På måndagsmorgonen fick jag hjälp ur sängen igen. Det gick mycket bättre nu. Jag lyckades till och med gå fram till fönstret innan Göte hjälpte mig i säng igen. Men jag var i alla fall uppe så länge så jag kunde byta till en dagrock istället för nattrocken. Detta var dagen då Agnes skulle bli flyttad till pateologen. Göte skulle följa med henne dit, jag tyckte fortfarande att jag hade sagt adjö till henne och inte behövde träffa henne mer.

Mamma och pappa kom till oss och då sa mamma att hon ville träffa Agnes. Hon hade nog funderat mycket på det där och kommit fram till att hon ville träffa henne. Det var nu jag började fundera på om jag kanske ville träffa Agnes igen i alla fall.

Göte följde med mamma till förlossningen för att hälsa på barnbarnet. När dom kom tillbaka igen sa hon med gråten i halsen att Göte skulle blivit en jättebra pappa. Och det är jag också helt säker på. Det är han.

På förmiddagen kom kuratorn och en diakonissa från sjukhuskyrkan. Kuratorn hjälpte oss med att ringa försäkringsbolagen och lite andra praktiska frågor t ex bouppteckningen. Diakonissan satt och pratade om Agnes och försökte få mig att förstå att jag hade fler anledningar till att leva vidare. Vi grät väldigt mycket. Det var en mycket jobbig dag.

Barnmorskan från mvc kom och hälsade på oss. Hon berättade att hon varit barnmorska i 40 år och aldrig varit med om det här. Varför skulle det då hända oss?

Läkaren som utförde katastrofsnittet kom till oss och pratade om vad som hänt och vad vi hade att förvänta oss i läkearbetet. Hon är den läkare som vi haft kontakt med efter förlossningen och som är vår sjukskrivande doktor.

Göte följde med Agnes till pateologen och mina föräldrar höll mig sällskap. Vi skickade med filmrullen med mamma och pappa när dom skulle åka ner på stan. Vi ville ju ha bilderna så fort som möjligt. Jag minns inte mycket mer av den här dagen.

Tisdagen kommer jag inte ihåg. Jag tror att det var den dan då jag började bli lite piggare i kroppen. Jag tror det var då jag började gå lite i korridoren, åtminstone till toaletten. Jag var fortfarande väldigt, väldigt folkskygg och ville inte visa mig i korridoren alls. Vi var ju alldeles ensamma på kvällarna i vår korridor. Men i den andra korridoren på avdelningen  låg det patienter och jag var livrädd att råka stöta på någon av dom och få frågor. Göte hade berättat att det låg ett ungt par där som fått en liten bebis, och att bebisen var där ibland. Jag ville absolut inte träffa dom.

Göte hjälpte mig att tvätta mig och fixa håret och lite sådant som gör att man känner sig lite piggare. Jag satt upp på sängkanten för att äta och vi gick lite inne på rummet.

På onsdagen tog Göte reda på vilken dusch som vi kunde använda. Den var borta i den andra korridoren, där det låg patienter. Men vi gick ändå dit för jag behövde duscha nu när katetern var borta. Det gick bra och jag bestämde mig för att stå upp när jag duschade, jag tyckte att jag var så pigg att det borde gå. När vi sen skulle gå tillbaka så hade vi glömt något inne i duschen. Göte lämnade mig vid en säng i korridoren. Då kände jag hur det svartnade för mina ögon och benen vek sig för mig. Jag satte mig på sängen och väntade på Göte. Efter en stund började vi gå, men det tog lång tid för oss att ta oss till vårt rum eftersom jag blev tvungen att sätta mig ner flera gånger. Jag var inte så pigg som det kändes.

På eftermiddagen fick jag besök av min svägerska. Göte var inte hos mig då, men mina föräldrar var det. Göte var hemma hos sin pappa. Det var jobbigt med besök men det gick ändå ganska bra. Att det var jobbigt var för att jag var väldigt folkskygg och ville inte träffa någon annan än Göte, mina föräldrar och personalen på avdelningen. Men det gick ändå bra med min svägerska. Jag har haft dåligt samvete i efterhand att jag inte frågade henne om hon ville hälsa på Agnes på pateologen. Nu när jag tänker efter så hade det känts bra att visa upp henne så mycket som möjligt. Men vi hade bilderna på bordet bredvid sängen och dom visade vi. Och som jag sagt innan, det är inte lönt att ångra någonting, för det går inte att ändra nåt.

