Vi vaknade ganska tidigt och ringde då mina föräldrar igen. Dom hade frågat mig på natten om jag ville att dom skulle komma upp. Dom bor nästan 50 mil från oss. Jag ville gärna att dom skulle komma. Jag visste inte hur jag skulle klara av det här. Jag hade svårt att andas och det var helt ofattbart att vi skulle gå igenom det här. Jag ville så gärna att dom skulle komma och bara vara hos oss. Jag visste redan då att dom inte skulle kunna göra något för oss. Och det praktiska vet jag ju att Göte helst gör själv. Men jag ville att dom skulle vara här. Jag ville ha deras sällskap. Jag ville absolut inte höra några råd eller klyschor eller att dom skulle tro att jag skulle må bättre efter några dagar, jag ville bara ha dom där. Nu när vi pratade med dom i telefon så kom vi överens om att dom skulle komma, att dom skulle åka vid tiotiden, dom hade inte sovit något den natten. Vi kom också överens om att Göte skulle ringa min syster. Han ville gärna att beskedet skulle komma från oss. Vi visste ju att dom var där hemma och väntade och önskade och hoppades och längtade, precis som vi. Vi ringde inte med en gång, vi ville ge dom en chans att vakna först.

Personalen kom in och tog bort mitt dropp. Jag fick morfin och några tabletter som jag skulle ta tillsammans med lite fil. Jag hade svårt att äta, men lite fil försökte jag pilla i mig. Jag tog tabletterna. Sen ringde Göte till min syster, jag pratade med henne, tror jag. Jag vet bara att jag grät, hela tiden grät jag. Göte ringde så många han kunde komma på att han skulle ringa. Jag sa till honom hur jag ville ha det, att ingen skulle ringa till mig, men dom fick gärna höra av sig på andra sätt, men inte ringa, jag orkade inte prata med någon just då. Göte ringde till min kompis Maggan och henne pratade jag lite med. Vi grät ikapp och det var på nåt vis jätteskönt att prata med henne. Att få höra att hon inte klandrade mig. Att hon inte undrade vad jag gjort för fel. För det var min stora rädsla just då. Jag själv kände mig ju så otroligt värdelös att jag inte klarat av att föda min älskade Agnes. Att jag inte klarat hennes liv. Hon dog och jag gjorde alla ledsna och besvikna. Alla mådde dåligt denna dagen och allt var mitt fel. Självklart vet jag att det inte var så, men det var så det kändes. Därför kändes det lite skönt ändå att få höra att andra var ledsna för min skull, för jag ville ju bara be hela världen om ursäkt för det onda jag orsakat. Jag skämdes något så fruktansvärt, och det gör jag till viss del även idag. Jag tror det är till stor del därför som jag är, och har varit folkskygg. Jag tror det syns utanpå att jag inte klarade av att föda ett levande barn och att allt är mitt fel. Jag skäms. Förlåt!

Under morgonen hade vi även besök av barnmorskan som var hos oss innan Agnes hjärta slutat slå och som letade efter fosterljuden. Hon lånade vår kamera och gick till förlossningen och tog massor med kort på Agnes. Så himla gulligt. Och sen kom även sköterskan som även hon var med på kvällen före, då alla letade efter Agnes hjärtljud. Hon lovade att meddela vår barnmorska på mvc vad som hänt och avboka vår tid på måndagsförmiddagen.

Två sköterskor hjälpte mig att resa mig upp och tvättade mig. Jag fick gå två steg åt sidan för att röra lite på benen. Men det gjorde så himla ont. Det kändes som att hela magen skulle ramla ut. Jag ville bara lägga mig ner igen. Jag blev jättetrött. Fick veta senare att det inte var meningen att jag skulle tagit tabletterna samtidigt som jag fick morfin. Effekten blev dubbel så jag slocknade. När jag sov denna gången så svettades jag och sov jättedåligt och hade mardrömmar. Göte sov också lite. Vi hade varsin sjukhussäng som stod bredvid varandra så dom bildade en dubbelsäng. Vi låg nära varandra och höll varandra i handen. Jag ville hela tiden känna att Göte var där.

