Göte sa först att han skulle åka och parkera bilen och att jag skulle vänta i foajén, men jag ville inte det. Han ställde bilen vid korttidsparkeringen utanför förlossningen. Vi tog hissen upp och ringde på. Förväntningarna var så stora. En barnmorska öppnade åt oss och visade in oss på ett rum. En annan barnmorska kom in, det var hon som skulle vara hos oss fram till skiftbytet kl 21. Nu var klockan ca åtta på kvällen. Barnmorskan lyssnade på min mage med tratten, jag blev så lättad när hon sa att det lät normalt. Jag var ju fortfarande lite orolig över att bebisen varit lugnare än vanligt. Sedan undersökte hon mig för att se hur öppen jag var. Jag blev så besviken när jag hörde att jag bara var 1,5 cm öppen. Jag tyckte jag hade så ont och skulle inte få epiduralbedövning förrän jag var öppen 4 cm. Däremot sa hon att jag kunde få bada när hon tagit en CTG-kurva på mig.

Det var svårt att få någon bra kontakt med CGT på mig. Men vi hörde hela tiden bebisens hjärtslag även när kontakten var bruten. Barnmorskan drog ner ljudet eftersom jag skulle ha den där på mig en halvtimme, men när hon gått ut ur rummet så höjde Göte igen, för vi tyckte om att höra hjärtljuden. Barnmorskan kom in då och då och tittade till kurvan. Hon sa att det såg bra ut, fosterljuden låg på 150 med vissa dippar vilket var bra sa hon. Hon ville att vi skulle få peakar också så hon fick se att bebisen var vaken. Nu trodde hon att bebben sov. Det såg inte onormalt ut och kurvan var en kurva och inget streck.

Klockan nio var det skiftbyte, vi blev lämnade ensamma på rummet. Då hörde vi hur hjärtljuden gick ner snabbt och sen tystnade. Göte ringde på barnmorskan som kom in och började leta efter fosterljudet. Det var samma barnmorska som hade slutat och skulle gå hem. Vi hann aldrig träffa barnmorskan som hon skulle byta till. Hon hade suttit utanför, sa hon, och tyckte att hon kunde ta en ringning till innan hon gick hem. Hon sa att barnet nog vänt på sig och att det var en dum CTG-maskin och hämtade en ny. Fortfarande inget fosterljud. Nu var jag övertygad om att min bebis hade dött. Jag hade ju fortfarande i minnet att hon varit slö under dagen. Barnmorskan och undersköterskan hämtade ultraljudet och tittade, dom kallade också på läkaren. Läkaren tittade lite snabbt på ultraljudet och tryckte på katastrofsnittslarmet. “Jag snittar” sa hon. Då stannade mitt hjärta. Allt jag fick ur mig var att “jag vill inte vara med om det här”. Göte försökte lugna mig när dom sprang iväg med min säng. Han sa “det är okej”. Allt gick väldigt fort och jag ska inte säga att jag minns allt i detalj. Om ni har sett någon sjukhusserie eller film någon gång så brukar det vara med scener där man ser saker från den sängliggande patientens perspektiv, precis så var det. Det var människor överallt som tittade ner på mig. Dom flyttade över mig till en operationsbänk, frågade om jag var allergisk mot något, sa att dom skulle söva mig direkt. Nu hade jag helt gett upp. Jag gjorde allt dom bad mig om och ville bara dö. Jag var så säker på att hon redan var borta. Jag kände hur min livslåga brann ur. Jag ville inte var här, så här skulle det ju inte vara. Hur kunde detta hända?

Innan jag sövdes tittade jag på barnmorskan och frågade “var hon helt borta?”. “Nej” sa hon, sen satte dom på mig en mask och sa till mig att ta ett djupt andetag. Jag kände en konstig smak i halsen och sen var jag borta.