Imorgon är dagen då vår älskade Agnes skulle blivit 3 år. Jag tänker mycket på henne och jag har en stor klump i bröstet som ibland gör det svårt för mig att andas.

Idag har vi köpt blommor till graven och gravljus. Vi ska dit imorgon och tända och göra fint. Men hennes gravsten har frusit inne, så den kan vi inte få fram. Men VI vet ju att den finns där och att det är en mycket fin sten.

Vi ska lägga blommor där från hennes mormor, morfar och  moster. Dom bor så långt bort.

Jag har tagit ledigt från jobbet, men det känns som att det hade varit bäst att jobba. Känns jobbigt att vara hemma en hel dag och bara tänka på det som kunde varit. Det som inte blev. Det stora svarta.

Adam förgyller vår vardag, men jag har inte varit så bra på att prata om Agnes till honom. Måste bli bättre på det så att hon kommer in i hans naturliga vardag.

Och Agnes är lika saknad nu som då. Min lilla bebis, min tjej och mitt hjärta. Jag förstår inte vart tiden tagit vägen. Men idag känns det om igår. Igår då vi var inne på förlossningen och hörde ditt älskade hjärta sluta slå. Då jag vaknade ur narkosen och fick veta att du inte längre levde. Det känns som igår då jag fick veta att du var en flicka och vi gav dig namnet Agnes.

Idag har vi haft vänner här. Nya vänner, vänner som inte kände oss när vi förlorade Agnes. Det känns på nått vis bra så. Att ha nya vänner som känner mig som Ylva m Agnes. Och inte som den glada Ylva som inte har några sorger i bagaget.

Vi har haft 5 bebisar och 4 3-5-åringar här idag. Alltså 9 barn sammanlagt. Härligt och skönt med lite liv i huset.

Vi åkte till graven och tände ljus och åt lite godis. Det var fint att vara där, även om jag inte orkar gå dit så ofta längre.

Vi älskar dig Agnes, och tänker på dig varje dag.

För en halvtimme sen satt jag i soffan och hade min sovandes, älskade son i famnen. Han hade ätit 280 ml välling och kunde inte mottstå sömnen. När jag tittade på honom och såg hur fridfullt han sov i min famn så blev jag alldeles varm inombords. Jag älskar honom så mycket så varje liten cell i min kropp reagerar när jag tittar på honom.

Men just nu är det minnet av hans syster som ändå är starkast. Imorgon skulle hon ha blivit 2 år. Kan inte förstå att det är 2 år sen som jag idag satt, 3 dagar över BF, och bara väntade på några tecken om att hon skulle komma. Min förstfödda. Jag visste inte då att det var en tjej, men jag blev så himla glad när hon var född och jag fick veta att det var just en tjej.

Nu sover min kille. Han ligger i sin säng bredvid mig, men inatt är önskar att ha honom bredvid mig starkare än någonsin. Jag vill känna hans hjärta slå och höra hans andetag.

Mina älskade barn. Jag älskar er båda så himla mycket. Jag kan inte tänka att den ena inte skulle funnits om inte det som hände hänt. Jag kan bara tänka att jag skulle haft er båda hos mig, och jag vill så gärna vakna ur denna mardröm.

Lägger in en dikt som stämmer så bra in på hur jag känner. Tyvärr vet jag inte vem som skrivit den.

Min starka mamma

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla
Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå

Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig
i sitt hjärta.

Hon bär ett leende, ett leende som hon tror hon döljer
Men genom Himlens dörr ser jag tårarna som följer.

Min mamma försöker att hantera döden
för att hålla mig kvar
Men alla som känner henne vet att det är
den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma?
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu
så som hon gjorde förr.

Men jag vet att det inte hjälper,
eller lättar bördorna hon bär,
Har du möjlighet, gör ett besök
och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger, hur hon än mår
Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.

Gravstenen är beställd. Det blir ett hjärta i svart sten. Den blir blästrad så den är grå och så blir det ett blankt svart innehjärta. Där kommer det stå
Agnes
*+ 7/1 2006
i guld och så kommer hennes hand vara blästrad så den blir grå i det svarta hjärtat. Sen nedanför det svarta hjärtat kommer orden
Du fattas oss
vara utblästrat så dom blir blanka svarta.

Att jag valde handen istället för foten är för att jag vill kunna "hålla handen" när jag är där. Och så vill jag att Adam ska kunna jämföra sin hand med storasyrrans. Det var bara därför. Om jag vill ha foten med så kan man ju sätta dit den i efterhand.

Det är så himla skönt att den är beställd. Stenhuggaren lovar att den ska vara på plats till dopet. Jag hoppas verkligen det. Vill ha den på plats nu.

Den ska vara mitt i blomlådan så vi kan plantera blommor runt om den.

Åh mitt hjärtebarn. Varför finns du inte hos mig. Jag älskar dig så. Din lillebror förgyller verkligen vår vardag, men sorgen efter att ha förlorat ett barn kommer alltid finnas kvar.

Älskar er båda och önskar jag hade er båda här.

