick Cola sätta sig på en av stolarna bredvid mig så jag bättre kunde hålla koll på lilleman, tänk vad mycket roligt det finns att hitta för en liten valp. Till exempel småstenar, cigarettfimpar, gräs, kvistar och gamla löv. Hundarna skötte sig riktigt bra under hela matchen och alla vi mötte tyckte Il duce var så himla söt, he he. Tänk att man blir lika löjligt smickrad varje gång någon säger så….

När matchen var slut satte vi oss åter i bilen och ni må tro att det snabbt blev tyst där bak, det är jobbigt att vara på fotbollsmatch för små hundar. Nu skippade vi att åka E4 utan tog istället vår favvomotorcykelväg, den via Ockelbo. Den vägsträckan är helt underbar att åka på en motorcykel, liten och smal och en massa kurvor, man sitter och gungar från den ena sidan till den andra hela tiden. Det gjorde vi även igår fast nu satt vi och var sentimentala i bilen och pratade gamla minnen samtidigt som vi satt och gungade från ena sidan till den andra… Håhåjaja, det var goda minnen.

Vi passerade Ockelbo, dock utan att få skymten av någon prins eller kronprinsessa, för att sedan passera Kilafors och hamna i Bollnäs. Men vänta nu, i Bollnäs bor ju Plumbum eller som han numera kallas – Malte (även han har bytt namn sedan leveransen då han skulle få heta Latte). Medan vi väntade på att maten vi beställt på Max skulle bli klar sms:ade jag ägarna och det slutade med att vi blev bjudna på kaffe hos dem. Det var jättekul att få träffa dem och Malte igen, han hade växt till sig ordentligt under dessa två veckor sedan leverans och fick nu möjlighet att träffa både mor och bror igen. Hundarna lekte på en stund innan de fick försöka varva ned lite, de blir ju så uppspelta och slamsiga. Efter en trevlig stund där så var det dags att fortsätta färden hemåt, även nu var hundarna trötta så de tvärslocknade bak i bilen så fort vi började rulla.

Vid 23-tiden var vi så åter hemma på gården igen och Il duce fick ett lite sent kvällsmål innan det blev dags för sängen. Dessvärre är han lika morgonpigg ändå, attans kanalje, så det blev ingen sovmorgon för mig nu heller.  Fast jag måste säga att det går ändå ganska lätt att kliva upp på morgnarna när solen strålar och temperaturen är behagligt varm. Det gäller att fånga dagen, eller vad säger ni kära läsare.

Nej, nu ska jag fortsätta att fånga dagen medan mina tre hundar ligger utslagna på golvet och tar sig en sovmorgon. Attans kanaljer, nu går det minsann bra att sova.

Ha de gott!

”Inte visste jag att dagarna som gick var livet”, ska farbror Hilbert ha sagt till min mor för många år sedan. Just nu känner jag också så, dagarna går men vad gör jag med dem? Förvaltar jag dagarna jag får här på Moder Jord på bästa sätt? Utnyttjar jag möjligheterna livet ger mig? Är det meningsfullt det jag gör med mitt liv? Jo, visst är det väl så egentligen, men idag känner jag mig lite trist. Jag börjar längta till jobbet och vardagen faktiskt… Tänk vilka vanedjur vi människor ändå är, det är så härligt med semester men efter ett tag så längtar man till vardagen igen, den där vardagen som aldrig tycks ta slut när man är mitt upp i den.

Anledning till att jag känner mig lite trist är att jag i natt fick en störd sömn, det är bland det mest irriterande jag vet. Vi gick till sängs vid 23-tiden och jag tog ut Il duce för en sista nattpinkning vilket han också gjorde, till och med nummer 2 blev det. Oj så bra, tänkte jag, nu kommer han att sova länge. In med Il duce och Cola i buren (har en stor utställningsbur de får sova i på natten), täcker för med duken och kryper till kojs, Lussi kryper under sängen som vanligt. Efter några få timmars sömn vaknar jag av att Il duce piper i buren. Attans!, varför är han vaken nu? Jag stoppar in några fingrar i buren och försöker förmå honom att somna om. Icke! Han fortsätter pipa och vara orolig. Jaha, det är bara att ta på sig morgonrocken och plocka ut honom, föser tillbaks Cola som också vill komma ut. Vi går ut och han sätter sig på gräsmattan! Jamen hallååå, var det inte du som hade så bråttom ut kanske? Nåväl, han reser sig upp och gör det han skall. Toppen!, tänker jag, fångar upp honom och bär in honom till buren igen innan han hinner piggna på sig för mycket. Jag hinner i princip inte mer än lägga mig ned, ta en suck och börja slumra till förrän han börjar pipa igen. Men vad är det för fel nu då??!! Sluta pipa! Nähä, han fortsätter pipa, slickar på mina fingrar och han hässjar fasligt mycket… det brukar han inte göra… Bäst jag kollar. På med mobilens lampa, riktar den mot buren och lyfter på duken. Jaha! Nu förstår jag! Il duce ligger snällt och sover, det är COLA som inte kan sova! På med morgonrocken igen, ut med Cola ur buren, in med Il duce som tränger sig ut, öppnar ytterdörren och släpper ut Cola som springer iväg som en oljad blixt runt husknuten, själv lutar jag trött pannan mot dörrposten och försöker stänga ute Il duces protester mot att bli lämnad ensam i buren… Stackars maken som ligger och försöker sova i samma rum. Cola kommer snart in igen, in med henne i buren, hopp ned i sängen och en ny djup suck från mig. Nu ska jag sova. Länge. Trodde jag ja, klockan 06.30 vaknar lilleman som vanligt så det är bara att kliva upp och släppa ut honom och harjag väl kommit upp och det är ljust ute har jag svårt för att gå och lägga mig igen. Idag är det regnigt så jag tror jag ska vara lat idag… eller kanske inte… det finns ju saker att göra i hemmet.

Städa skåp till exempel. Igår tog jag itu med min låda i skänken, ni vet en sån där låda där man sparar alla viktiga papper från diverse myndigheter i stället för att genast stoppa in dem i pärmar, det något ska man ska göra sen... Nåväl, nu var det dags och till min fasa inser jag att det var 4 år sedan sist… 4 ÅR!!! Fy skäms, fru Wahlqvist!! I skam har jag stått vid köksbordet och sorterat och jag är inte klar ännu, jag måste åka till affären och köpa nya register så det blir snyggt i pärmarna. Nu ska jag nämligen bli duktig på att genast stoppa in alla papper jag får i dessa pärmar, inte lägga dem på hög. Det lustiga är dock att jag alltid har kunnat hitta rätt papper när jag behövt dem och alla papper fanns kvar i lådan, inget har kommit bort så lite ordning har jag haft i min oordning…

Eftersom det är ganska jobbigt att sortera alla papper man får under 4 år (hm hm) så gjorde jag flera avbrott vilket i och för sig blir ganska naturligt när man har en liten valp hemma. Under en paus åkte jag och Il duce till skogen en sväng för att få honom att präglas på mig och inte på hela flocken jämt. Jag ville även se hur han reagerade på den miljön, en miljö han kommer att vistas mycket i framöver. Det hela gick i alla fall bara bra, han följde mig snällt vart än jag gick, tittade jag på blåbärsris så kom han och gjorde det, tittade jag på en stubbe gjorde han likaså. Vid två tillfällen fick jag även möjlighet att gömma mig för honom, första gången så fick han vittring direkt och kom till mig. Det blev klick och godis. Vid andra tillfället sprang han förbi mig, ställde sig och lyssnade och vädrade men hörde och kände ingen doft. Han pep till lite, tvärvände och började springa tillbaka varmed han fick vittring på mig och hittade mig sittande bredvid stigen. Åter igen blev det klick och godis och lite mys. Det var en trevlig stund där ute i skogen. Jag måste säga att han är en helcool kille, absolut inte harig och rädd av sig. Även hemma är han helcool, vi springer in och ut hela tiden och han bara ligger kvar och tittar efter oss. Dammsugaren är han inte heller rädd för utan följer den bara nyfiken. När vi tappar saker på golvet så det smäller tittar han bara till men blir absolut inte rädd, inte heller när maken nibblar takplåt ute reagerar han...

Annars så tränar vi namn och kontakt och nu har jag lagt till sitt också, allt med klicker. Gud så smart det är, det går så lätt att forma deras beteende och jag behöver inte tjata eller bråka utan jag fångar beteendet jag vill ha och förstärker det positiva i handlingen. Jättekul!

Oj, nu är Il duces morgonvila över, bäst jag tittar till honom.

Ha de gott!

Så sitter jag då här vid köksbordet igen och skriver i min lilla blogg. Vid mina fötter ligger tre hundar varav två är ordentligt trötta, och blöta. Vi har nämligen premiärbadat, eller rättare sagt, jag har premiärdoppat mig i havet idag liksom Il duce. Lussi har ju redan badat flera gånger i sommar så någon premiär för hennes del var det inte tal om. För er som känner mig så kanske ni undrar hur det kommer sig att jag har lyckats förmå mig att kliva ned i det blöta med tanke på vilken otrolig badkruka jag är. Jo, igår var jag nämligen och investerade i en våtdräkt, ja ni läste rätt, en våtdräkt, så nu kan alltså även jag vistas i sommar-sverige-varmt havs- eller sjövatten. Jag var lite orolig över att jag skulle frysa ändå men jag måste säga att jag är imponerad av hur den funkar. Jag ska vara ärlig och säga att jag simmade inte i den idag, jag vadade dock ut till midjan och lät Lussi simma bredvid mig men jag frös inte ett dugg. Helt otroligt! Jag som brukar frysa bara jag doppar tårna i vattnet.

Lussi var riktigt duktig idag, att hon badar och simmar det vet jag och att hon glatt hämtar saker i vatten men nu vill jag att hon lär sig att hämta en PET-flaska ur vattnet, så det blev till att ta med klicker och godis och flaska och lite mer grejer. Hon tyckte det var lite konstigt att hon skulle hålla i flaskan men gjorde det snällt när jag visade vad jag ville (tränar henne att apportera apportbock också så det var inte så svårt). Inga problem var det för henne att ta upp både en halvfylld och en helfylld flaska ur vattnet heller, problemet var väl att lokalisera den helfyllda då den sjönk så mycket och är genomskinlig. Jag ska investera i en tung sjunkleksak åt henne som hon kan plocka upp istället. Att simma med mig är inte heller problem, utan problemet är att hon vill livrädda mig hela tiden, hon tar ett mycket stadigt tag i min hand och simmar sedan mycket bestämt in mot land. Det är bara att hänga med… Det här ska jag klura på hur jag ska få ordning på utan att ta bort egenskapen, jag vill att hon ska livrädda men bara på kommando.

Lille Il duce fick också följa med och han gick glatt ut i vattnet och blötte alla fyra tassarna, men si något mer ville han inte göra. Gräva i sanden var kul och leka jagis med morsan och lite jobbigt var det allt att jag gick ut i vattnet, men som sagt inget mer idag.

Det var inte direkt kul att stoppa in dessa två hundar i bilen när vi var nöjda och ville åka hem, två våta och MYCKET sandiga jyckar var det. Jag måste skynda mig att dammsuga ur bagageutrymmet innan maken hinner se det, han kommer att få spunk…

För övrigt så går det bara bra med lille Il duce, vi koncentrerar oss på att träna namnet, pottränar och miljötränar så smått. Vi har nu i sakta mak tagit oss runt nästan hela kvarteret, en liten bit får jag bära honom.

En trist sak är att lille Silver måste byta hem, en plötslig förändring på det personliga planet har omöjliggjort ett valpägande, men som tur är så lyckades vi på 4 timmar med att ordna ett nytt hem till honom. En mycket tråkig händelse men sånt här kan ju hända, jag tröstar mig med att vi kunde lösa det så snabbt.

Ojdå, nu har jyckarna vaknat. Bäst vi går ut.

Ha de gott!

Jaha, så var jag uppe med tuppen igen då. Sonen var på stadsfest igår så då lovade jag att ta Il duce nu på morgonen. Ja, ni märker kanske att Ossy har bytt namn… Tänk att man aldrig lär sig.

När jag skulle bli fodervärd till Cola så hade jag förmånen att få välja hennes namn själv, huvudsaken det kom ifrån serietidningen Larsson. Jag tycker om serien Ernie och tycker där om karaktären Effie, en lite speciell dam som lagar vedervärdigt hemsk mat. Att det namnet dessutom är tvåstavigt och lätt att säga gjorde att jag valde det. Cola fick heta Effie i ungefär en vecka här hemma tills jag insåg att det inte skulle fungera, jag betonade namnet på samma sätt som Pepsi som jag hade då. Det var inte en hund som kom när jag ropade utan två… Hm, jag blev alltså tvungen att hitta på ett nytt namn som helst var tvåstavigt, gärna innehöll bokstaven s men som var helt olik Pepsi. När jag ojade mig över detta till en kompis så säger hon ”Ja, men du får väl kalla hon för Cola så det blir PepsiCola när du ropar på hundarna!”, sen skrattade hon. Det var menat som ett litet skämt men jag tog det på allvar, det var ju faktiskt ganska kul. Hade tänkt mig att min nästa hund skulle få heta Fanta men det var ju en Lussi som kom, så dryckesnamnstemat sprack. Nu när lille Osmium skulle få ett namn skojade vi och sa att han kanske skulle få heta Bullen, ni vet, LussiBullen… he he.