Dom frågade flera gånger om vi ville ha Agnes till oss. Men jag ville inte. Jag vet inte varför jag inte ville. Det var många anledningar. Men jag ville kunna sitta upp lite bättre så jag kunde ha henne i famnen. Jag var långt ifrån pigg i vare sig kropp eller själ. Dom valen jag gjorde då har jag ångrat en hel del efteråt. Men det går ju inte att ångra. Det är ju det som är det djävliga i det här. Vi hade bara några få timmar med vår dotter och det ingen sa till oss att vi kunde göra, visste vi ju inte om.

Jag tror säkert vi åt lite också och pratade. Vi fick veta att personalen gett meddelanden till en kurator och till sjukhuskyrkan så vi skulle få besök av dom på måndagen. Vi fick också veta att sjukhusfotografen skulle komma och ta bilder på Agnes och efter att han varit där skulle vi få henne till oss. Jag tror att detta var på eftermiddagen, vid ettiden.

Åh, så kom hon då. Vår älskling. Vårt hjärta. Vår lilla Tosing. Göte plockade upp henne och höll henne och jag kände hur mina armar värkte. Åh, min going, kom till mamma. Göte varnade mig att hon var lite kall och så fick jag henne i min famn. Jag fullständigt svämmade över, men jag grät inte. Jag ville vara lugn när jag höll i henne. När jag lämnade över henne till Göte så sa jag till henne att jag älskar henne. Och jag hoppas verkligen att hon vet det. Att hon kunde känna hur mycket jag älskar henne.

Göte bar henne fram och tillbaka i rummet. Jag såg hur jobbigt det var för honom. Han grät och grät. Han bar fram henne till fönstret i rummet och visade henne snön. Jag kan inte på något vis förklara hur ont allt detta gjorde. Det kändes som att allt liv rann ur mig. Att Göte bar på meningen med mitt liv och den hade nu lämnat oss. Jag ville verkligen inte leva längre. Jag hade gett upp.

Jag sa hejdå till henne. Jag sa till Göte att jag nu hade sagt adjö till min flicka och nu var det bra. Jag vet inte varför jag kände så just då. Jag tror att det gjorde så himla ont i mig att hålla mitt döda barn att jag bara inte orkade mer. Stackars Göte, jag kunde ju se på honom att han ville vara med vår ängel mer.

På eftermiddagen kom så mina föräldrar. Dom kramade om mig och sa att dom var så imponerade av hur stark jag var. Tro mig när jag säger att jag inte kände mig stark alls. Jag kände mig som en blöt fläck och jag vet inte vad det var som höll mig vid liv just då. Jag var så svag, så svag och skör och bräcklig. Men jag förstår ändå vad dom menade. Man vet ju inte hur man reagerar i sådana här situationer och jag bröt ihop ibland men jag var inte ett enda stort sammanbrott. Men när jag bröt ihop så var det svårt att samla ihop mig igen. Jag kunde inte andas.

Barnläkaren hälsade på oss och berättade vad som hänt på lördagskvällen. Han berättade att dom fått igång Agnes hjärta i sju minuter och att hon då börjat få färg i ansiktet. Men dom fick aldrig igång andningen på henne. Dom höll på att försöka återuppliva henne i en halvtimme. Han berättade att jag hade väldigt lite fostervatten kvar och att navelsträngen var grön. Detta var ett tecken på att hon haft det jobbigt en tid, säkert hela dagen, men att hon haft det svårt att meddela mig. Åh, om jag bara fattat och åkt in tidigare. Dom tankarna kommer jag få leva med resten av mitt liv.

Göte åkte hem till sin pappa när mina föräldrar kommit. Jag hade ju sällskap då. Han skulle hem för att skruva ner skötbordet som han hade satt upp dagen före. Han plockade också undan graviditetstidningar och lite bebissaker. Barnvagnen vill jag själv vara med och ta bort.

Personalen på avdelningen var helt underbara. Och kom med mat till mamma och pappa också, dom hade ju inte ätit på hela dan. På kvällen försökte dom hjälpa mig att stå igen, och då gick det lite bättre. Jag fick ändå en spruta i benet för att inte få blodproppar. Och så fick jag två tabletter för att stoppa mjölproduktionen. Åh, mina tuttar. Dom var helt spända och färdiga att börja producera mjölk. Det gör så ont i mig, så ont. Jag minns inte så himla mycket mer av den här dan om jag ska vara helt ärlig. Göte kom tillbaka och sen försökte vi sova.