Idag kom skissen till gravstenen. Det är så absurt att behöva hålla på med det här. Det är så himla jobbigt. Vill bara gå och lägga mig och inte vakna förrän den här  mardrömmen är över. Det är för jobbigt bara.

Skissen var fin, men jag undrar om det verkligen fungerar i verkligheten. Och jag fattar inte alls vad det är som tagit så lång tid att göra skissen. Det är bara två hjärtan med text i och så har han skissat av Agnes fot.

Jag skulle nästan vilja ha hjärtat lite mjukare än skissen, men jag vet inte om jag vågar ändra något nu, då kanske det tar ännu längre tid och så blir den ändå inte klar till dopet.

Jag ska börja rensa lite bland bilderna här på hemsidan. Har tänkt att göra dom svartvita bilderna digitala. Dom är så himla fina.

Agnes och Adam är jättelika. Ibland gör det så ont att titta på honom. Mitt älskade hjärta. Han har ingen aning om hur ont hans mamma har i sitt hjärta. Han vet inte om alla tårar som hans mamma gråter varje dag.

Jag är så glad att jag har er mina älskade barn. Agnes du är saknad på jorden.

Adam har kommit. Ja det är snart tre månader sedan, men jag har inte riktigt klarat av att skriva här på ett halvår nu. Det är så svårt med känslorna. Många vill nog gärna att allt ska vara bra nu. Att jag har gått vidare och att sorgen är borta. Men så är det ju inte alls.

Jag är jättelycklig över Adam. Jag kan titta på honom hur mycket som helst och saknar honom när jag inte håller honom i min famn.

Men samtidigt så saknar jag Agnes något så vansinnigt. I och med att Adam kom så blev det så klart vad det är vi misst. När jag höll honom i min famn när han var helt nyfödd så grät jag mycket över att det var en sån liten människa som vi lagt i en kista och begravt. Kan inte förstå hur vi klarade det och hur vi överlevde förra året. Det känns så absurt.

Och nu tycker jag att jag gråter mer och mer. Varje dag. Det är inte alltid av saknad efter Agnes som jag gråter utan för att vi varit med om det här. Jag tänker jättemycket på vad det var som hände. Inte en dag går utan att jag hör hennes hjärta sluta slå.

Stackars Adam får knappt sova. Jag buffar på honom om jag inte ser helt klart att han andas. Jag älskar honom så vansinnigt.

Jag förstår inte hur jag klarat av att leva vidare. Och många gånger undrar jag hur jag ska klara av hela livet på det här viset. Men då behöver jag bara tänka på Adam och Göte så vet jag varför jag lever. Och det ska jag fortsätta med.

Jag håller på och bråkar med Stenhuggeriet. Vill så gärna ha Agnes gravsten på plats till dopet. Men det verkar inte bli så. Dom bara förhalar allt hela tiden. Snart är ju dopet. Ska ringa dit om 20 minuter igen.

Vi fick iväg inbjudningarna till dopet i måndags. Ska bli spännande att se hur många som kommer.

Älskade Agnes, du fattas oss.

Grattis Tosingen på 10-månadersdagen. Hoppas du tar för dig av godiset i skålen vid graven. Mormor och morfar lämnade några bitar kvar såg vi. Vi saknar dig så.

Igår var vi på Ultraljud. Det stora, rutinultraljudet alltså, för vi har varit på två innan för att se att Egon lever.

Nu mätte barnmorskan och kollade så att allt ser okej ut. Lillhjärnan, skiljeväggen mellan hjärnhalvorna, vätska i magsäck och urinblåsa, allt såg okej ut. Vi kunde till och med räkna tårna på hans fot. Åh, vad härligt det var att se hjärtat slå. Det är helt obeskrivligt. Vi börjar gråta båda två, varje gång.

Att börja tro att Egon ska leva och inte följa efter storasyster i graven är svårt. För att inte säga helt omöjligt. Jag har redan begravningen helt klar för mig. Jag vet precis hur vi ska göra med Egon när han kommer och är kall och har blå läppar på förlossningen. Jag ska ha med mig egna kläder och klä på honom och byta blöja på honom själv innan vi lägger han i kistan.

Jag har så himla svårt att ta till mig alla som säger att det kommer gå bra den här gången. Att det är vår tur nu. Det borde ha varit vår tur förra gången, med Agnes. Men hon dog och finns bara i minnet nu.

Det är så jobbigt. Det går inte att beskriva.

Imorgon åker vi till Gran Canaria. Vi har tagit en resa där vi inte behöver lämna hotellet om vi inte vill. Vi är så himla trötta, det har hänt så mycket i år som har tagit musten ur oss totalt. Vi har ingen glädje kvar. Jo, visst, vi har Egon. Och vi är jätteglada över Egon.

Varje gång jag känner Egon i magen så ryser jag. Det är en så himla härlig känsla. Och nu efter Ultraljudet känns det bra. Det är skönt att veta att han mår bra därinne nu i alla fall.

Jag vill återigen tala om att Egon är arbetsnamnet och även om jag skriver och säger han om Egon, så har vi ingen aning om det är en flicka eller pojke.