Nja, eftersom han heter Osmium kunde ju Ossy passa, eller Ossie, men vad händer när vi ropar det namnet. Jomen då kommer ju Lussi springande. Namnen och betoningen blir alldeles för lika när vi ropar så vi insåg att det blev tokigt… igen. Som sagt, att man aldrig lär sig.

Vi funderade och provade olika namn igå, jag föreslog Greven som en pampig rottweilerhane som jag träffade en gång hette. Sonen funderade lite till och kom sedan med förslaget Il duce, greven på italienska (en omtyckt filmkaraktär hade haft det smeknamnet). Helt klart ett ovanligt namn men därmed också lite kul att ha. Så alltså, Ossy heter numera Il duce.

Det går i alla fall väldigt bra här hemma med Il duce, han busar, leker med oss människor eller med mamma Lussi, äter och sover. Vi har börjat klicka in honom vilket känns bra, det blir så mycket lättare att forma hans beteende då. Ingen olycka har hänt inne idag (ännu) fast det spöregnar och är trist väder ute, han verkar inte bry sig om regnet alls. Det gör däremot Lussi som vägrade gå ut i morse, det tog ett tag innan hon blev tvungen att beträda gräsmattan för att tömma blåsan men det är också allt. Tänka sig vad hundar kan hålla sig när det vill. Lilla Cola däremot är så mån om att hålla koll på Il duce så hon tvekade inte att springa ut i regnet, vilket hon kan göra annars.

I dagsläget prioriterar vi att lära Il duce att uträtta behoven ute och lära sig sitt namn, sedan blir det nog att lära sig Nej och Varsågod. Valpkurs är han anmäld till också, vi får se om vi kommer med i någon grupp till hösten. I vinter blir det vardagslydnadsträning för hans del och till att delta på små inofficiella utställningar för att träna till våren och sommarens officiella utställningar. Till våren kommer jag att börja träna viltspår med honom också och förhoppningsvis gå spårprov till hösten. Tjoho, vad detta ska bli kul!

Jag har blivit så inspirerad av mina valpköpare så nu ska jag sätta mig ned och göra ett träningsschema för Lussis del, hon behöver dels äta och träna upp sig en del efter valpningen och så ska vi ta itu med momenten i Lydnadsklass 1. Det skulle vara kul att göra några tävlingar med henne också… Sen har vi ju agilitykursen som jag anmält oss till, superspännande!! Nu känner jag att jag är på gång igen, jippi.

Nej, nu är det dags att göra lite nytta igen.

Vi hörs!

Jag lever!! Ni kanske tror att jag gått upp i rök och försvunnit eller något sådant, men det är helt fel. Jag lever som sagt men det har varit lite mycket sista veckan.

En kort sammanfattnig:

Torsdagkväll: blev sjuk!?  När hände det senast? Satt i tv-soffan och tyckte det kändes som om jag hade feber i kroppen och mycket riktigt, det hade jag enligt febertermometern. Skit också!, tänkte jag. Inte kul med feber när man har sex små valpar som kräver sitt. Dessutom är jag en riktig kvirhög när jag bli sjuk, jag tycker så fruktansvärt synd om mig själv och jag kör med alla i min omgivning; hämta det, gör det o.s.v.

Fredag: kliver upp till valparna och ger dem mat, tar på mig hörselkåpor för att stå ut med oljudet (valpar låter faktiskt som en flock måsar…), lägger mig på kökssoffan så snart jag kan, kliver med jämna mellanrum upp för att torka kisspölar och plocka upp bajshögar. Herregud, vad det var synd om mig då!!! Fortfarande feber. Genomlider dagen för att…

Lördag: …kliva upp till ”måsflocken” och känna mig ännu sämre. Ligger på kökssoffan så mycket jag kan tills maken vaknar, då går jag och lägger mig för att inte kliva upp förrän sent på eftermiddagen efter att ha knaprat Alvedon.

Söndag: Fortfarande risig men något piggare, plockar och förbereder med alla papper inför valpleveranserna och veterinärbesiktningen. Får kaffefrämmande av svärföräldrarna och det bestäms då att…

Måndag: …vi ska byta yttertak idag!! När jag har valparna kvar?! Nåväl, vi har varit ute varje dag i 4 veckors tid så nog överlever vi väl att vara inne under dessa dagar (men det är definitivt inte lika kul). Medan valparna sover förbereder och lagar jag mat till herrarna på taket, inge rast och ingen ro alltså.

Tisdag: Veterinärbesiktning på förmiddagen. En fin och trevlig kull var veterinärens sammanfattning (kul!). Sedan var det till att fortsätta torka kiss o bajs och serva herrarna med mat (jodå, jag tvättar händerna där emellan…;-) ).

Onsdag: De två första valpleveranserna genomfördes. Tänk att med bara två valpar borta blev det genast lugnare här hemma, absolut inte tyst men lite lugnare.

Torsdag: Den tredje valpleveransen genomfördes. Valprummet har återgått till att vara kontor-/gäst- och hundrum vilket känns suveränt skönt.

Fredag: Den fjärde valpen levererades och dagen slutade i en stuga på campingen i sällskap med lördagens valpköpare.

Lördag: Så skedde då den sista valpleveransen och nu har vi bara lilla Ossy kvar här hemma. Han har gått runt lite och inte riktigt vetat vad han ska göra. Det blev en liten ståfika och bus med kära mor innan han somnade under kökssoffan. Har även haft en liten överlämning till sonen som kommer att ha ansvaret för Ossy även om vi alla bor under samma tak (tja, tak och tak, än är det inte något nytt tak lagt…)

Det har alltså varit en innehållsrik vecka, både rent praktiskt men även känslomässigt, så därför har det inte blivit någon uppdatering på hemsidan. När kvällen kommit harjag känt mig alldeles tom, har inte haft ork att ge mer, men nu börjar det kännas lite bättre så nu ska här skrivas på hemsidan igen. Ska även göra om sidorna lite nu när valpkullen är utflugen.

Många frågar om det inte är väldigt svårt att se valparna åka härifrån, men jag måste säga att det har det inte varit. Jag är ganska trött just nu så det är mer en lättnad att de försvinner en och en och jag hyser fullständigt förtroende för mina valpköpare så på det viset är det inte heller jobbigt. Däremot känner jag mig som farmor (åter igen…), sköter sig valparna på resan?, är de tysta och snälla eller skriker de hela tiden?, äter de ordentligt?, sover de snällt på natten eller stör de?, de är väl inte så hysteriska och ohanterliga i nya hemmet att valpköparna ångrar sig? Alltså en mer omsorgsoro, men alla mina valpköpare har hört av sig och allt verkar vara bara bra. Ingen har ångrat sig ännu… peppar peppar.

Ha de gott!

Tänk vad tiden går fort ibland! Idag fyller valparna 7 veckor vilket innebär att de snart ska galoppera iväg till nya ägare och nya marker. Det ska bli skönt att återfå en ”normal” vardag igen och få möblera tillbaka i hund-/gäst-/kontorsrummet, det ska bli roligt och spännande att få följa valparnas utveckling i de nya hemmen men samtidigt känns det lite sorgligt att vinka av dem. Fast lille Osmium, Ossy, kommer i och för sig att vara kvar här hemma så helt valptomt kommer det inte att bli.

Valparna blir i alla fall väldigt tränade på alla möjliga olika ljud som finns i vårt samhälle idag. Eftersom det fortfarande är väldigt fint väder så är vi ute hela dagarna och eftersom vi bor i ett högst normalt villaområde så förekommer det: grannars pratande och klirrande i kaffekoppar, gräsklippare, mopeder, grannens snickrande och hamrande, motorcyklar, grannens bil med V8-motor, en annan grannes racerbil som provkörs runt kvarteret, helikoptrar och flygplan o.s.v. Dessutom får valparna träffa många olika människor som passerar på vår gata och som stannar till och byter några ord med oss när de ser de små liven, förutom släkt och vänner som kommer på besök och så naturligtvis valpköparna. Nog kan jag säga att valparna miljötränas och socialiseras alltid.

Igår gjordes ett så kallat Valptest, en kompis kom hit och var testledare medan jag stod gömd och studerade valparnas reaktioner vid olika handhavanden. Det var väldigt intressant att se hur de agerade mot en främling även om de reagerade som jag förväntat. Det var faktiskt bara Osmium som överraskade positivt, han var betydligt mer föremålsintresserad än jag förväntade mig vilket underlättar vid kommande träning och arbete. Men som sagt, jag tror att vi har mycket gratis tack vare att vi kunnat vara ute i trädgården så mycket. Tänk om det hade varit vinter istället, då hade vi ju i princip bara varit inne…

Det är ganska lustigt att hundindustrin är så stor egentligen, inte är det hundarna den vänder sig till egentligen utan det är till oss människor de säljer in diverse  saker. Det har mina valpar talat om för mig. Eller ja, inte direkt talat till mig, men visat mig. Hur?, tänker ni. Jo, de absolut roligaste leksakerna de har här hemma är definitivt inte de saker jag köpte åt dem på djuraffären, sådana här lämpliga valpleksaker som de kan bita i när de små valptänderna är på väg. Onej, det absolut roligaste de har att leka med är en gammal ratad diskborste och en gammal trasig strumpa som jag knutit en knut på. Dessa saker tar de i munnen och sedan springer de triumferande runt runt i en cirkel på tomten så att syskonen verkligen ser vad de har. Eftersom leksaken är så attraktiv så springer plötsligt samtliga valpar runt runt på tomten och jagar den förste valpen. När någon hinner ikapp uppstår en tumultartad dragkamp, ibland deltar ända upp till fem av valparna vid samma tillfälle. Den sjätte får nöja sig med att titta på fram till dess någon tappar greppet och lämnar en tom plats. Som sagt kära valpköpare, köp inte dyra leksaker till era små väntande valpar, det räcker så gott om ni inventerar garderoben efter gamla avdankade och trasiga strumpor…

Som jag nämnt tidigare så är valparna ganska hårdhänta med trädgården, de fortsätter att avverka lövverk och gräva gropar… Samtidigt som jag ojar mig inombords över vad de åstadkommer kan jag inte låta bli att njuta av deras glädje och deras ”hårda” arbete. De är så otroligt söta när de målmedvetet och hårt gräver så jorden yr och öronen fladdrar på dem. När de sedan ålar ned i den grop de nyss grävt och suckar av tillfredsställelse kan jag inte annat än le. Att de blir alldeles jordiga i pälsen bryr de sig inte om, inte visar de varandras gropar någon respekt heller utan de tar gärna över någon annans grop, till den förstes stora irritation. Det är även ganska fränt att få uppleva dejavu av filmen Odjuret  eller av inledningen från tv-serien Lost, ni vet när huvudrollsinnehavarna är ute i skogen och går när de plötsligt ser hur lövverket gungar fram och tillbaka. Man ser ingen varelse utan man kan bara förstå att något finns där, någonting stort och okänt, en varelse som inte vill visa sig men som man kan ana…. Detta upplever jag flera gånger om dagen, mina blommor i rabatten vajar skrämmande och buskarna får plötsligt ett eget liv, lövverket gungar på ett onormalt och oroväckande sätt…. ända tills ett lite svart eller brunt portishuvud sticker fram mellan bladen. Det är så otroligt sött!!! Det är en bild som kommer att stanna kvar hos mig efter leveranserna. Vad gör det väl att de avverkar i år, det kommer att växa nytt nästa år igen (hoppas jag). Fostra valparna vad de får och inte får göra det får mina valpköpare göra, jag hinner inte fostra sex stycken om man säger så…. Men när lille Ossy blir ensam kvar, då ska han få veta vad som gäller här hemma och vilka regler vi har. Bland annat får man inte vara i rabatterna…

Ha de gott!

Vojne vojne vad valparna är speedade idag! Nu är det fullt ös den stund de är vaken, och den blir längre och längre, och de blir mer och mer öppna att ta in nya omgivningar. De har nu insett att man kan springa runt huset och att det finns ett spännande hörn med kompost och skjul med spännande saker i. Elände, tänker jag, för nu får jag svårt att hålla reda på sex nyfikna valpar som springer åt olika håll på tomten, samtidigt som jag blir glad. De ska ju utvecklas och bli modigare och göra större och större svängar från ”boet”, de är ju helt normala alltså.

Igår vad det riktigt varmt så jag tog fram vattenspridaren åt valparna. Spänd av nyfikenhet  vred jag på vattenkranen för att sedan rusa till framsidan av tomten för att se hur de reagerade. Jodå, de blev lite fundersamma när de plötsligt började bli lite blöta i pälsen och modigast var lilla Copper och hennes bror Titanium. De gick nyfiket fram och nosade så nära de tyckte var behagligt.

