Min vän
Det är du som stannar kvar
Som ger mig det du har
Hur svårt det än är
Så finns du alltid där
Där jag behöver dig
Där är du och tröstar mig
När trösten inte finns
Är det närheten av dig jag minns
När det är alldeles för tungt
Stannar du tills det blir lugnt
Och om det inte händer
Så stannar du och håller mina händer
Av: Ylva Gustavsson, 20/5 2006
Vi förstår att det kan vara svårt för omgivningen att förhålla sig till oss. Det är svårt för andra att veta hur man ska möta oss i vår stora sorg, och att veta vad man ska säga och göra. Många är rädda för att säga fel saker och att göra allting värre för oss och att göra oss ledsna. Det händer ju också att vi inte orkar träffa någon ibland, eller så mår vi jättebra ibland. Vi gråter mycket och ofta, men det händer också att vi skrattar. Vad betyder då allt detta? Har någon sårat oss om vi börjar gråta? Har vi gått vidare om vi är glada och skrattar? Vi har skrivit en liten hjälpmanual för att underlätta för vår omgivning att möta oss. Det gör det ju även lättare för oss. Var inte rädda för att komma med åsikter om denna lilla hjälpreda, för vi vill ju att den ska vara så bra som möjligt.
* De rätta orden finns inte, så du behöver inte leta efter dom. Du behöver inte säga någonting om du inte vill, en kram värmer gott eller ett handslag, en nick, ja något bevis bara att ni vet vad som hänt vårt barn. Det känns skönt för oss att veta att ni vet, så vi inte behöver fundera på hur vi ska berätta det.
* Det värsta har redan hänt. Om vi börjar gråta och blir ledsen så är det inte ditt fel. Även om det är en reaktion från oss på något du sagt så är den grundläggande anledningen till att vi är ledsna att vår dotter är död.
* Försök att inte lägga in värderingar i det du säger. T ex att ta förgivet att vi tycker det är skönt att börja jobba, eller roligt att resa bort, att det är skönt att tänka på annat m m. Utgå alltid från att vi tycker det är jobbigt. Det är sällan något är roligt eller skönt, det är för det mesta bara jobbigt, åtminstone när vi gör saker för första gången. Vi tänker alltid på Agnes, oavsett vad vi gör.
* Vi gråter inte hela tiden, vi skrattar och har roligt också. Det betyder inte att vi har gått vidare med våra liv. Det betyder inte att vi har glömt. Vi är kvar i det ögonblick då vår dotter dog. Det kommer vi vara mycket länge, om vi någonsin kommer komma från det ögonblicket, det bränner i vårt minne.
* Vi är inte starka. Vi är väldigt svaga och sköra. Det som har hänt oss har dragit undan marken under våra fötter och har försvagat oss väsentligt. Många gånger tror vi även att vårt immunförsvar blivit sämre. Att vi fortfarande står upp och lever vidare är för att vi måste, inte för att vi är starka.
* Tro inte att sorgen går över. Den kommer alltid finnas hos oss i hela vårt liv. Fråga oss gärna hur vi mår och hur vi känner "även fast" det har gått 7 månader, 3 år, 10 år, 25 år...
* Fråga gärna om Agnes, vi pratar mer än gärna om henne. Och även om våra ögon blir fulla av tårar så var inte rädda att fråga vidare.
* Fråga gärna om ni får se bilder på vår älskade dotter. För som alla föräldrar är vi väldigt stolta över vårt barn. Vi visar gärna upp vår ögonsten för i våra ögon är hon det vackraste barn som finns. Vi har ofta någon bild med oss. Vi har ett album med alla våra kort på Agnes, alla kort vi fått från nära och kära, dödsannonserna, ja det täcker det mesta av vår dotters liv. Detta album visar vi mer än gärna upp.
* Agnes var inget missfall. Inte enligt lagen och absolut inte enligt oss. Hon föddes i v 40 +4, var 52 cm lång och vägde 3 238 gram, alltså en normalstor liten bebis som var helt klar för livet. Det var hennes hjärta som inte orkade slå mer än sju minuter efter födsel. Agnes har ett alldeles eget personnummer.
* Vi har lite svårt med klyschor som "Tiden läker alla sår", "Det fanns nog en mening", "Ni kan få ett till barn"... osv.
Det finns ingen mening med att ett barn dör. Tiden läker inga sår. Ett till barn, ersätter inte Agnes.
* Agnes födelsedag är den 7/1 och vi blir bara glada om hon blir gratulerad då. För Agnes är vårt första barn och det kommer hon alltid att vara. Under 2006 så firar vi henne lite den sjunde varje månad.