Ja, älskade Tosingen. Du såg ju själv ditt småsyskon igår. Vad tyckte du? Jag vet att du kommer att vaka över Egon som en hök. Och det gör mig lite lugnare när jag vet att Egon har sin storasyster som håller koll på honom.

Snälla Agnes, kan du inte komma tillbaka. Mamma och pappa saknar dig så. Det gör så ont i bröstet. Vi har gjort fint på din grav, men jag hade mycket hellre haft dig här.

Vi älskar dig så.

Kramar Mamma

Nu börjar fler och fler få veta. Och eftersom vi var hos vår överläkare i onsdags och tittade inne i min mage och såg det lilla livet ligga därinne och sprattla för fullt, så vågar jag nog ändå berätta mer öppet nu.

Vi är med barn igen. Agnes ska bli storasyster, hoppas vi. Vi har redan varit på specialistmödravården och tittat på livet två gånger. Nästa gång är rutinultraljudet den 6 november. Jag är nu i v 15.

Jag har fått högt socker så jag ska gå ofta till doktorn så han får titta i min "sockerbok". Jag testar själv här hemma varje dag. Det är okej, än så länge är sockret bra.

Arbetsnamnet på den lill* är Egon. Inte för att jag skulle veta att det är en pojk eller så, men det har kännts som att vi kommer få en pojk efter Agnes redan innan jag blev gravid.

Ja, du lilla gumman. Nu verkar det som att du ska bli storasyster. Men det vet du ju redan. Du var ju den första vi berättade det för.

Älskade Tosingen, mamma och pappa saknar dig så hjärtat värker.

Grattis på sexmånadersdagen, älskade Tosingen. Idag för sex månader sedan fick jag hålla dig för första gången. Mitt hjärta svämmade över av kärlek till dig. Åh, jag ville bara att du skulle skrika lite, röra på dig, kränga lite i min famn. Men du låg helt stilla.

Vi saknar dig så mycket älskade lilla flicka. Jag önskar så att jag hade fått hålla om dig varje dag. Känna din doft, hålla i din nacke. Se hur du utvecklas till en lite busunge.

Idag är det din dag. Jag har köpt rosa ballonger till dig. Jag letade efter ballonger med ditt namn på, men dom var slut. Ja, det är klart, Agnes har blivit ett populärt namn. Jag köpte ett kort med en prinsessa på till dig och ett rosa nyckelband som det står Agnes på. Jag köpte också massor med godis, sån där gelégodis som pappa tycker så mycket om. Tur att kusin Emma såg till så att du har en tandborste.

Du har fått kort på posten idag också. Ett från My, du får tacka henne där uppe i himlen. Ett alldeles bedårande kort. Och så har Lillys mamma skickat ett kort till dig också. Tacka Lilly där uppe också är du snäll.

Idag hade dom tre ljusen på utebordet försvunnit. Vi tror ju förstås att det är du, My och Lilly som har tagit varsit. Och det gör inget, det kanske blir lite mörkt hos er. Jag vill inte att du ska vara så mörkrädd som din mamma har blivit. Och jag vet ju att ni är busungar, så det är bara roligt att ni busar med oss.

Många kramar älsklingen vår. Mamma och pappa saknar dig!

Dom där tankarna kom tillbaka idag. Jag vill inte kalla dom självmordstankar, för det är dom inte. Jag skulle aldrig göra det. Utan det är mer tankar om hur jag ska klara leva vidare. Hur jag ska orka. Varför jag lever. Varför kunde inte jag också bara fått följa med Agnes. Varför ska jag behöva ligga på stranden och höra andra bebisar gråta medan min egen bebis är i himlen. VARFÖR!!! Hur ska jag klara detta????????????? Jag orkar inte.

Men jag gör ju det. Jag vet ju det. Jag är bara nere i det där svarta hålet idag. Mötte en tjej från mammavattengympan på stan idag. Det var hon jag pratade mest med då. Men jag orkade inte hälsa. Jag gick åt ett annat håll. Och sen har jag inte klarat att tänka en enda vettig tanke på hela dan.

Jag vet att just detta tillstånd som jag är i precis just nu, inte varar så länge. Brukar kunna gå över efter en dag eller så. Eller gå över förresten, det gör det inte, men det tar ett uppehåll. Tills jag trillar ner i hålet nästa gång.

Förlåt för mitt svammel, men jag orkar inte idag, jag orkar inte.

Det var en helt okej dag från början idag. Sen var jag en sväng på stan vid lunch och det fullständigt kryllade av barnvagnar och magar. Det är någon slags festival i stan och idag var det dessutom fint väder. Det gör så ont i hjärtat när jag ser dessa glada människor. Jag vill ju vara sådan, jag blir så avundsjuk.

Sen var vi på ICA Maxi, där i ett babyskydd sitter en liten flicka med en mörk kalufs, hon var i Agnes ålder ungefär. Sen var det kört.

Jag har gråtit hela kvällen. Undrat om jag gjort något fel. Var det mitt fel att hon dog? Varför har jag inte min älskling hos mig? Hur kunde detta hända? Jag skulle ju vara lycklig nu. Det skulle ju inte vara såhär. Hur ska jag orka detta?