Idag blev de också blöta i pälsen när vi gick ut. I natt har det regnat så det var fortfarande blött i gräset och på buskar i morse, det var även stora vattenpölar på infarten så ni må tro att några av valparna blev förvånade när de sprang genom en sådan. Det blev tvärnit när vattnet skvatt runt benen på dem och sedan lyfte de tassarna högt för att gå därifrån. Fast sedan vände de sig om för att nosa lite, dricka lite och prova att gå i det blöta igen. Förutom att de blev blöt på underredet blev de blöt även på ovansidan när de gick nära olika buskage. Helt plötsligt hade jag ett gäng mycket smutsiga valpar som kom skuttandes och hoppande mot mig, inte kul! Hjälp så smutsiga de blev efter att ha grävt i ena rabatten, hujedamig! I rabatten hamnade de för där kändes det tryggt när stora sopbilen kom på gatan för att tömma alla soptunnorna. Valparna stannade upp i leken, tittade mot gatan, blev lite fundersamma och såg till att samlas på ett tryggt ställe. I rabatten!

Denna rabatt är även ett lämpligt sovställe tycker de, det är svalt när solen skiner och det är ombonat så just nu ligger tre av dem och sover där under kallan. Dessvärre är de mycket smutsiga igen eftersom de måste ju gräva sig en liggrop innan de kan somna och eftersom det är tre av dem där så har alla bidragit med sin egen lilla liggrop, vilket innebär att den som la sig först numera är övergrävd… Tur det är ett tag innan vi ska gå in igen så den värsta smutsen hinner falla av dem.

Annars så följer dagarna samma mönster; morgonen börjar vid 6.30-7, valpfrukost, busa, sova, busa, gå ut, busa, sova, busa, lunch, busa, sova, busa, slumra, busa, gå in, middag, busa, sova, busa, slumra, busa, kvällsfika, småbus och sedan god natt. Jag följer ungefär samma rutiner fast när valparna sover passar jag på att göra annat fast inte blir det mycket hushållsarbete precis. Det blir stickning, läsning och telefonprat samt en del blipp-bloppande på datorn som nu. Jag kan ju inte lämna valparna obevakade ute hur som helst och eftersom övriga familjen jobbar/sover/är med kompisar blir det jag som tar hand om valpisarna. Ganska nice tillvaro ändå… Jag känner mig priviligerad som fått uppleva detta. Som min man sa; du lever din dröm just nu. Ja, jo, det gör jag ju faktiskt!

Ha de gott!

Oj vad jag blir trött!! Det är jobbigt att vara ute hela dagarna i solen och värmen, men det är samtidigt alldeles underbart. I morse sov valparna ända till kl.6.30 eftersom de fick valpfoder innan de gjorde kväll igår, tydligen räcker inte Lussis mjölk till och därför har de vaknat redan vid 4-5-tiden och behövt påfyllning. Det känns rätt så bra att få ge valparna mer hundfoder nu så att Lussi blir lite mer självständig igen. Vi har återupptagit våra promenader och det känns otroligt bra att kunna sträcka ut ordentligt. Lussi fick springa lös för första gången sedan mars och det riktigt lyste om henne av glädje, dock var sprången inte lika spänstiga längre men det ska vi snart åtgärda. Träningsvärk hade jag naturligtvis idag, det är minsann inte bara Lussi som legat av sig om man säger så.

Igår fick valparna åka lite bil, en tur på förmiddagen och en tur på eftermiddagen och ingen av gångerna var det någon som kräktes, skönt! Det var lite protester direkt från början men efter bara en liten stund tystnade de och somnade, ja inte riktigt alla då. Lille Silver protesterade högljutt lääääääänge med sitt faaaaaaaalsettskall. Hugaligen vad en sådan liten kropp kan låta högt, men han tystnade också han till slut. Valparna fick även känna på havet för första gången igår vilket inte var lika populärt som jag hade hoppats, vilket i och för sig kan bero på att de var nyvakna… De somnade under den korta bilturen från oss och ned till Sälsten så när jag och sonen plockade ut dem tre och tre tillsammans med Lussi var de lätt yrvakna och tafatt satt de på stranden och intog alla nya intryck. Den som blötte ned alla fyra tassarna var Silver, annars blev det att de nosade lite försiktigt på vattenytan och blötte ned framtassarna. Lussi fick för första gången i år hoppa i vattnet och hon passade på att simma en ganska ordentlig stund, hon plockade även upp sten från botten som sonen så snällt kastade i åt henne… Jag hoppas nu att hon inte råkar ut för mjölkstockning… Allt ser bra ut idag i alla fall.

Jag fortsätter att öva valparna att stå på trimbordet och bli borstade, petade i öronen och få tänderna studerade. Alla finner sig väldigt bra i situationen och inga större protester ännu.

Att valparna växer är det inget att fundera över, de springer numera både upp och ned för yttertrappen, lite fortare går det utför… Tyvärr har de insett att det finns något utanför vårt stängsel så nu prövar de ofta att gå in till grannen vilket jag tycker är ett elände, jag hade hoppats att det skulle dröja något längre innan de kom på det. Grannarna tycker nog att jag är ganska jobbig med mitt ”morrande” och sedan glada pipande till valparna, det är inte bara när de vill smita till grannen jag måste morra utan även när de i flock anfaller mina ben och fötter. Jag kan knappt ta ett enda steg utan att snubbla på någon valp och är det något man vill göra när de sätter sina små sylvassa pirayatänder i skinnet så är det att springa därifrån! Vilka små busar dessa underbart söta och goa och kärleksfulla och sorglösa små varelser är. Nu ligger de däckade och utspridda över hela köket, det är lugnet innan sista omgången av valpröj för idag startar. I morgon är det en ny dag! Undrar vad vi ska hitta på då?

Ha de gott!

Har ni också finväder? Jag njuter för fulla muggar då vi äntligen, efter en kall vinter och en kall vår, äntligen har fått sommar. Solen skiner mer eller mindre hela tiden, temperaturen ligger på över 20 grader men tyvärr så blåser det, som alltid i denna stad. Flera dagar har det riktigt ”storme” som min gamla farmor skulle ha sagt. Parasollen tippar trots betongfot och valparna och jag kurar ihop oss på altangolvet, ja jag ligger alltså och solar. Fast vanligtvis brukar jag sitta i en stol och sticka, har gjort ett par handledsvärmare och är snart klar med min halsduk, och läsa eller prata i mobiltelefonen. Så kommer det nog att bli även idag då det är strålande sol ute. Ring gärna och prata bort en stund.

Igår fick valparna prova på att vara i bilen, på förmiddagen fick de gå runt i bagaget och lukta men till eftermiddagen hade jag satt in Jeppegrindarna och delat av utrymmet. Tre av valparna fick sitta till vänster med Cola medan de övriga tre fick sitta i högra delen, men se de var inte så trötta som jag föreställt mig att de var. Trötta och slöa placerade jag dem i bilen men då blev det fart på dem och den där flocken måsar jag nämnt tidigare kom. Jisses vad högt de kan låta. Jag blev tvungen att stänga bagageluckan innan grannarna skulle börja ringa och klaga eller fundera om jag höll på att ta ihjäl dem, men det innebar också att jag blev tvungen att starta bilen på tomgång för att få kyla. Efter ett tag tystnade de fast det kändes som en evighet, de somnade helt enkelt. Medan de satt där passade jag på att plocka ut en och en för att klippa deras nosar och tänka sig, jag fick ett gäng ”nya” valpar. De blev ju så olik sig, men ack så söta. Hujedamig vilka gosisar. Även klorna blev klippta igen och nu är det riktiga klor jag klipper och inga små smala och sylvassa ”förhårdningar”. Tänk vad fort de utvecklas, nu är de verkligen minihundar.

Valparna äter och äter, växer och växer, blir busigare och busigare och mer och mer nyfikna av sig. De gör större och större lovar ute i trädgården, de har börjat se och leka mer ordentligt med olika föremål (bland annat Lussis svans, den blir alltför lockande då den uppför sig som en vindrutetorkare där på golvet), de testar mer och mer och de har SYLVASSA tänder!! Vi har fått börja markera om hur hårdhänt de får leka, även Lussi har börjat säga ifrån åt dem vilket är bra. Jag tycker hon varit alltför tålmodig och snäll. På tal om snäll, jag har upptäckt att Lussi stöter upp mat till valparna. Jag trodde att en valp hade kräkts upp frukosten en morgon vilket inte vore så konstigt med tanke på hur de busar och härjar på efter att de ätit, men då ser jag att det i kräkhögen finns Colakulor (alltså Colas matkulor som bara hon får just nu). Valparna hade inte haft tillgång till de men det hade däremot Lussi så alltså måste det vara Lussis kräkhög och inte en valps. Valparna var i alla fall mycket glada och nöjda och åt glatt, missunnsam mot varandra var de också för de morrade och vaktade sin del av högen…  Jojo, så små men nog har de hundbeteende alltid. Så här missunnsam började de låta när även jag gav dem mat så därför får de var sin matskål med mat nu när de äter. Fast de har lite svårt att låta bli varandras matskålar ändå…

Det är så mycket jag skulle vilja berätta om valparna, små händelser och upptåg de gör, men jag glömmer bort dem. Varje gång jag ser något kul tänker jag att DET ska jag berätta om i bloggen, men när så skrivstunden kommer har jag glömt det. Jag tror jag får ta med även papper och penna ut till altanen så jag kan göra små noteringar om vad de små busliven gör.

Idag ska vi i alla fall ut och åka bil runt kvarteret, det ska bli spännande. Jag vill åka till en strand också men då måste jag ha någon med mig och helst inte till en allmän plats, jag vill ha lite lugn och ro… Jag får se hur det blir med det.

Nej, nu är det dags att planera utgången, valparna börjar röra lite på sig.

Ha de gott!

Ännu en dag har precis börjat gry, valparna är omhändertagna och matade, frukost och kaffe intagen, första plikten utförd och nu en stund vid datorn innan fler plikter ska utföras. Vädret är regntungt idag så det får bli inneaktiviteter för hela slanten, städa bokhyllan, strykning osv.

Igår hade jag flera händelser när det gäller hundarna:

1.       Cola hade en fästing på sig, eller rättare sagt en rest av en fästing.  Jag tog upp henne i knäet för att mysa och ser då ett sår på hennes insida lår, jag tänker att hon skrapat i något och ser ett litet gult frö som jag tänkte ta bort. Det gick inte! Skumt. Försöker igen. Nej, det sitter fast?! Vad är det för något egentligen? Är det ett fästinghuvuvd? Jag går in och hämtar en pincett och lyckas få loss ”fröet” som mycket riktigt är ett fästinghuvud med lite lite kropp, det jag trodde var ett frö, kvar. Eländes elände. Cola måste alltså ha bitit bort fästingen själv så nu hoppas jag att det inte blir några besvär för henne framöver. Men jag oroar mig nästan mer för valparna, Cola och Lussi har inte fått gå i långt gräs eller ute i skogen just på grund av rädsla att de ska dra med sig fästingar hem men den här bör hon alltså ha fått hemma på gräsmattan. Usch och fy, nu måste jag kolla valparna noga varje dag.

2.       Cola är inte längre en ”Häxan Surtant” hela tiden, numera kan hon faktiskt inbjuda valparna till lek. Hon ställer sig i lekställning, viftar på svansen och småskäller till valparna som rädda hukar ihop sig för surtanten men som sedan inser att inget händer, tanten vill leka! Då blir valparna tuffare och svarar på Colas inviterna och det blir lite enkel jagis från båda hållen.

3.       Cola har verkligen lärt valparna bra hundspråk. Valparna är väldigt nyfikna på Cola och stövlar oberört fram till henne, men är Cola inte på humör så morrar hon åt dem och si, då vänder valparna bort huvudet, kryper ihop och sänker den viftande svansen och verkligen visar hur snäll och go de är. Toppenbra! Även Lussi har börjat tukta de små vilket jag tycker är bra, hon har verkligen haft tålamod som en ängel med dem.

4.       Vi var ute mest hela dagen igår och på altanen har jag kattburen framställd. Plötsligt försvann Lussi, vart hade hon tagit vägen nu då? Hm, något är i kattburen. Men det kan väl inte vara hon???  Jo, mycket riktigt. Lussi hade på något sätt lyckat åla sig in i den lilla kattburen och låg nu som en lite boll längst in i den, vilket även valparna upptäckte varmed de också börjar gå in i buren. Jag tror faktiskt att två valpar fick plats men när den tredje också började kräla in där fick Lussi nog och ålade sig ur den. Som sagt, man slutar aldrig att förvånas över hundarnas tilltag. Många skratt får man.