Vår läkare kom till oss på onsdagen och berättade sin plan för oss. Att hon ville skriva ut oss på torsdagen eller fredagen. Jag fick panik när jag började tänka på att jag skulle lämna det trygga rummet på sjukhuset. Att jag skulle behöva ta mig ut till verkligheten. Jag ville verkligen inte. Vi bestämde oss för att vi skulle lämna sjukhuset på fredag för då skulle mannen från socialen kunna komma till oss och fixa med faderskapspapperna.

Vi bestämde oss på torsdagen för att ta en promenad ute. Det var ett väldigt fint vinterväder. Mamma och pappa kom och hjälpte till. Jag fick sätta på mig riktiga kläder och dom hämtade en rullstol. Och så bar det iväg. Jag var livrädd. Jag ville egentligen inte alls ta mig ut, jag gjorde det bara för att glädja dom andra. Jag ville verkligen inte träffa någon som jag kände. Vi gick ut och gick en kort sväng på en gångväg i en liten park vid sjukhuset, men vi mötte barnvagnar så jag ville tillbaka igen. Vi gick in till kafeterian och köpte fikabröd och sen tog vi hissen ner till sjukhuskyrkan. Jag och Göte tände ljus för Agnes. När vi skulle gå därifrån så gick vi rakt in i en samling nyblivna föräldrar som satt och väntade på att bli fotograferade. Åh, det gjorde så ont i mig. Jag var så avundsjuk. Jag kände hur det stora svarta hålet öppnade sig under mig. Vi gick till dom andra hissarna istället, men även där stod ett par nyblivna föräldrar med den lilla vagnen med en liten nyfödd i. Åh, vad det värkte. Hur kunde detta hända oss. Varför!

Sen kom då fredagen då vi skulle åka hem. Göte hjälpte mig till duschen och den här gången gick det mycket bättre. Vår läkare kom och fixade med papperna och sjuskrivningarna. Då var det på riktigt, vi skulle åka hem.

Så när jag satt där på sängkanten kände jag hur det började värka i mitt hjärta. Jag skulle lämna min älskade dotter på det stora otäcka sjukhuset. Och jag skulle göra det utan att träffa henne. Det började krypa i mig. Jag visste inte om det var möjligt att få träffa henne igen. Jag visste ju inte riktigt var hon var. Men när Göte kom in till mig på rummet så frågade jag honom, så han kollade med personalen och kuratorn som var hos oss igen. Klockan var nu halv elva och dom sa att vi fick vänta till elva, men om vi kunde vänta tills dess så var det okej. Och ja, visst kunde vi vänta. Jag längtade så efter henne. Jag hade ju saknat henne så mycket under veckan, jag hade bara inte velat erkänna det varken för mig eller Göte. Men nu skulle jag få träffa henne. En sköterska följde med och hjälpte oss med rullstolen så Göte fick med all packning.

Äntligen skulle jag få träffa henne igen. Vi gick in i rummet där hon låg. Hon låg i en vagn som var klädd i vitt och stod mitt i rummet. Hon hade den gula koftan och den gula mössan på sig som mormor stickat till henne. Hon var helt bedårande. Pateologen hade berättat för oss innan vi gick in till henne att hon var obducerad, men det var inget vi såg. Vi höll henne i handen, den blev så mjuk och go då. Och hon var så fin, så fin. Hon hade fått lite färg på kinderna av pateologen och var röd och fin. Åh, vad jag älskar henne min fina, fina dotter.

Sen skulle vi då åka hem. Jag var väldigt glad för att jag tagit beslutet att hälsa på Agnes innan vi åkte hem. Det kändes så himla konstigt när vi åkte förbi Falun och allt var som det alltid varit. Det var fredagsförmiddag och mycket folk var på stan. Det gjorde så ont i mig att livet gått vidare. Visste dom inte om att jorden stannat. Min dotter är död, hon lever inte. Hur kunde dom bara gå omkring sådär som om inget hade hänt.

Vi spenderade helgen med att försöka åka omkring lite. Men jag hade det jättejobbigt. Helst skulle jag bara velat ligga i min säng och försvinna. Vi var och tittade lite på möbler, bara för att få tiden att gå, men jag såg små barn överallt. Jag minns speciellt en liten flicka i rosa overall, hon sitter om etsad i mitt minne.

På söndagen åkte mina föräldrar hem. Vi hade då bestämt att dom skulle komma tillbaka på fredagen, för det var då vi skulle ha begravningen.