Dom första veckorna efter Agnes död, låg jag och Göte mest i sängen. Vi pratade mycket och grät väldigt mycket. Vi tittade nästan ingenting på TV eller lyssnade på radio. Vi orkade inte laga mat, så vi åt mycket ute eller köpte hem färdiglagad mat. Vi gick till kurator en gång i veckan. Nu är det jag som träffar kuratorn. Det gör jag varannan vecka.

Vi hade det väldigt svårt med koncentrationen efter det som hänt. Den har inte kommit tillbaka ännu, men den är lite bättre. Vi har väldigt svårt att planera, resor t ex. När vi ska åka bort så kommer vi iväg ungefär två timmar efter utsatt tid. Packa är nämligen jättejobbigt. Vi hamnar alltid i soffan stirrandes på Tv:n som två fån utan initiativförmåga. Jag tror det är för att vi har svårt att avsluta saker nu. När vi väl har åkt från gården så är det definitivt, så vi packar i timmar före. Så var vi inte förut.

Jag var föräldraledig i 28 dagar och Göte hade tio pappadagar. Sedan var han helt sjukskriven några veckor och sedan halvtidssjukskriven några veckor till. Jag kunde överhuvudtaget inte se framåt till den dag jag skulle kunna börja jobba igen. Jag ville inte tänka så långt.

Vi hade besök av mina chefer och av ett par vänner. Det var jätteskönt att dom kom och hälsade på och tittade på Agnes och fick se hur vi mådde. Och fick se hur fin vår dotter är.

Vi åkte till Sälen halva sportlovet, men vi orkade inte göra så mycket. Vi sov mest och stannade i stugan när min familj var i backarna och åkte skidor. Men det var ändå skönt att vara där. Och visst hade vi roligt också.

Vi åkte på en tillställning med mitt jobb. Det verkade som en bra idé att börja med det. Och visst, det var det också. Alla visste att vi skulle komma och vi hade sagt att dom inte behövde fundera på vad dom skulle säga till oss. En kram säger mycket. Och det gick bra. Vi pratade med många och det kändes mycket bättre efteråt.

I februari åkte jag på ett möte med jobbet i Stockholm. Det gick bra. Alla, förutom en, visste vad som hade hänt. Och hon som inte visste, talade jag om det för och det gick bra det också.

Jag och Göte åkte på Ålandskryssning samma dag som mötet. Och faktiskt, lite skönt var det. Men det finns ju små barn i babyskydd precis överallt.

Göte började sen jobba heltid. Och jag försöker fortfarande. Nu i maj jobbar jag 25% och ska försöka gå upp lite i tid i juni. Vi får se, men det känns faktiskt bra med jobbet.

Det är väldigt jobbigt med barn. Jag försöker intala mig själv att dom andra bebisarna inte är den bebisen som jag vill ha. Jag vill ju ha Agnes och det kan jag inte få, det är ingen som har Agnes, det är andra bebisar som ligger i babyskydden och barnvagnarna. Jag har varit hemma hos en kompis som har en liten kille. Jag höll honom till och med och det gick bra. Han var så himla söt och jag började inte ens gråta när jag höll honom. Men det där har med dagsformen att göra. Det är inte alltid det går bra och det måste få vara på mina villkor. Jag orkar inte annars. Jag missunnar inte någon sina barn, men jag vill kunna bestämma själv om jag orkar träffa dom. På det viset blir våra svåra liv lite, lite lättare. Det är små, små steg som gäller. Vi kan inte stressa på någonting. Vi är en liten familj, mamma, pappa och barn. Det är bara att den är osynlig. Vi köper lördagsgodis varje lördag, men vi får åka med den till graven istället för att ge den direkt till vårt barn.

Vi vill tacka alla som gör livet lite lättare för oss. Ni som underlättar för oss att ta oss tillbaka till arbetslivet och som finns för oss i denna mycket svåra situation. Tack för att ni finns.

Vi har ett stort hål i våra hjärtan och det kommer aldrig att läka.