5.       Valparna lyckades fortsätta smita ur valphagen trots att jag ändrade konstruktionen för att omöjliggöra det.  Jag upptäckte nämligen hur de bar sig åt; de ställde sig på bakbenen, sträckte upp framtassarna till övre kanten på träskivan och klättrade sedan med bakbenen på kompostgallret vid sidan om. Busar!! Nåväl, då satte jag träskiva även på gallret för inte skulle de kunna klättra med kroppen i en sådan sned vinkel. Nöjd och belåten med min konstruktion la jag mig på kvällen för att vakna kl.03.30 till en ”måskör” som var mycket frustrerade då deras kära mor inte ville komma och de dem di så snabbt de önskade. Men vänta nu, det låter som om en av ”måsarna” är lite närmare sovrummet än de övriga… Jag tassar upp och mycket riktigt, där kom Silver av alla förvånat och möter mig. Hur har en av de minsta valparna tagit sig över? Och en till hade också klättrat ur!! Busvalpar! Nåväl, valparna fick di, jag rengjorde valphagen och sedan la sig lugnet igen och vi kunde slumra två timmar till. Igår kväll tog jag bort alla träskivorna och knöt ihop kompostgallrena med varandra för att hindra valparna att smita igen, jag får helt enkelt kliva upp för att släppa in Lussi till dem vid 4-tiden på morgonen (suck!). Jag börjar förstå det där med hundhus med smarta lösningar för valpar och tik, skulle jag föda upp flera kullar per år skulle nog jag också investera i en sådan byggnad.

6.       Jag har som sagt en balja med lite vatten ute på altanen för att dels ge storhundarna något att dricka men även för att ge valparna en möjlighet att bekanta sig med vatten, de är ju trots allt vattenhundar. Ingen av valparna har ännu upptäckt nöjet med vatten utan de kan nosa lite på ytan och det har faktiskt hänt att de doppat en tass men sedan har de gått iväg. Nu hände det som så att Lussi var på altanen varmed valparna rusar till henne för att få en slurk mjölk. Lussi hade ingen lust med det utan gick runt för att kolla läget vilket innebar att valparna förföljde henne och hennes spenar, det enda de har koncentrationen på vid dessa tillfällen. Nu bar det sig inte bättre än att lille Titanium inte uppmärksammade att Lussi passerade vattenbaljan och att han själv gick rakt mot den med den följden att han for huvudstupa rakt ned i det våta! Oj vad han blev förvånad! Han reste sig upp men förblev  alldeles stel och stilla och jag riktigt såg hur han analyserade läget, vad hade hänt nu, lever jag, är jag skadad, kan jag röra på mig, pälsen är inte som den brukar…osv. Mycket gulligt var det i alla fall. Han klev ur baljan och sedan var det full fart mot mamma Lussi igen. Inga sorger här inte.

Valparna har lärt sig att komma på inkallning också, jättekul att se. Jag brukar forma näven rund och sätta den framför munnen och göra ”pussljud”, näven förstärker ljudet, varje gång innan de får mat och det har de lärt sig. Jisses vad ivriga de blir då, det känns som om de ”anfaller” mig när de kommer rusande och bjäbbande. Det fungerar även ute i trädgården att kalla in dem på det viset så det verkar som om de är bildningsbara.

Nej, nu är det dags för plikter.

Ha de gott!

Idag har vi haft en härlig dag ute, jag och valparna. De har härjat på, busat med varandra och sprungit galopp över gräsmattan. Vilken fart de börjar få nu! Ibland uppför de sig som ett gäng biljardbollar när man spränger, de far åt varsitt håll över hela bordet/gräsmattan, det gäller att man har splitvision och lugna nerver…

Idag fick valparna känna på vatten också, jag ställde helt sonika ned dem i en liten balja med vatten. Det var så pass mycket vatten att det täckte tassarna på dem och det var väldigt intressant att se hur de reagerade, alla reagerade likadant. De stod med alla fyra tassarna i baljan, blev helt stilla en stund funderande över var de hamnat och vad det är de känner för något, för att sedan sakta lyfta framtassarna lite försiktigt och sedan kliva ur baljan. Ska bli intressant att se deras utveckling och se om de blir roade av vatten, jag ska göra mitt bästa för att få dem till det. Planerar att åka till stranden lite längre fram när de blivit större, än är de så pass små.

Jag har haft lite grooming under dagen också, först ut var Lussi som fick tänderna skrapade, öronen plockade och klorna klippta. Sedan blev det lilla Colas tur och sedan tog jag valparna en efter en. Fast då blev det bara kloklippning, en titt på tänderna och lite småpillande med öronen. De ska ju bli vana att bli hanterade så det är lika bra att börja tidigt. Valpisarna blev även avmaskade idag, det var andra gången de fick äta lite avmaskningspasta och det gick lika bra idag som förra gången.

Valparna verkar i alla fall trivas i kattburen, idag låg fem stycken och sov middag i den medan den sjätte som inte riktigt fick plats låg precis utanför. Jag låter dem numera alltid ha tillgång till buren så de kan krypa in där och sova gott. Annars så verkar de trivas även i min munkjacka, likt känguruungar kryper de gärna in i den för att sova en stund. Mycket mysigt, men lite opraktiskt för mig.

Kan berätta att nu har även Plumbum kommit på hur man gör för att komma ut ur valphagen, han kom ut i eftermiddags när jag tänkte laga lite mat och hade trott att valparna skulle sova middag en stund. Jo hejsan hoppsan, det hade inte han tänkt. Även i morse kom Osmium utfarande till köket när han tyckte maten dröjde för länge. Hm, så små men ändå så starka och spänstiga… Vad månde det bliva?

Ha de gott!

Så är det då söndag igen och imorgon är det måndag och åter vardag. För andra. Jag har semester. Nice! Jag går bara här hemma och dräller och myser så där i största allmänhet, jag har ännu inte kommit igång med mina projekt (slutföra en rapport och lämna in, ordna böckerna i bokhyllan, måla om köksluckorna, städa källaren, städa garaget osv.). Tids nog blir det gjort, än så länge njuter jag av att lata mig och vara med valparna.

Oj vad de har börjat bli roliga nu. När de har ätit eller sovit är de ganska busiga och eftersom de blir stadigare och stadigare på benen är det numera full galopp över köksgolvet eller gräsmattan. Jag brukar lägga mig ned på golvet/gräsmattan och då kommer alla valparna galopperande rakt emot mig och sedan tar de ett skutt upp på mig, drar mig i håret (är rädd för att de kommer att bita av mig håret så frisyren blir konstig…) bita mig i öronen, på näsan, på hakan, på halsen, på händerna, på armarna, på benen, på fötterna etc. De är så fantastiskt goa och mysiga och kärleksfulla, hjärtat sväller när man får förmånen att hantera dessa små varelser. Ligger jag på magen med armarna formade som en ring framför mig brukar de krypa in där, ligga och bita på varandra och småbita mig för att sedan bara somna i en härlig liten valphög. Inte kan jag ändra ställning då utan jag brukar försöka härda ut så länge som möjligt, läsa en bok eller blipp-bloppa på mobilen, men tillslut brukar ryggen och axlarna värka så pass mycket att jag bara måste kliva upp. Tänk att dessa 6 valpar får plats i min famn, om bara några månader kommer de att vara stora rytingar (kanske…).

På tal om ryting, de har temperament de små liven. Lille Carbon är kullens ”storviltjägare” för han brukar leka med ett mjukislejon, skaka det till ”döds” för att sedan backa in under kökssoffan med sitt byte. Det går precis lika bra med hushållspapper och en öppen städskrubb. Han må vara minst men han är verkligen med bland de stora pojkarna. Lilla Copper är kullens smygjagare, hon kan sitta under köksstolen och ta sikte på ett lämpligt offer för att sedan göra några galoppsan-skutt och anfalla den minst oanande (gärna då mig…). Den som alltid kommer springande först till mig är lille Silver, han är så otroligt go och mysig men med ett riktigt temperament, ingen sätter sig på honom, för då säger han ifrån högt och ljudligt. Plumbum och Titanium är kullens stora grabbar som är ganska coola av sig men som även gillar att brottas med de mindre syskonen, de utnyttjar sin storlek och helt enkelt lägger sig på syskonen och trycker ned dem, fast det är inte alltid de lyckas för det. Ibland åker de på moppo och hamnar underst, framför allt när Carbon lyckas komma ur deras grepp och bita tag i deras svansar istället. En utbrytarkung kom jag på i morse, Osmium. När jag gick in i köket var det full fart i valprummet och i valphagen. Helt plötsligt kom lille Osmiun trippande in i köket?! Jag tror han var lika förvånad som jag faktiskt. Jag har som sagt en valphage gjord av kompostgaller men jag har även lagt till en träskiva som är så pass hög att valparna inte ska kunna komma ut men tillräckligt låg för att Lussi ska kunna hoppa in och ut, men se idag lyckades alltså Osmium komma över och en av storpojkarna, tror det var Plumbum var också på väg över. Troligtvis har de klivit lite på sina syskon och kommit upp tillräckligt högt för att få fäste med framstassarna på kanten, sedan är det ”bara” att sprattla och krafsa intensivt med bakbenen för att få tillräckligt med fäste för att kunna häva sig över. Hm, det här måste jag åtgärda på något sätt. Vill inte ha de spingande i huset på natten…

Nej, om jag skulle ta och göra lite nytta… Nää förresten,  jag vill inte. Jag tror jag går och lägger mig och läser min deckare istället, en deckare av en isländsk författare. Mycket bra måste jag säga, det finns flera stycken i serien och jag rekommenderar de varmt.

Ha de gott!  

Tjoho! Så är sommarens stora dag här, inledningen till semestertider med stort S. Tyvärr är det mulet här i Härnösand men det är ju bara tidig förmiddag ännu, solen kanske kommer fram lite senare.

Igår hade jag ett sånt där ”halleluja”-ögonblick, en stund med absolut frid och bara njutning. Det hade varit en intensiv dag med flera besök och storhandling inför denna dag när jag plötsligt blev ensam en stund. Då tog jag raskt med valparna ut på gräsmattan i solen för att de skulle få leka av sig lite efter middagen. Eftersom det gick så raskt så glömde jag ta med fäll till valparna och min mobil och min bok, vilket sedan innebar att valparna sökte sig till mitt knä när de blev trötta och jag inte hade något annat att göra än att mysa med valparna, studera den klarblå himlen som jag såg bakom äppelträdets grenar (jag hade lagt mig på rygg på gräsmattan), lyssna till tornseglarna som flög högt där uppe och på nära håll kunna studera sädesärlans flykt. Jag fick även ”förmånen” att känna hur något smått kröp under ryggen på mig, men då blev det till att försöka sluta fundera så mycket på vad det kunde vara för en ful liten insekt… Jag är inte rädd för insekter och spindlar men jag vill inte ha dem på mig och jag vill inte studera dem närmare, de är så ruggigt fula!! Tacka vet jag hundar, de är söta de! På tal om söt, min jobbarkompis har skaffat en Keeshond-valp och något mer bedårande får man leta efter. Wolfie är så söt så han nästan blir overklig, kan man verkligen vara så söt?!

Nåväl, när jag låg där på gräsmattan omgiven av 6 valpar och en toypudel (ja, Cola vill också alltid ligga nära mig eller gärna på mig också) i fint väder och fågelkvitter i bakgrunden, då mår jag som bäst. Det minnet ska jag bära med mig till vinterns kalla och mörka dagar när stressen blir stor på jobbet, då ska jag plocka fram det här sommarminnet och bara njuta igen.

På tal om Cola, ni vet kärt barn har många namn. Det gäller även Cola och nu har hon fått ytterligare ett namn, Häxan Surtant. Jisses vad grinig hon är mot valparna, de får inte komma nära henne och skulle de gå ända fram och stoppa nosen i hennes päls då fräser hon ifrån ordentligt. Nu har valparna inte lärt sig tolka hennes varningar så bra än, men det är väldigt intressant att se hur det går till. Cola inleder med ett morr och backar inte valpen då börjar hon visa tänderna, räcker inte det vänder hon sig tydligt mot valpen med både morr och blottade tänder och förstår valpen fortfarande inte vad hon menar, fräser hon till ordentligt mot valpen och ”puttar” till den. Valpen blir då förskräckt och tjuter men sedan är allt bra igen. Valpen provar att närma sig igen men morrar Cola då, vänder valpen kinden till och backar. Jippi, de verkar vara bildningsbara. Ska bli spännande att se hur deras förhållande utvecklas. Lussi har ännu inte börjat fostra valparna, hon ger dem bara di och sköter om dem men när hon är klar lämnar hon dem och vill inte vara nära. Valparna låter henne nämligen inte vara ifred utan mer eller mindre ”anfaller” henne i sin iver på att få en slurk mjölk. Hon kommer dock förbi och kollar läget mellan varven, framför allt om Cola har fräst ifrån, till dem vilket också är intressant att se.

Till Linn: Tack för dina fina hälsningar i Gästboken, jag blir så glad för dem. Jag kan berätta att det är Black-Carbon eller Hard-Titanium som blir er valp. Skicka mig ett mail så ska jag berätta mer om dem.

Nej, nu är det dags att börja stöka inför Midsommarfirandet!

Ha det gott och en Glad Midsommar önskar jag er alla!

