Göte ville att vi skulle göra så mycket som möjligt själva inför begravningen, och det ville ju jag också. Vi hade gjort klart med prästen att vi skulle försöka få ha begravningen den 21/1. Vi såg att det var Agnes namnsdag då och ville verkligen ha begravningen den dan. Vi fick klart med kyrkan att det var okej, fast det var med kort varsel. Vi hade bestämt att Agnes skulle begravas i Götes mormor och morfars grav. Bredvid den graven ligger Götes mamma så Agnes skulle få bra sällskap.

Vi låg i sängen och skrev på dödsannonsen. Vi grät och skrattade om vartannat. Allt var ju så fel. Det var så fel att ligga där och skriva sin dotters dödsannons. Göte skickade in den till tre tidningar, Falukuriren, Värnamo Nyheter och Dalabygden.

Vi åkte båda två till begravningsbyrån. Det var inte så jobbigt som jag trodde att det skulle bli. Visst grät vi när vi var där, men jag trodde att det skulle bli mycket jobbigare än det blev.

Begravningsentreprenören visade oss en pärm med förslag till blommor och storlek på kista och sådant som vi inte har en aning om. Vi såg en blomuppsättning som såg ut som en nalle, en rosa nalle med en stor röd näsa. Den skulle vi ha. Det spelade ingen som helst roll hur mycket pengar dom skulle ha för den, vi skulle bara ha den. Och så bestämde vi att vi skulle ha dom rosa banden till kistan. Det var dom som användes till att sänka ner kistan i graven.

Hela veckan fick vi blommor, både hem och att hämta. Visst var det jättejobbigt att gå på stan, jag var ju fortfarande folkskygg, men det gick ändå bra. Jag försökte verkligen, men jag märkte ju att jag tittade ner i backen mer än på människorna som jag mötte. Vi åkte till köpcentret Kupolen i Borlänge för att bl a köpa nallar till Agnes. Hon hade ju ingen nalle att ha med sig i graven. Jag följde med in till BR Leksaker, men vi hittade ingen bra nalle där. Göte gick till Babyproffsen, jag orkade inte följa med dit. Jag hade fortfarande ont i snittet och så hade jag fått urinvägsinfektion, så jag hade svårt att gå. Och jag ville heller inte gå in på Babyproffsen, vi var ju där så mycket i slutet av graviditeten och letade grejer som vi skulle behöva. Men Göte kom tillbaka och sa att nallarna var på utsidan av affären och att han behövde hjälp, det fanns så många. Vi köpte till slut tre stycken, vi kunde inte bestämma oss och vi ville inte känna att vi ångrade oss.

Götes pappa beställde smörgåstårta och Göte beställde bananbakelser. Det var ju trots allt det som Agnes tyckt bäst om när hon var i min mage. Nu är den 21/1 bananbakelsens dag på Rävbacken.

Prästen var hemma hos oss och pratade igenom begravningen. Vi bestämde psalmer och sånger och vem som skulle bära kistan och sänka ner den i graven. Det kändes jättebra att prata med henne. Hon är väldigt förstående och Göte känner henne och litar på henne. Det kändes jättebra.

På fredagen, dan före begravningen, åkte jag och Göte in till Falun och pateologen. Det var dags för kistläggning. Göte hade lagt en liten filt i påslakanet med valrossar på. Vi hade ett med spets på också men vi tyckte att det med valrossar passade bättre. Göte var dock lite orolig att dom andra änglarna skulle reta henne för det påslakanet, och det trodde prästen också att dom skulle göra. Men änglar är ju så snälla så det skulle nog inte vara nån fara med det.

Vi klädde på henne ett par byxor och strumpor, hon hade redan på sig den gula koftan och mössan som mormor stickat, och la henne i kistan. Det blev jättefint med nallarna och påslakanet. Göte la en tia i hennes hand till McDonalds. Det kunde ju vara bra om hon ville ha glass. Den kunde även vara bra för henne att ha om färjekarln ville ha pengar. Det var så tungt när Göte skruvade på locket, så himla definitivt. Det var så tungt, så tungt.

Efter kistläggningen åkte vi till blomsterhandeln för att köpa blommor till handbuketterna. Vi köpte en bukett med rosa rosor och lite brudslöja, men jag fick syn på jättestora rosa rosor som jag ville ha, så Göte köpte det till mig och honom.

Mina föräldrar och min yngsta systerdotter kom på eftermiddagen. Jag visade alla våra kort och Emma hjälpte mig att göra albumet fint. Sen kom min syster, svåger och deras två äldre barn. Det var så skönt att dom kom. Jag kände mig inte så ensam då.

Så kom då lördagen den 21/1. Jag ville överhuvudtaget inte stiga ur sängen den här dan. Vi gjorde i ordning oss och jag hittade en lång kofta jag kunde ha på mig. Jag hade ingen ork och ingen energi alls den här dagen. Svärfar åkte och hämtade smörgåstårtan och pappa hämtade bananbakelserna. Mina föräldrar åkte även upp till kyrkan med sina hjärtan som skulle vara vid kistan. Mina syskonbarn hjälpte till att binda handbuketterna. Dom blev jättefina.

Klockan två började begravningen och den var jättefin. Det var bara vi, jag och Göte, mamma och pappa, Götes pappa, min syster, svåger och deras tre barn Daniel, Johanna och Emma, Götes bror, fru och dotter Sara. Tretton personer var vi, plus prästen och dom andra som jobbade i kyrkan den dagen.

Efter själva begravningsakten gick vi ut till graven. Pappa och prästen gick först. Pappa bar kistan i famnen. Ute vid graven la dom blommorna vid gravstenen och mina två svågrar sänkte ner kistan i graven. Sen sa vi alla några ord till älsklingen. Jag sjöng vaggvisan “Trollmor”.

Vi hade begravningskaffet hos svärfar. Prästen var med också. Det var jättejobbigt. Jag hade så svårt att andas. Ändå tyckte jag att det var skönt att höra dom andra prata, men jag ville bara ligga ner och gråta. Min dotter var begravd, hon var död och begraven. Jag kan fortfarande inte förstå att jag klarade av denna tuffa uppgiften utan att bara bli en blöt fläck.

Lite senare på kvällen åkte vi upp till graven igen. När vi närmade oss såg vi att ett ljus lyste. Det var dom två stearinljusen som var i blomsterarrangemanget från mitt jobb. Dom hade inte slocknat när vi bar ut dom från kyrkan och nu lyste dom alltså fortfarande. Dom var helt nerbrända så det var tur att vi kom upp när vi gjorde. Det var nästan magiskt när vi såg dom lysa och det var helt vindstilla.

Familjen är det närmaste man har och det var så skönt, så skönt att ha dom hos oss under dessa svåra dagar. Och vi känner att vi har er hos oss fortfarande. Tack för att ni finns.