Den 22 april 2005 visade äntligen graviditetstestet att jag var gravid. Jag och min sambo, sedan 1998, skulle bli föräldrar för första gången och denna bebis var så otroligt efterlängtad. Det var tidigt på morgonen som testet äntligen sa “Gravid” och jag blev så himla lycklig. Jag rusade in i sovrummet och väckte Göte och sa att jag inte skulle få dricka vin på konferensen jag skulle på och att jag fick lov att sluta röka. Göte förstod direkt och svarade med “jag ska byta golv i köket”. Och det gjorde han. Han bytte även ut diskbänken och några köksskåp. Golvvärmen som inte fungerat på sju år kom igång och äntligen skulle jag få tak över trappen framför ytterdörren.

Sommaren blev härlig på ett mycket jobbigt vis. Jag var jättetrött och jättehungrig hela tiden. Värk i mina vrister gjorde att jag hade svårt att sova. Men sommaren blev mycket, mycket bra. Mitt tak över betongtrappan utvecklades till en liten veranda. Det var precis att taket kom på plats innan snön kom. Detta var på begäran eftersom jag ville ha möjlighet att ha barnvagnen på min nya veranda.

Jag mådde så bra under slutet av graviditeten. Visst, jag var jättetrött och hade foglossning och svårt att gå, men ändå, jag var harmonisk. Jag älskade ju min mage så mycket. Beräknad förlossning var den 2 januari 2006. Självklart hoppades vi att jag skulle gå tiden ut så barnet skulle få fylla år i januari istället för december.

Eftersom vi försökt så länge att bli med barn så kändes hela graviditeten inte på riktigt på något vis. Jag trodde hela tiden att jag skulle få missfall. Och sen var jag väldigt uppmärksam på rörelser i magen. Vi köpte nästan ingenting. Vågade liksom inte på något vis. Vi trodde att vi skulle få jättemycket tid till det senare. Mamma tyckte att jag åtminstone skulle köpa kläderna som bebisen skulle ha på sig när vi tog med den hem från BB. Så jag gjorde det när jag och hon var och handlade. Det blev en overall som det stod “Newborn” på och så ett set i åtta delar. Mamma gav mig en gul kofta och en gul mössa som hon stickat. Helt bedårande sött. Sen fick jag en och annan body av släktingar och lite avlagda bebiskläder av min syster. Vi fick en Babybjörn-bärsele av mamma och pappa och lite andra bebisgrejer av dom. Mamma klädde korgen som använts av familjen i många herrans år. Alla var så glada och förväntansfulla på det lilla liv som jag äntligen bar på.

Själva köpte vi inte så mycket. En barnvagn hade vi stående i köket. Det var i den som bebisen skulle sova tills vi fått upp korgen från mina föräldrar. Och så höll Göte på att planera för ett skötbord. Vi köpte två set påslakan och örngott. Det ena hade valrossar och andra djur på sig, det var jättesött. Underlakan sydde Göte och svärfar. Visst längtade vi men ändå så vågade vi inte riktigt tro att det var sant.

Tiden gick och gick och vår älskling verkade ha det så bra i magen att jag trodde aldrig jag skulle få hålla min bebis. Den 6 januari var vi på bröllop. Jag satt mest eftersom jag fick sammandragningar av för mycket aktivitet. Det var ett mycket trevligt bröllop och jag mådde jättebra. Vi åkte hem vid tiotiden eftersom jag blev trött, inte så konstigt, jag hade gått fyra dagar över tiden.

Vid tolvtiden på natten började jag känna av värkarna, dom kom med ca 6 minuters mellanrum. Men dom var inte kraftiga, så jag lät Göte sova. Jag tänkte att det inte skulle gynna mig om han också var jättetrött under förlossningen. Klockan fyra vaknade jag och var kissnödig, värkarna hade slutat. Jag blev jättebesviken eftersom jag nu verkligen trodde att det var dags och att jag skulle få min älskade bebis i min famn.

Jag kände på förmiddagen att det var något på gång. Jag var konstigt trött. Det kändes att det hade startat, vi skulle få en bebis den dagen. Den 7/1 2006 skulle vi bli föräldrar. Jag pratade med min syster länge vid elvatiden, då började jag att fundera på om jag hade känt tosingen i magen på morgonen. Jag sa det till min syster, att magen varit lugn den dagen, men då kände jag en rejäl spark och lugnade ner mig.

Värkarna satte igång vid tvåtiden. Göte och svärfar höll på att sätta upp skötbordet som Göte hade gjort alldeles själv. Vid femtiden ringde jag till förlossningen, jag sa att jag tyckte att bebisen var lite lugnare än vanligt, men att jag kände den röra på sig då och då. Barnmorskan sa att det är fullt normalt att aktiviteten går ner när värkarna satt igång.

Vid sju- halvåtta sa jag till Göte att nu åker vi. Han hoppade in i duschen och bredde sina smörgåsar, som om han inte haft hela dagen på sig . Sen åkte vi och vi var så glada, så förväntansfulla. Göte satt och sjöng “jag tror att nånting är på gång” av Nanne Grönwall varje gång jag fick en värk. Vi skulle få vår älskade bebis. Min lilla tosing skulle komma. Nu var dom nio månaderna över och vi skulle gå in i nästa fas av vårt liv och förhållande.