Nähä, mina kära små valpar ville inte alls bli fotograferade!! De står ju inte stilla längre!!  När jag sätter ned dem på fällen börjar de med att lukta så därför går det inte att få till några bra bilder, sedan får de för sig att hoppa runt på fällen, de kastar sig fram och tillbaka så det är helt omöjligt att knäppa kort. Detta medför att jag numera måste ha hjälp för att lyckas och det är inte alltid så att hjälpen finns tillgänglig…, suck. Ni får hålla tillgodo med de utebilder jag tog igår, jag lägger in två videos också även om de är lite trista. Valparna hade börjat bli trött så de sitter mest stilla, förutom en av dem som sitter bredvid mig och piper och klättrar på min arm, därav den darriga filmningen, men ni kan i alla fall få en hint om hur stora de har blivit.

Även idag har vi strålande sol och behaglig temperatur så valparna ska få komma ut idag med. Valpbesök kommer vi också att få under dagen så jag ska ordna med lite fika och eftersom vi ska ha gäster i helgen måste jag åka och handla, hujedamig, jag gruvar. Jag tycker det är så jobbigt att handla inför dessa storhelger, en massa folk som parkerar hur som helts, både utanför och inuti affären. Men men, vill man äta så är det bara att utsätta sig för det.

Nu ska jag väcka barnen, de ska klippa gräsmattan och köra grästrimmer har jag bestämt. Undrar om de blir glada…??

Trevlig midsommar!

Nu har vi haft premiär igen, utepremiär faktiskt. Solen sken och det har varit behagligt varmt ute så då passade vi på att gå ut med hela flocken. Cola är inte så road av de små, hon morrar om de kommer för nära för att sedan gå undan eller hoppa upp i vårat knä för att där skyddat kunna titta ned på ”otäckingarna”. Valparna blev lite förvånade först när de kom ut på asfalten, de stod lite förbryllade och tittade runt för att sedan sätta fart och undersöka omgivningarna. De blev så glada för nu fick de ett bra fotfäste på asfalten och det blev en hel del galoppskutt fast lite problem fick de ändå. Bakbenen springer nämligen fortare än frambenen hinner med, så plötsligt blev det kullerbyttor för dem. Väldigt gulligt var det. Gräset var inledningsvis lite skumt att gå på men efter en liten stund var det fullt ös där också, och tänk, där fanns roliga maskrosor att anfalla och buskar att gnaga på. Efter ett tag kurade allihop ihop sig längst in under busken för att sova och de sov lääääääänge, de måste ha mått gott med andra ord.

Tänk, idag fyller de hela 4 veckor! Vad fort tiden har gått ändå. Nu är det lika länge kvar innan det är dags att skiljas ifrån dem, det kommer att bil tomt efter dem. Fast och andra sidan så tar nästa fas vid, att få följa deras utveckling och se vad det blir för individer. Det ska bli spännande!

Eftersom valparna fyller jämnt är det dags för den obligatoriska vägningen och fotograferingen, sedan kommer några besökare hit för att träffa och gosa med valparna. Det blir bra träning för dem.

Nu måste jag fixa middagen!

Ha de gott!

Jaha, så har ännu en ny dag i mitt liv börjat. Det blir ganska tidiga morgnar numera, betydligt tidigare än vanligt då jag är ledig, fast det gör inte så mycket. Jag trivs med att komma upp på morgnarna för att på så sätt kunna utnyttja så stor del av dagen som möjligt. Hur ser då en helt vanlig dag ut numera? Jo, så här:

04-05 händer det att Lussi väcker mig med ett skall för att få gå ut fram och tillbaka. Hon får sedan återvända till valparna och ge dem di.

06-07 nu har valparna vaknat till och skriker/piper en del, de diar, uträttar sina behov, leker och busar ute på golvet för att sedan bara säcka ihop och somna. Medan valparna leker byter jag tidningar i valplådan och lägger ut en ny och ren fäll samt tar bort en bräda i valplådan så de kan krypa både i och ur den.

09-10 nu vaknar de små liven igen och då står jag redo med lite valpfoder till dem. De kissar, äter, busar, äter, kissar igen, busar för att plötsligt bara somna. Då är det min tur att bli aktiv, jag tar upp den mat som hamnat på golvet och våttorkar golvet. Nu brukar jag passa på att gå en promenad med Cola och Lussi.

12-tiden brukar Lussi ge dem di, jag torkar upp ”olyckor” och byter tidningar i valplådan.

14-tiden se ovan.

17 så är det åter dags för lite valpfoder varmed det krävs en del torkande av golv efteråt. Nu är valparna fasligt busiga.

19 Lussi ger dem di och valparna härjar en liten stund. Nu får det bli en kvällspromenad med storhundarna igen.

21-22 se ovan men nu är valparna speedade för att sedan somna och sova stor del av natten. Jag återställer brädan på valplådan så de blir kvar i lådan hela natten.

Ja, så här håller de på och jag bara njuter. De luktar så gott (eller gör de det egentligen med tanke på hur de går/ligger i både det ena och det andra…?) och är så otroligt mysiga och söta. När valparna sover passar jag på att utföra diverse hushållssysslor eller sitta vid datorn som nu eller bara softa, jag har en ganska behaglig tillvaro med andra ord.

Nej, nu är det dags för promenad i solen och det kylslagna Härnösand. När ska värmen komma på allvar?! Törs jag lita på SMHI som säger att det ska bli varmare i slutet av veckan… hmmm….

Ha de gott!

Oj oj, det tar på att vara på bröllop! Idag är jag trött och seg och har inte gjort någon nytta alls. Jo, förresten, det har jag visst det. Jag har lagat middag och hängt en tvätt, men mer än så är det inte. När jag hade lagt mig i natt kunde jag inte somna utan låg och funderade över det jag fått vara med om, ännu ett kungligt bröllop. Jag minns 1976 då kungen och drottningen gifte sig, då var jag hos farmor och vi gick ned till tant Evy (farmors kusin) på station för att se det kungliga bröllopet på tv. Jag minns att jag tyckte drottningen var så vacker och fin och sa att jag också en dag skulle gifta mig i kyrkan. Det gjorde jag också några år senare och det som slog mig är att gårdagens bröllop och mitt eget egentligen inte skiljer sig så mycket från varandra. Victorias och min klänning påminner om varandra, en enkel modell med båtringning fram och v-form bak samt ett brett bälte i midjan och båda hade vi ett diadem med slöja. Min kyrka är också en gammal känd kyrka då Ingrid Bergman gifte sig där några år före oss, och min och Victorias präster var minst lika tjusiga i sina kaftaner. Vi hade också brudmarcher och livemusik i kyrkan men min far lämnade inte över mig utan jag gick bredvid min prins hela vägen genom kyrkan. Det prästerskapet sa igår sades även vid vårt bröllop, åtminstone i stora drag… Vi åkte inte bil till kyrkan utan vi åkte i en från kyrkan och i mina ögon var det en likadan bil med flaggor och allt där fram, precis som den Viktoria anlände med igår fast våran var blå. På kyrktrappen blev det en brudkyss liksom igår och på väg från kyrkan satt vi och vinkade till folket, fast det var inte fullt lika många ute då vi gifte oss. Vår festlokal hade också linneduk och honnörsbord med våra nära och kära närmast och även vår brudbukett placerades framför oss bredvid silverkandelabern, och våra fäder höll minst lika bra tal för oss som gårdagens brudpars fäder gjorde. Fast vi drack dock upp det vi hade i glasen under middagen… Efter maten skar även vi upp våningstårtan som dock hade några färre våningar, två för att vara exakt, och sedan var det dags för brudvalsen. Det enda som egentligen skilde vårt bröllop från gårdagens är att vi hade 30 grader varmt (den 6 juni då det lika gärna kan snöa!), presentöppning och utedass…

Eftersom jag var uppe sent igår är jag alltså slö idag så därför hände det sig som så att jag somnade i valphagen i eftermiddags… Jag satt och betraktade Lussi medan hon gav valparna di och kände hur slö jag blev. När valparna var klar kom de klättrande ur valplådan och ner på golvet där jag satt. Jag satt och mysade med dem när ögonen började söka sig till fällen som jag lagt ut på golvet till valparna, den såg rätt så mjuk och skön ut. Jag la mig på sidan vid fällen och fortsatte leka och mysa med valparna, huvudet blev tyngre och tyngre så till slut la jag ned det på armen. Två av valparna kom och la sig bredvid mig liksom Lussi, mmm varmt och mysigt. En av valparna gonade till det och la sig för att sova med sitt huvud vilande mot min kind, hur mysigt var inte det på en skala? Mina ögon blev tyngre och tyngre men visst var det lite kallt? Jag lyckades få grepp om fällen som låg i valplådan (en helt ny och ren fäll som jag precis strax innan lag dit skall betonas) och la den över axlarna, nu blev det riktigt varmt och skönt. Jag kände hur jag domnade bort och lyckades slumra till en stund. Plötsligt var klockan 16 och det var dags att börja laga middan… vill inte kliva upp… måste… nej inte än…. Jo, snart kommer sönerna och säger de är hungriga… suck. Långsamt långsamt masade jag mig upp från valphagen och ut till köket för att göra mina plikter, men mysigt hade jag haft!!

Ha de gott!

Jaha, så har jag fortsatt att vara aktiv här hemma. Igår kokade och ”söttrade” jag på med rabarber, gjorde svärmors rabarberkaka och frös in samt lite rabarbermarmelad. Marmeladen är suveränt god till Brie-ost, testa! Jag ska göra en rabarberchutney också tänkte jag, men det får bli imorgon. Idag har jag suttit och rensat kamerans minneskort på bilder, det blev nämligen fullt när jag skulle till att knäppa 3-veckorsbilderna på valparna, två gånger lyckades det bli fullt också. Mycket irriterande. Det blev till att sitta och föra över alla bilder till datorns hårddisk, göra en säkerhetskopiering (vi lärde oss den hårda vägen för några år sedan då datorn kraschade och ett helt års bilder försvann, det var surt!) och sedan radera minneskortet. Det är alltid otäckt att radera bilder, tänk om jag missat att föra över några, tänk om alla valpbilderna plötsligt bara är pust väck borta! Hemska tanke.

Jag har förresten äntligen filmat de små liven med min mobilkamera, tankat över dem till datorn och lagt ut på hemsidan. När jag gjort det hittade jag en film från valparnas första vecka, en film jag glömt bort att jag hade. Ingen bra kvalité på filmerna är det men de ger ändå en hint om vad jag har här hemma.

Idag har valparna fått provsmaka lite köttfärs, stora som de börjar bli… Det gick riktigt bra för att vara första gången. Först begrep de ingenting, sedan smackade de och därefter sög de i sig köttfärsen så jag blev orolig att de skulle dra i vrångstrupen. En som var olycklig var Lussi för hon fick vackert vänta utanför valphagen medan jag matade de små, hade hon varit med där inne hade hon slängt sig över köttfärsen för att smaska i sig… Nej, hon och Cola fick vänta även om det inte var kul vare sig för mig eller dem (det gnälldes och skälldes en del kan jag säga). Cola har förresten fått hälsa på valparna genom valphagen också, först var hon jättenyfiken och viftade med svansen, sedan blev det lekinviter och skall, men när flera av valparna närmade sig backade hon undan och gick ut genom dörren. De var nog allt lite otäcka ändå, hon vet nog inte riktigt vad det är ännu och hur hon ska bete sig. Tids nog ska hon få leka med valparna så hon blir less…

Idag sken solen över Härnösand, men det är fortfarande kallt i luften, så jag tog båda hundarna med mig ut på en promenad. Oj, vad de blev glada, både Lussi och Cola. Vi gick morgonpromenadssvängen som är ca 3 km lång i ett relativt lugnt tempo, hundarna fick stanna och lukta så mycket de ville. Jag njöt nog minst lika mycket som hundarna, det var ju så länge sedan vi promenerade. Jag längtar tills vi kan ha lite tempo och känna pulsen slå och värmen sprida sig i kroppen, det är så skönt. Jag tycker Lussi har klarat valpningen väldigt bra och att hon är i gott hull, visst har hon blivit tunnare men det är snarare muskelmassa hon tappat än hull. Vi ska nu börja bygga upp det med promenader, cykling och simning så hon är i bra form till höstens utställningar. Jag längtar!

Aha! Nu hör jag att valparna vaknat. Nu har jag inte tid för er längre, vi hörs imorgon!

Ha de!

Oj oj, idag har jag varit effektiv! Klev upp vid 8-tiden, tog en lugn frukost, duschade och drog iväg för att köpa en golvmatta till valprummet. Jag la ju in ett nytt klick-golv i vintras och har ingen lust med att låta små valpar använda det till toalett under några veckor, så därför har jag investerat i en billig 2x2m plastmatta och lagt ut. Tycker det blev perfekt. Nu får jag hoppas att klick-golvet inte blir missfärgat av mattan under de veckor som den ligger…

Efter att ha varit och handlat golv åkte jag till jobbet(!), jag var nämligen tvungen att hämta hem en blomma och lite böcker, men sedan återvände jag hem igen. Dagens stora uppgift var att avmaska valparna så lätt nervös igen satte jag mig på golvet och började fundera ut en strategi; hur skulle jag få i dessa små valpar avmaskningsmedlet, de som inte ens har börjat äta vanlig mat. Som tur är så är medlet i form av pasta så jag klämde ut lämplig mängd ur tuben, tog klicken på ena handens finger och en valp i den andra handen och helt enkelt kletade in det i gommen på valparna. De smackade och fick i sig allt ordentligt fast två av dem ruskade på huvudet som om pastan var besk. Ni vet när det ”vrenskes baka öra” (sv.övers. när något är så beskt att tandvattnet rinner till). Vilka duktiga valpar jag har här hemma.

