När jag vaknade så höll dom på att rulla mig till uppvaket. Jag frågade om bebisen klarat sig, eller så frågade jag hur det gått, jag minns inte riktigt hur jag frågade men jag minns att jag inte fick något svar. Då insåg jag att mitt barn dött. Göte kom fram till sängen och jag frågade honom samma sak, han berättade att bebisen hade dött. Jag kan bara berätta så som jag minns det, jag är inte säker på att det är exakt så här det gick till, eftersom jag var väldigt groggy och fick morfin mot smärtan. Medan dom körde mig till uppvaket så frågade jag Göte vad det blev. “En flicka” sa han, och jag blev så glad, för visst hade jag önskat mig en flicka även om jag hade blivit lika glad för en pojk. Det som jag tänkt på efteråt är mina känslor när jag fick veta att det var en flicka. Jag blev glad och stolt. Ja, jag fick en flicka. Just då tänkte jag inte alls på att hon dött. Det kändes ändå just då som att det var så här det skulle gå, för jag hade ju inte riktigt fattat att jag och Göte skulle få en bebis.
Dom körde in mig i ett rum på uppvaket. Det var väldigt mycket personal inne på mitt rum. Det satt en manlig sjuksköterska på en stol mitt i rummet, han lämnade oss inte på hela tiden. Jag var väldigt törstig och hade ont i halsen. Jag fick lite vatten, men bara lite eftersom jag hade dropp och jag kunde bli illamående. Jag minns att jag hade en syrgasmask ganska länge. Jag minns inte riktigt vem som sa vad, eller precis i vilken ordning allt hände. Barnläkaren var inne på rummet och berättade vad som hänt. Att dom fått ut flickan och fått igång hjärtat i sju minuter men att hon inte börjat andas själv. Jag var fortfarande så medtagen och groggy att jag inte riktigt förstod vad som sas till mig.
Dom frågade om jag ville träffa barnet, och självklart ville jag det. Det var det enda jag kunde tänka på just då, mitt barn. Jag ville se vem hon var, hur hon såg ut, vem hon var lik. Jag ville ge henne ett namn och hälsa på henne och tala om för henne hur otroligt mycket jag saknade henne, hur mycket jag älskade henne. Fortfarande hade det inte sjunkit in i mig vad som hänt. Jag grät inget och var väldigt lugn. Men samtidigt så pratade jag ju en massa strunt hela tiden. Jag har fått höra efteråt att jag vaknade efter ca 45 minuter och att det är väldigt snabbt.
Göte gick ut ur rummet för att ringa sin pappa och mina föräldrar för att berätta vad som hänt, för dom visste att vi var inne för förlossning. När han var ute vid telefonen och pratade med min pappa så såg han att dom kom med flickan. Han gick in till mig eftersom han inte ville att jag skulle träffa henne själv först.
Så kom dom då in med henne. Jag minns inte vem som plockade upp henne ur vagnen och gav henne till mig. Men jag minns när jag fick henne i min famn. Jag minns att jag blev så himla förvånad att hon var så mörk. Hon hade jättemycket, nästan svart hår, och så var hon ganska mörk i hyn. Hon hade så kallad “lejonman”, vilket betyder att hon hade ganska mycket fjun i pannan. Jag var helt inställd på ett ljust barn, ett ljust barn utan hår. Men inte då, hon var mörk. Namnet jag hade tänkt mig om det blev en flicka var Ester. Men Ester var ju ljus i min fantasi så det blev fel. Däremot känner jag en Agnes som är mörk och som är jättesöt, så när jag såg min flicka kände jag att det var en Agnes.
Hon hade min näsa, en liten stöddig uppnäsa, och min haka, den där klumpen längst ner i ansiktet. Ögonen var Götes och så hade hon hans morgonfrisyr. Hon var så fin, så otroligt fin. Det vackraste barn jag sett. Jag fullständigt svämmade över av kärlek. Kunde inte låta bli att lukta på henne. Det var det jag hade längtat så himla mycket efter, att få sniffa på min lilla bebis. Göte tog henne en stund, och då efter en liten stund kom tårarna på mig. Det började gå upp för mig att hon inte levde. Hon kommer aldrig att skrika eller skratta eller gråta. Vi, hennes föräldrar kommer aldrig att få se hennes ögon. Jag och Göte funderade på vad hon hade för ögonfärg. Vi frågade om det var någon som sett det, men det var det inte. Däremot sa dom att ögonen brukar vara blå på bebisar.
Personalen kom och hämtade Agnes och jag skulle köras till avdelningen. Göte gick för att hämta min väska på förlossningen. Allt hade ju gått så fort så våra saker var kvar där. Jag minns inte riktigt i vilken ordning som saker och ting hände, men jag har för mig att jag hade väskan i sängen när jag kördes till avdelningen och att Göte var iväg för att hämta våra jackor och sina kläder.
Vi fick ett rum på dagavdelningen på Gyn. Längst bort i korridoren la dom oss. Eftersom det var helg så var det ingen där. Avdelningen vi hamnade på används bara dagtid på vardagar. Från början var det meningen att vi bara skulle ligga där till på måndagsmorgonen, för dom trodde att dom skulle behöva rummet då. Men vi behövde aldrig flytta på oss utan fick stanna på det rummet vilket var väldigt skönt eftersom det blev vår trygga bubbla.
Vi fick Agnes till oss en gång till på natten innan vi skulle sova. Jag fick mer morfin för att klara natten. Eftersom det var en dagavdelning så fanns det inte möjlighet till att ha telefon där. Men vi fick använda mobiltelefonerna. Göte ringde till sin pappa igen och sen till mina föräldrar. Jag tror att klockan var två eller tre nu. Jag pratade i telefon med pappa och sen mamma. Mamma grät och det hördes att dom var väldigt chockade. Pappa sa att dom inte sov på hela natten och att mamma knappt var kontaktbar. Men dom lugnade ner sig lite när dom hörde hur sansad jag var. Men jag var ju inte det egentligen, bara fullständigt chockad och drogad. Jag hade inte tagit in än vad som hänt.
Barnmorskan kom till oss med fot och handavtryck av Agnes. Och så hade hon klippt en liten hårlock. Den är så himla mörk och fin och luktar Agnes och jag kan knappt se den utan att bryta ihop, min lilla sessa. Och så skrev hon på en rosa lapp hur lång Agnes var och hur mycket hon vägde när hon föddes. Hon var 52 cm lång och vägde
3 238 gram. Hon skrev också upp vilka som jobbat det skiftet.
Sen skulle vi försöka sova. Jag somnade hela tiden eftersom jag hade så mycket droger i kroppen, men jag var också väldigt orolig för Göte. Visste inte om han skulle klara att sova. Jag kände mig som en svikare som tuppade av hela tiden och lämnade honom ensam. Jag vaknade flera gånger av att han grät. Men det var ändå förvånande att vi sov alls den natten.
Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.
Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: "Han är Död",
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.
Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.
Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.
Av Wystan Hugh Auden, 1907-1973
Tolkning: Bengt Jangfeldt