Därefter tog jag trampcykeln ner på stan för att lämna in cykeln på service (de eländiga växlarna funkar inte som de ska…), inhandla plastmappar och för att hämta ett paket från Kennelklubben. Jepp, registreringspapperna har redan kommit! Jag trodde det skulle ta några veckor att få dem så därför var jag ute i god tid, men det gick bara på några dagar. Det känns i alla fall bra att ha alla papper klara i god tid, nu är det bara att låta tiden gå.

Jag sa nyss vilka duktiga valpar jag har, nyss fick jag ”vatten på mitt kuvert” (ordspråk från NileCity) för Lussi har precis givit dem mat och direkt efter det går flera av dem iväg för att uträtta sina behov på tidningsdelen av valpkojan. Osmium gick runt och nosade länge för att sedan sätta sig i bajsposition och mycket riktigt göra det stora. Fast sen är ju det här med balansen inte fullt så bra ännu så plötsligt sätter han sig… I det han precis uträttat… Fram med papper och torka baken på den lille. Man får inte vara kräsmagad inser jag, tur jag övat på barn. Hm, vet inte om det är avmaskningsmedlet som är orsaken men nu är det flera som tömmer tarmen och Lussi är inte intresserad av att städa. Luktar bajs gör det också, urk. Jaha, det blir till att byta fäll igen då. Alla valparna är inte lika duktig på att gå på tidningen…

Nu ska jag fortsätta dagen med att bokföra lite valpstatistik i datorn, det gäller att passa på när energin finns.

Ha det gott!

Tålmodig, så skulle jag vilja sammanfatta Lussis karaktär just nu. Hon är så otroligt tålmodig medan de sex små valparna trampar, suger och drar i hennes spenar för att få mat och numera även kastar sig över henne och drar i pälsen efter att de ätit klart. Valparna har som sagt blivit lite mer uppmärksamma på omgivningen och varandra men även på sin kära mor. Efter måltid ”anfaller” de Lussis tofs och försöker gnaga på den eller så drar de i hennes benpäls. De testar sina egna krafter och kastar sig själv från sida till sida för att plötsligt rulla runt på rygg, eller så biter de på varandra. De ”kliv å kläsa” över varandra helt utan hänsyn. Hänsynsfull är inte heller Lussi mot sina valpar. När hon äntrar valplådan kan valparna snällt ligga och sova men si då tar modersinstinkten vid och hon börjar lukta på dem för att se om de är nödiga och sedan sätter stora hygientvätten igång. Lussi slickar valparnas mage ordentligt varmed de "stackars" valparna rullar fram och tillbaka, upp och ned, innan Lussi är nöjd. De protesterar eftersom det enda de är intresserade av är att sova eller äta, något som är väldigt svårt då de rullar runt.

En sak som fascinerar mig är att valparna faktiskt går på tidningen redan. När de vaknar knatar de vingligt till tidningsdelen i valplådan och där sätter de sig och kissar, fantastiskt och väldigt praktiskt tycker jag. Sen att de kliver omkring i det de nyss uträttat verkar de inte bry sig om… Håhåjaja, och värre blir det väl antar jag…

I dag är det söndag. I morgon är det måndag. Måndag är arbetsdag. Fast inte för mig. Jag har SEMESTER!! Tjoho vad det känns bra!

Vi hörs!

Så, nu är jag åter igen. Det har varit dåligt med uppdateringar här på hemsidan i några dagar, men det beror på att jag haft fullt upp med student och skolavslutning. Här har det kockats och bakats, blåsts ballonger och kastats serpentiner, snickrats skylt och lövats bro samt inhandlats ett flertal blombuketter och presenter (det är ju fler än sonen som går ut i år…) och i torsdags så var det då dags att ta emot sonen när han gick ut på trappen med mössan i hand. Oj oj, vilken stolt mor jag var (och fortfarande är naturligtvis…)! En fantastiskt tur med vädret hade vi med strålande sol och lagom utetemperatur, ni vet, inte för kallt och inte för varmt utan alldeles svenskt lagomt. Vi kunde därmed vara ute och ha mottagning vilket kändes bra för då kunde Lussi och valparna ha det lugnt och skönt inomhus, även om Lussi till största delen ville vara ute med oss. Hon försvann in mellan varven och gav valparna di, men sedan var hon ute igen.

Nu är alla firanden avklarade i alla fall och min semester börjar på måndag (har inte fattat det ännu!) så nu ska jag bara koncentrera mig på alla mina åtta hundar. Idag har jag varit på stan och handlat ny fäll till valplådan, de gamla är så platta och av dålig kvalité så de får duga som reservfällar. Jag köpte också lite fler nya lämpliga valpleksaker och två omgångar kompostgaller som jag satt upp i valprummet runt valplådan. Det börjar nämligen närma sig att valparna kan gå på upptäckarfärd har jag förstått. Igår kunde en av valparna ställa sig på bakbenen lutandes mot lådans framkant så nu dröjer det inte länge förrän de kravlar ur den. Jag satte på ytterligare ett stycke på valplådans framsida så nu är de i säkert förvar, tog även bort den främre rundstaven då jag blir orolig att de kan kilas fast då de börjar klättra mot framsidan.

Valparna har utvecklats otroligt under denna vecka, så fort de fick ögon blev de medvetna om varandra så nu har de börjat ”slänga käft” med varandra vilket är urgulligt att sitta och titta på, de är ju fortfarande så små. Knatar runt i lådan gör de också, på vingliga ben går de framåt för att plötsligt missa ett steg och sätta sig på rumpan eller tippa omkull. Klia sig med bakbenet kan de också göra samt skaka sig som en liten hund. En av valparna såg lite skum ut igår, han gick iväg från de övriga och satte sig så konstigt… Vad var på gång nu? Skulle han bajsa tro? Jo, mycket riktigt så ser vi hur han tömmer tarmen så snabbt dit med lite papper och torka bort det. Det är ju verkligen små minihundar nu. Helkul!

Lilla Cola är verkligen nöjd nu sedan jag gjorde i ordning  med kompostgaller runt valplådan, nu kan hon ju också vara i rummet och ligga på golvet bredvid mig. Hon är väldigt nyfiken på vad det är som piper i lådan och står med huvudet på sned och svansen viftande, men där får hon nog stå ett tag till. Tids nog ska hon få bli lektant till de små, om hon nu törs. Valparna kommer ju att vara minst lika stor som hon när de leker som värst… Oj oj, det ska bli intressant att se.

Ha de gott!

Hm, kanske ska jag byta yrke. Kanske till manikyrist… Idag har jag i raskt tempo lyckats klippa alla valparnas klor och det gick riktigt bra, tycker jag. Lätt nervös satte jag mig vid valpkojan och inväntade att de ätit klart (de är så trötta och slöa då) och tog dem sedan en och en. Tänk ändå vilka långa klor de hunnit få under den korta tid de levt på vår jord. Klotången kändes fullkomligt enorm bredvid den lilla lilla tassen, men jag är nog ändå van små tassar då jag har Cola för det gick betydligt lättare än jag föreställt mig. Nu är alla valparnas klor av en betydligt bättre längd.

Idag kom min mor och far förbi tillsammans med brorsan, de var på väg hem efter studentfirandet och passade då på att titta in en sväng. Det blev lite fika ute i solen om än det är väldigt svalt, bara solen värmer. Lussi passade på att ta en valp-paus och kom med ut, kanske kunde det tänkas ramla ned något gott från bordet.  Nu blev det inget gott så hon gick in och matade valparna igen, lätt besviken. Nåväl, hon ska få något gott i matskålen sedan istället.

Valpläget är annars precis som vanligt, de äter och sover och växer. Nu längtar jag tills de öppnar ögonen vilket bör ske inom den närmaste framtiden. Ögon ger mer karaktär till individen så det ska bli jättespännande, längtar längtar.

Jag kan förresten berätta vilka grundämnesnamn småttingarna ska få, det har jag inte gjort än:

Valp nr1: ”Vitfot” – Shiny-Silver
Valp nr2: ”Lilleman” – Black-Carbon (svarte kol)
Valp nr3: ”Svart med vitt” – Hard-Titanium (används i proteser)
Valp nr4: ”BigBoy” – Heavy-Plumbum (plumbum=bly)
Valp nr5: ”Bruna” – Brown-Copper
Valp nr5: ”Vittass”- Sharp-Osmium (används i kirurgverktyg)

Nej, nu måste jag gå och titta på valparna igen. Kan inte hålla mig därifrån.

Ha de gott!

Så har vi då börjat hitta en vardag igen här hemma, det är ju en omställning att utöka hundbeståndet från två individer till åtta om man säger så. Både Lussi och jag har blivit lugnare och börjat få kläm på hur det fungerar. Jag kan numera faktiskt koncentrera mig lite längre stunder så jag börjar faktiskt få lite hushållssysslor utförda, typ tvätt och strykning…

I morse gjorde Lussi en sådan där sak som gör att man undrar hur ”klok” en hund egentligen är. Hon hade fått frukost och varit ute för morgontoaletten och sedan återvänt in till hundrummet, men jag blev uppmärksam på att hon istället för gå till valparna krupit in under gästsängen igen och börjat gräva på golvet vilket låter illa (klickgolv). Jag säger åt henne att sluta gräva samtidigt som jag går in i rummet, jag tittar mot sängen men ser ingen rörelse där under… och inte låg hon i valplådan…? Men var är hunden, susar genom huvudet på mig när jag plötsligt ser en liten rörelse på golvet snett nedanför mig, jag tittar ner och ser Lussi ligga i Colas transportbur!!??  Hon har lyckats backa in i den så det är bara huvudet som sticker ut, det såg nästan ut som en snigel med hus fast i det här fallet en portugis med hus. Snabbt nappade jag åt mig kameran men tyvärr hann hon ångra sitt beslut att ligga i transportburen varmed hon hann åla sig ur den innan jag fick igång kameran. Ja jag säger då det, hundar är en sann källa till glädje för sina mattar och hussar…, eller?

Valparna växer i alla fall så det knakar, jag kan inte sluta fundera över vad som finns i Lussis mjölk. Det måste finnas både anabola, tillväxthormoner och grädde för valparna hade igår ökat +/-50% av födelsevikten och det på 5 dagar(!), helt otroligt. Men glädjande naturligtvis.

Valpnamnen börjar bli klara också, temat har jag haft klart mycket länge och jag har funderat lite hit och dit, svenska namn eller engelska namn. Jag föredrar svenska namn både som kennelnamn och valpnamn men hur som haver so bidde det engelska, namnen blev så klumpiga att uttala på svenska. Temat är Grundämnen (ja jag vet, jag är lite arbetsskadad) men blir det så att jag efter min utvärdering av allt detta finner att jag vill fortsätta med detta projekt (planerar för det idag) kommer dessa valpar att utgöra grunden för min uppfödning så därför tycker jag att Grundämnesnamn passar perfekt. Ett kennelnamn går jag också och grunnar på, trodde jag hade namnet klart för mig men jag har börjat tvivla lite på det… Hm, det tål att tänka på ett tag till. Det är ju ingen brådska med det, det är inte förrän vid registreringen av en tredje kull som man måste göra en ansökan om kennelnamn. Kanske blir det förr eller så blir det senare, vi får se.
Namnen? Vilka de blir? Nja, jag vill känna på dem lite mer innan jag bestämmer mig definitivt men grundämnen blir det i alla fall, det kan ni vara säkra på.

Nej, dags att göra lite nytta igen.

Ha de!

Ännu en dag som börjat tidigt, det är tydligen så här det kommer att vara en tid framöver. Sitter och försöker koncentrera mig på reprisen av Eurovision song contest men det är lika svårt idag som igår, jag fladdrar mellan olika göromål för att slutligen alltid hamna bredvid valplådan, sittande på golvet (har dock två sittkuddar) för att studera de små liven. Jag har hittills funnit följande karaktärer:

Nr.1: hane med vita strumpor som därför tillfälligt kallas för ”Vitfot”. En ganska lugn och sansad kille som dock tar för sig mer och mer.

Nr.2: hane med lite lite vitt, är kullens Lilleman och som alltid lyckas åla sig under sina syskon och på det viset komma åt spene att dia från. En finurlig liten kille alltså.

Nr.3: hane med vit bringa, äter och växer, tar för sig utan att hävda sig.

Nr.4: hane med lite vitt, är kullens BigBoy. Växer så det knakar (börjar fundera över om Lussi har anabola i mjölken), har bröst och bringa som den värsta styrketränaren. Kravlar över sina syskon för att få en spene och visar ingen hänsyn.

Nr.5: brun tik med lite vitt, den här damen har skinn på nosen. Hon tar för sig ordentligt och går det inte tillräckligt fort att hitta en spene skriker hon i högan sky av irritation. Hon vet vad hon vill, lilla ”Bruna” som jag kallar henne.

Nr.6: ”Vittass” kallar jag denna hane som är svart med fyra vita tassar. Äter och växer men ger intrycket av att vara en ganska sansad ung man.

Jag förundras över Lussis tålamod, ibland kan alla sex valpar dia samtidigt och de är ganska hårdhänta, de trampar och rycker med huvudet för att stimulera mjölkproduktionen för att sedan klunka i sig ända tills de somnar med ”mat” i munnen. Efter ett tag tappar de greppet om spenen och bara faller ihop, ibland knuffas de undan av de andra syskonen, sovandes, mysande, mätt i magen. Åtminstone för närmsta stunden.

Vi hörs!

God morgon världen! Här i stugan är vi uppe med tuppen trots att det är lördagsmorgon… Lussi väckte mig vid 6-tiden för då var hon minsann nödig, bråttom bråttom var det. Jag försökte få ut henne för att kissa natt igår kväll men si det gick inte, trots att jag lockade med godis och allt. Nej, hon ville vara kvar hos valparna vilket i och för sig är bra, men då blir det tidig morgon för matte istället. Efter att fått sovit 1,5 timme till blev jag åter väckt av Lussi, misstänkte att hon var hungrig så jag skyndade mig att servera frukost vilken slukades snabbt och därefter blev det en snabb kisspaus innan hon åter styrde kosan till valplådan.

Det är intressant att se hur hela kullen och Lussi redan har hittat rutiner eller vad man ska kalla det, valparna har blivit mer synkroniserade och lugna och kan nu bilda typiska valphögar. De första dygnen var det en mer splittrad grupp men nu är det en mer utpräglad valpkull, precis som det ska vara. Alla valparna vägs dagligen och de ökar i vikt, vilket är en lättnad att se, och ingen verkar vara utanför. Sönerna längtar tills de blivit lite större och därmed även lite roligare, nu är de som sagt som små ”råttungar” som krälar omkring i valplådan och är ganska tråkiga förutom i mina ögon.

Jag kan sitta läääääääänge och studera dem, stryka dem lite försiktigt över ryggen, klappa om duktiga Lussi-bullen och bara njuta. Familjen tycker nog att jag är rätt så tråkig då jag har lite svårt att fokusera på något annat än valpkullen och allt runt det. Lilla Cola tycker också att jagär fasligt tråkig men jag försöker underhålla henne också mellan varven. Igår tog vi bland annat en promenad där hon fick springa lös och njuta av det regnblöta gräset…

Nej, nu måste jag åter ock kolla läget på de små liven.

På återhörande!

Så hände det igen, det jag skrev försvann och denna gång glömde jag naturligtvis bort att skriva i ett Worddokument först, suck. Nåja, nu skriver jag i ett Worddokument i alla fall.

Igår kom så äntligen valparna och detta efter 60 dygn av dräktighet. Allt gick enligt ”regelboken”, Lussis temp började sjunka i tisdags och den var fortfarande låg under gårdagen så därför ordnade jag så jag kunde jobba hemifrån utifall att det skulle börja hända något under dagen. Nu hände inget, Lussi låg och tryckte mest hela tiden i buren och jag var den som var orolig och vankade fram och tillbaka i huset och hade svårt att koncentrera mig… Efter middagen började dock Lussi att flämta ovanligt mycket så jag tog med henne in till valprummet för att visa på den mysiga kojan jag förberett åt henne, jag hade gjort ett filttak över valplådan i förhoppning att hon skulle föredra den istället för under gästsängen. Men nähä, hon ville absolut under sängen och när hon inte fick det valde hon att gå under skrivbordet… Sicken otacksam liten hund som inte förstår ”sitt bästa”.

Väl under skrivbordet hör jag hur hon får en krystvärk varmed jag vänligt men bestämt förde in henne i valpkojan och där fick hon fart må ni tro. Hon rev och slet och bäddade något alldeles väldigt för att sedan lägga sig direkt på lådgolvet (!?) för att föda. Jag såg till att det fanns tidningar under rumpan på henne men annars skötte hon allt själv. Kl. 18.40 kom den första valpen och 21.50 kom den sista och det blev alltså 5 svartvita hanar och 1 brun tik. Lussi gjorde allt rätt så jag satt mest och tittade på och förundrades över hela händelsen, helt fantastiskt att se hur stark våra instinkter är. Valparna är stora som en hamster, ca 260-320 gram, men de piper när något inte är bra och de ”vet” att de ska till mammas värme och att de ska söka efter en spene för att dia. Även Lussi vet precis vad hon ska göra, det är helt fantastiskt att se. Alla valparna verkar i alla fall vara pigg och kry vilket känns väldigt bra,  men man vet ju aldrig.

En arbetskamrat som ska hämta en valp till midsommar, en Keeshond, berättade att en av valparna i den kullen inte utvecklades ordentligt så uppfödaren skulle ta bort den 4-veckorsvalpen. Fy så trist, stackars den valpköpare som plötsligt blev utan sin hund. Hoppas det inte händer här, håll tummarna.

Ni må tro att jag är lite disträ just nu men det ger sig väl det med, bara jag och Lussi får anpassa oss till vår nya tillvaro och jag ser att allt går som det ska.

På återhörande!

Melodi: I am sailing

I am waiting, I am waiting, for some puppies, all day long.
I am waiting, I am waiting, and it´s boring, yes it is.
But tomorrow, perhaps they're here. Let us hope so, let us hope.
Because it´s boring, so terrible boring, to be waiting for puppys.

Ååå, vad vi har haft det bra nu några dagar. Solen har lyst från en blå himmel och temperaturen har varit en bra bit över 10 grader, nice! Idag har dock luften känts något svalare men det har fortfarande varit soligt och skönt. Allt har blivit grönt så himla fort då det har varit en lämplig mix av varmt, soligt och regnigt, nu är sommaren i antågande.

Själv känner jag mig lite disträ, kan ni gissa varför? Alla mina tankar kretsar runt den kommande valpningen uppblandat med lite tankar runt ett flertal blivande 40-åringar i min omgivning samt ett antal studenter varav den ena är min egen. Det är liksom lite mycket att hålla reda på just nu… eller…? Tur det är lugnt på jobbet.

På den lilla bilden här bredvid ligger Lussi i valplådan, hon har gått och lagt sig där medan jag sitter här och knackar på datorn. Känns bra att hon självmant går dit och lägger sig, då bör hon trivas där. Fast hon har faktiskt börja gräva sig ett eget litet gryt eller krypin också, detta under vår säng och under gästsängen. Hon ålar sig lite klumpigt in under sängen för att helt plötsligt börja gräva och krafsa för fullt, detta på ett hårt klickgolv… Det låter alltså ganska mycket och effekten av grävandet är tämligen dåligt men det verkar inte bekomma henne alls. Krafs krafs gräv!

Idag kom ett överraskande och glatt brev från Kennelklubben, det var en bekräftelse på det cacib (ett internationellt certifikat) som Lussi fick på Sundsvallsutställningen i oktober(!). Hmm, ingen snabb administration här inte. Nåja, det var i alla fall kul att få det och nu är det i säkert förvar i Lussis tävlingsbok. Nu är det bara att hoppas att hon kan få flera av dem om än det kommer att dröja.

Även om det här med valpningen är jättespännande har jag faktiskt börjat längta efter min gamla vanliga tokiga och fartiga Lussi, hon som inledningsvis springer som en galning under skogspromenaderna och som i princip kan vända i luften under ett hopp. Den Lussi är utbytt mot en något tyngre, klumpigare och lugnare Lussi-bulle. Tänk att jag alltid ska längta framåt, till något nytt…

Bullen fick idag en liten make-over också vilken ska fortsätta i morgon då hon ska få sig ett bad. Det blev tandskrapning, öronplockning, kloklippning, tassklippning (undersidan alltså!), maskinklippning av nos, bakdel och mage samt lite nedklippning av pälsen. Pälsen bara växer och växer och är/var nu lite för opraktiskt lång inför en valpning. Tänk att det äntligen börjar närma sig dagen D, hur många år har jag inte väntat på detta?

Nej, nu måste jag sluta blipp-bloppa på datorn då make och son står och trampar här bredvid, vi ska se på film och de vill börja nu. Det är väl bäst att jag gör dem till viljes.

Ha de gott!

Men hur nöjd är inte jag då? Hela huset vårstädat och klart, vilket innebär att vartenda skåp är urtorkat, allt sorterat och det som inte använts den sista tiden är slängt (t.ex. gamla kryddor, mer eller mindre torkade nagellag, gamla kläder o.s.v.), fönstren är putsade och sommargardinerna är uppsatta. Fast nu tog jag kanske i lite för mycket, hela huset är ärligt talat inte färdigstädat, inte källaren… Jag får ta det under veckan som kommer, det är inte så mycket, pojkarnas revir rör jag inte, det får de ansvara över själva.

Förutom städandet har jag dessutom ställt i ordning Lussis valplåda, men tyvärr gick det inte att knäppa kort på den då kamerabatteriet var tomt (typsikt eller hur?!). Jag har satt det på laddning så vi får se hur lång tid det behövs för att det ska gå och använda igen.

Jag känner mig riktigt nöjd med lådan om än den inte är riktigt klar ännu, det ska till en botten och rundstavar runt innerväggarna så att valparna skyddas från Lussi när hon lägger sig ned. Ve och fasa, tänk om hon skulle ligga ihjäl någon stackars valp, sådant händer ju faktiskt. Hur lådan ser ut? Ha ha, jag gjorde det väldigt enkelt för mig. Jag satt och skissade på en valplåda precis som jag skulle vilja ha den och var väldigt nöjd, när jag fick ett ryck och googlade på ”valplåda”. På en av sidorna jag hittade så berättades om att de helt enkelt använt sig av en pallkrage som valplåda till sin goldentik. Tada! Supersmart! Igår var jag därför iväg och köpte två pallkragar för 188 kr styck, 80 x 120 cm, vilket passar Lussi perfekt.  Men som sagt var, den är inte riktigt klar än, men Lussi gick snällt och lade sig i den tillsammans med dummien hon har (hon brukar hämta den ur leksakskorgen och gå omkring och bära på den). Även lilla Cola följde efter och provlade sig fast det var inte Lussi riktigt nöjd med… Kan hon redan veta vad lådan är tänkt för, tro. När jag köpte lådan passade jag även på att köpa en ny fäll åt Lussi också så att hon och valparna kan ligga skönt efter valpningen. Tänk, nu är det bara två veckor kvar! Nu känns det som om tiden plötsligt börjar gå fort, oj oj, jag har ju en del förberedelser kvar att göra innan jag kan bosätta mig i valplådan med Lussi.

Lussimagen blir i alla fall bara rundare och rundare (kort kommer så snart batteriet är laddat) och hon blir bara lugnare och lugnare. Finns det inte valpar i den magen vet inte jag vad som finns där, en alien kanske... Lussis mat får jag numera dela upp på tre lika stora mål för att hon ska äta upp, hon började nämligen lämna maten och inte äta upp ordentligt och det är klart, inte får hon plats med lika mycket mat i magen som vanligt. Efter den här lilla justeringen äter hon bra igen.

Oj då, nu börjar det åska också. Tur man kan skriva på datorn i batteriläge, he he. Koppla upp mig på nätet får jag göra sedan igen när det åskat färdigt. Tyvärr måste jag dra ur kamerans batteriladdare också så vi får se om det blir några kort knäppta idag, annars får det bli imorgon istället.
Men få se hur var det nu, vad var det jag roade mig med idag? Jo just det, putsa fönster!! Tacksamt värre med ett åskoväder nu alltså!!!

Nej, nu ska jag kolla läget ute. Mysigt med åska, hörrni!

Ha de gott!

Nu tar jag det säkra före det osäkra och skriver detta i ett Worddokument för att sedan klistra in det i min lilla blogg. Igår satt jag nämligen och skrev ett riktigt långt och bra inlägg och så plötsligt hittade inte datorn simplesiteservern och allt jag skrivit bara försvann!! Igen!! Vet inte om det har med internetprogrammet att göra eller om det bara är otur…

Veckan har i alla fall bara varit bra. Jag har till exempel börjat sticka. Det ni! Det trodde ni inte om mig, va?! Det är många många år sedan jag gjorde det senast, men på jobbet har jag en arbetskamrat som är road av sånt och det har liksom blivit så att jag blivit lite småsugen på att prova detta hantverk igen. Jag åkte till ICA och köpte tre garnnystan som så småningom ska transformeras till två par handledsvärmare och en halsduk, inget avancerat med andra ord. Men småtrevligt att påta på med.

I fredags var jag kulturell vilket också är väldigt ovanligt för att vara jag. Jag tycker om kultur och ser många annonser på evenemang som jag skulle vilja besöka, men att därifrån väl få tummen ur och förflytta min lekamen till detta evenemang är en alltför stor insats varmed jag oftast nöjer mig med att suckande konstatera att ”det och det” skulle vara roligt att se. Nåväl, även i detta fall har jag en arbetskamrat (förövrigt samma individ som fått mig att sticka) som sjunger i Härnösands Motettkör (fråga mig inte vad Motett står för - jag har ingen aning) och de brukar varje vår ha en konsert. I år skulle det bli ett musikaliskt SPA för kropp och själ så jag bestämde mig tidigt för att gå på detta tillsammans med min man, det ingick nämligen förrätt, varmrätt och kaffe till denna underhållning (sånt gillar jag…). Nu råkade det vara så att min käre make var indisponibel just denna helg, han skulle ut i skogen och tjäna konungen (hemvärn) från torsdag till söndag. Inte lyckades jag få med någon kamrat heller, svårt i dessa vårtider, så jag fick gå själv. Det var helt fantastiskt bra, att 18 personer kan låta så högt och så bra. Jag säger bara det, Körslaget – släng dig i väggen! Nu ser jag verkligen fram emot deras årliga julkonsert i Domkyrkan, någon som vill hänga med då?

Igår lördag och idag söndag har jag haft det helt superbra. Började gårdagen med en långfrukost, sedan lite allmänt hushållsstök. Därefter gick jag ut i trädgården för att äntligen få kratta, nu var gräsmattan torr och bra. Jag var dessutom duktig att direkt ta upp högarna som blev så det blev inget efterarbete heller, skönt. Efter en stund fick jag besök av en familj som är intresserade av en Lussi/Dito-valp, det blev en mycket trevlig pratstund med kaffe och nybakad sockerkaka. Därefter fortsatte jag med trädgårdsarbetet.

Något som dock slår mig i samband med just trädgårdsarbete är det här med handskar, trädgårdshandskar tänker jag på då. Vi har massvis med handskar liggandes i garaget men när man ska ta ett par finns det bara vänsterhandskar! Visst är det märkligt?! Jag blev helt enkelt tvungen att åka på ICA och införskaffa nya handskar för handskar måste jag ha. Jag måste skydda mina ynkliga frökenhänder som vanligtvis inte brukar hålla i något tyngre än en penna, för hur lite jag än jobbar ute så får jag blåsor och valkar. Ynklig det är vad jag är. Förutom ont i händerna efter krattning och borttagning av otäcka och vassa hallonsnår har jag rivsår på armarna och träningsvärk i benen och ryggen efter att ha stått böjd för att plocka upp lövhögar, olja in utemöbler och skruva ihop ny utemöbler. Ynklig var ordet.

Hundarna har varit ute med mig hela tiden och fråga mig inte vad de har gjort. Lussi borstade jag och gjorde fin inför valpbesöket men nu ser hon ut som ett riktigt troll. Hon har gräs, mossa, torra blad, små kvistar i pälsen, lite kattbajs på öronen (hon måste ha varit i trädgårdslandet som är grannkatternas officiella toalett, grrr) och tofsen ordentligt på sned. Inte blir det bättre när hon lägger sig precis nedanför rabatten där jag håller på att dra bort fjolårsväxtligheten… Portugiser är ju inte lättskrämda av sig vilket ibland är ett ”problem” när man är ute och håller på att arbeta, de lägger sig gärna precis nedanför fötterna på en och är allmänt i vägen. De liksom flyttar inte på sig som en ”vanlig” hund… Charmigt, jodå för all del, men som sagt lite besvärligt också. Inte ens när jag körde högtryckstvätten för att spola ren asfalten flyttade Lussi på sig, tvärtom gick hon rakt mot strålen… Lilla Cola däremot har haft självinsikt och hållit sig på ett visst avstånd, skulle hon komma i vägen för högtryckstvätten skulle hon nog spolas bort….

Nej, nu är det dags för lite allmänna göromål här inne också, men jag måste säga att det känns så skönt för jag är klar ute, JIPPI!

Ha de gott!

Tänk vad det var härligt med en långpromenad ikväll efter middagen. Fast det var mörkt. Fast det kom snöblandat regn. Fast det var blött på vägarna av allt smältvatten. Fast det var grus och sand på trottoarerna. Fast jag inte hade några regnoveraller på hundarna... Fast nu överdriver jag lite. Det sistnämnda var faktiskt inte härligt, att komma hem med två pälshundar som var helblöt på underredet och en massa sand i pälsen. Suck, en av hundägandets baksidor . Fram med vattenfylld hink och i med en tass i taget (ja, Cola fick doppa ett tasspar åt gången), blaska runt, krama ur pälsen och sedan torka innan de släpptes in.
Det är lika förvånandsvärt varje gång att en sådan liten hund som Cola kan vara så motsträvig och svårhanterlig när det är något hon inte vill göra. Småtassarna viftar och spretar åt alla andra håll än ned i hinken, håhåjaja .

Sonen är fortfarande vaken efter 1,5 dygn och han har varit ute med hundarna under dagen, matteprov 1 är gjort men jag har ännu inte rättat det. Det ska bli intressant att se hans testresultat, säger mamma pedagog. Nu gruvar han sig inför kommande natt och mörkret, dagen har gått relativt bra med ljuset till hjälp men som sagt, nu är det kväll och mörkt. Ska strax knåpa ihop ett nytt prov åt honom, moahahaha...
Blir han för trött får han gå på hundpromenad! Att bara dricka Cola och kaffe tror jag inte räcker, han måste röra på sig också. Helst flera gånger... och då med hundsällskap så klart..., eller vad säger ni? Har ni några vaken-tips att dela med er av?

Kameran är åter i vår ägo och nu fungerar den som den ska. Vi får se hur länge den håller den här gången... Kul att jag kan knäppa kort igen, undrar vad jag ska fotografera...? Kanske på hundarna?! Eller på sonen, he he.

Ännu inget löp, suck .

Nu ska jag ta och göra lite nytta! Ha de gott!

Jaha, kanske jag ska ta och skriva om den gången då jag åkte skidor med hund för första gången i mitt liv. Jag har ju lovat det.

Det hände sig som så att vårvintern 2003 fick vi ett ryck och bestämde oss för att åka till Åre på sportlovet i några dagar, detta tillsammans med våra goda kamrater sedan många år. Jag var vid den tiden ägare till storpudeln Pepsi och den pyttelilla toypudelvalpen Cola, medan min kära kompis var ägare till storpudelhanen Gibson. Det bestämdes som så att våra män och barn skulle åka slalom medan vi damer skulle ta det lugnare och åka längdskidor. Nu var det bara som så att jag hade inte åkt längdskidor på flera flera år och ägde heller inga egna skidor, så jag tog och frågade min kära svärmor om jag kunde få låna hennes. Absolut, inga problem.

Så iväg det bar till Åre, vi installerade oss i stugan och vi hade det bara bra och mysigt. Det var riktigt kul när jag och A gick på våra hundpromenader för alla människor tyckte det var så gulligt med "pudelfamiljen". "Är det mamma-pappa-barn?" var den ständiga frågan vi fick. Och som ni hundägare vet så finns det ju inget roligare än att få prata om sina hundar så jag njöt, även om det ibland blev lite tröttsamt.

Hur som helst, det blev dags att åka skidor och hundarna skulle vi ta med oss, vi ville inte lämna dem ensamma i en främmande stuga, tänk om de skulle skälla och störa grannarna. Det ville vi ju naturligtvis inte.
Så alltså, A spände på Gibson en nomesele med elastiskt koppel medan jag tog på Pepsi hennes spårsele, satte fast det stumma läderkopplet i ett bälte runt magen, och Cola, som var ca 5 månader, stoppade jag i en hundväska som jag hade diagonalt över axeln och på fötterna spännde jag slutligen fast de lånade skidorna.

Jodå, inledningsvis på platten gick det riktigt bra. Lite osäkert men jodå, gamla takter från barndomen satt nog kvar ändå. Det här skulle gå bra!

Vilket det också gjorde ända tills vi kom till den första lilla knixen. "Jaja, men det går ju att saxa uppför backar och skjuta på med stavarna", tänkte jag, "det här går bra". Mm, om man har arm/axelmuskler kanske det går bra men si det insåg jag snart att jag inte hade. Dessutom var detta helt nytt för Pepsi så när jag började spreta med skidorna och peta henne i hasorna med skidspetsen gjorde hon vad hon kunde för att komma så långt bort från mig som möjligt. Detta i ett stumt koppel vilket innebar att det blev lite ryckigt, för mig alltså...

Pulsen hade stigit ordentligt och irritationen låg i luften när jag varm och svettig äntligen kommit upp för knixen. Ok, bara 4,5 km kvar... det här ska nog gå bra...
Vi åkte på och hade lite småtrevligt sådär. Sedan kom en sån där ofrånkomlig utförsbacke.

Ok, inte bli rädd nu... Jag kliver ur spåret och ställer mig bredvid på skatingdelen, formar skidorna som en plog och gungar på lite fart så jag börjar glida utför. Pepsi hänger snällt med och travar lätt bredvid mig, skidspetsarna fladdrar lite osäkert men vad händer nu?! Det låter ju som om jag har en motor under skidorna! Ni som åkt vallningsfria skidor vet vad jag menar. Det låter precis som när man som barn hade satt fast en kartongbit mot cykelekerna och tokcyklade, flapp flapp flapp flapp. Med skidor blir frekvensen dessutom något högre, frrrrrrrr.
Cola blir orolig i väskan  och börjar plötsligt försöka klättra ur, skidorna fladdrar ännu mer osäkert, Pepsi tycker också att det låter otäckt och gör vad hon kan för att komma undan ljudet, detta fastspänd i selen med ett stumt koppel, Cola klättrar, piper, skidorna fladdrar ännu mer och det låter bara värre och värre och tillslut...

Ja, ni förstår. Plötsligt hade jag hamnat bredvid spåret i djupsnön med Pepsi fortfarande fastspänd vi mig, Cola hade jag lyckats få tillbaka ned i väskan men nu var jag ju tvungen att försöka kliva upp, och ni som åkt skidor och hamnat i djupsnö vet att det är SVÅÅÅÅÅRT att komma upp igen (framför allt med hedern i behåll). Medan jag sitter där i snön och försöker få ordning på trilskande skidor och motsträvig hund, så står dessutom min "kära" kompis och skrattar åt mig, ja gott folk, hon råskrattar åt stackars mig där jag kämpar i vild förtvivlan med att komma upp!!
Det verkar inte som om jag har nåt brock på nåt blodkärl i alla fall för jag kan lova att mitt blodtryck var högt vid detta tillfälle, MYCKET högt...

Jag säger bara det: HUJEDAMIG vilken skidtur. Det blev inga fler hundskidturer efter denna gång, hundarna fick vara kvar i stugan när vi gav oss iväg på skidorna och vad vi vet så var de tysta och snälla.

Vid hemkomsten lämnades skidorna tillbaka till svärmor i samma skick som jag fått dem (tack gode gud för det) och jag var inte lockad att införskaffa ett eget par. Och jo, A är fortfarande min kära kompis.

Det skulle dröja flera år innan jag tordes göra om bedriften att åka skidor med hund och då med egna skidor och en nomesele med fjädrarnde koppel på hunden.

Man lär sig...

Ha de gott!

JIPPI!! Nu snöar det! Fast om det får ligga kvar är en annan sak... Temperaturen ligger runt nollan och enligt väderprognoserna ska det bli plusgrader och regn i helgen..., suck. Nåja, en liten ljusning i höstmörkret utgör det flortunna snötäcket på backen och en påminnelse om det som komma skall.

När jag gick ut med hundarna på kvällspromenaden blev jag påmind om Lussis vinterbeteende, precis samma som Pepsi hade. När hon kommer ut och det har fallit nysnö brukar hon sänka huvudet, öppna gapet och sedan rusa fram så att snön plöjs rakt in i gapet. Sedan stänger hon munnen och kastar upp lite snö så hon blir snöig på nos och huvud, samtidigt som hon står bredbent och tittar lite utmanande på mig: "Ska vi leka lite?" Man kan inte annat än bli glad när man ser henne.
Lilla Cola brukar inte plöja på samma sätt genom snön. Hon brukar gå lite avvaktande, gärna i ett bilspår eller i upptrampade spår. Det kan jag väl i och för sig förstå, det kan inte vara lätt att vara en 20 cm hög hund då det fallit en massa nysnö. Jag glömmer aldrig den vintern då det under en natt fallit ordentligt med kall nysnö (det var ordentligt med snö sedan tidigare också) och Pepsi glatt rusade ut på tomten, hon fick verkligen jobba för att ta sig fram. Då ser jag plötsligt en svart liten skugga komma rusande i full fart längst marken, ut mot tomten för att sedan totalt försvinna under snötäcket och bli helt stilla. Efter en liten stunds kämpande kom så slutligen en snötäckt lite slok-örad toypudel gående mot mig... Oj oj, nog är hundar en källa till sann glädje, som jag skrattade.

Läste i Gästboken och blev påmind om min allra första skidtur med hundar. Hujedamig! Den historien ska jag berätta om en annan gång...

Ha de!