Så började allt..............

 

Min högsta önskan som barn var att få en egen hund, men så blev det ej. Vi hade travhästar och avel i liten skala. Fick fram bla en premierad avelshingst och svensk rekord-

vinnare. Några katter fick jag, och en av dem hade 3 kullar. Det var kul.

Jag köpte min 1:a hund 1968; silverfärgade dvärgpudeln Wilma. Oj vilken lycka det var. Jag hade med henne överallt. Jag handarbetade mycket på den tiden, och Wilma skulle

alltid ligga på min vänstra arm när jag stickade, virkade, broderade eller sydde lampskärmar. Min man arbetade med travhästar (från lärling till framgångsrik proffstränare). Jag

fotade många hästar  och Wilma satte sig nästan alltid framför dem då, för hon var en riktig linslus. Hon lämnade oss i juli 1977, fick ansträngt hjärta, men nästan det sista hon

gjorde i livet var att jaga hästarna i hagen.

1978 föddes vår dotter Malin. Vi ville inte skaffa någon ny hund förrän hon blivit lite större. Men i mars 1982 kom svarta labradoren Robin till oss. Oj vilken härlig kille. Vi ställde ut honom

2 ggr som valp med fina resultat, men när han bytte tänder fick han ett litet underbett. Jag gick på bruks med honom i drygt 3 år. Det var verkligen kul. När vi lade spår höll han på

riva  skogen innan han fick börja spåra. Instruktören sa att det var den mest arbetsvilliga hund han någonsin träffat. 1990 lämnade han och husse jordelivet. Robin fick pålagringar

på ländryggen, och steloperation var inget jag ville göra, för han hade fortfarande hjärta som en unghund. Min man drabbades av lungcancer.

1988 kom jag i kontakt med Majo´s kennel i Kalix, som födde upp Bichon Friséer. Ställde oss i kö på en tik, men det ville sig inte riktigt. Men i juni 1990 kom Rasmus till oss. Oj, Oj

vilken sötnos och vilket charmtroll. Lyckan var total. Robin älskade också honom. 3.5 månader senare kom så också en liten frisétjej till oss; också den från Majo´s kennel.

De var verkligen kontraster. Jättesöta båda 2. Men vi trodde inte Rasmus kunde skälla, men det kunde han faktiskt, för Suzie var en liten tjej med mycket sound.,så hon lärde honom.

Innan vi fick hem friséerna följde vi med Jan-Olov på utställning till Piteå. Det var så spännande. Och i april -91 blev det utställningsdebut, och inte vilken debut som helst.

Ställde Rasmus i Majo´s uppfödarklass. Resultat: BIS!!! Det var jättemånga grupper, tror det var 16 st, och spänningen var oliidlig. Vi grät av glädje när gruppen vann. Vi fick följa

Jan-Olov på utställningar och se och lära. Det är honom jag är skyldig ett riktigt stort tack för att jag drabbades av denna "virus"!

I aug 1991 kom första havanaisen till oss; cremefärgade Tjabo, från Toy-Fozzie´s kennel i Norge. Första gången jag ställde ut honom, skulle egentligen bara titta på utställningen

Norrbottens Vackraste Hund. Blev övertalad att delta av andra havanaisägare som skulle delta, bl a Per-Gösta Pettersson, som jag numera samarbetar med (vi äger 2 havanaiser till-

sammans. Och hur det gick, jo Tjabo blev Bäst I Rasen-valp och Bäst I Gruppen 2:a. En York vann över honom. Trodde ej det var sant. Han var inte riktigt nybadad en gång och kam,

borste och utställningskoppel fick vi till och med låna. Tjabo blev Svensk-, Norsk- Finsk och Nordisk utställningschampion. Hade 5 Cacib (behövde 3 st i 2 olika länder då) så han 

var ju egentligen övermeriterad Internationell champion, men det skulle vara 2 år och 1 dag mellan 1:a och sista Cacibet och det var prick 1 år mellan hans, så titeln fick han inte.

Första gången jag ställde honom på Stora stockholm blév han 2:a Bästa Hane och fick det 2:a hanhundscertet som delades ut i Sverige. Då höll jag på svimma i ringen. Fattade

inte riktigt vad som hände. Stod bara och gapade och tittade på de fina rosetterna i ringen. Men då kom en hundbekant till mig in i ringen och sa: men människa var glad, då började

jag förstå vad som skett.

I dec 1992 kom svart-vita havanaistiken Sally till oss från Frisette´s kennel i Stockholm. Ett riktigt yrväder, charmig, agerade gärna polis, aningen högbent och hade inte världens

bästa päls, men hon blev i alla fall BIM och fick Cert fastän svart färg inte ännu var godkänd i Sverige. Ännu en gång "haktappning" i ringen, men kul var det.

I juni 1994 fick vi våra första kullar. De föddes inom samma timme. Vilken häftig start. Det blev 3 friséer och 3 havanaiser. De 3 havanaiserna är fortfarande still going strong.

Baron blev också Svensk utställningschampion. Sedan antog vi kennelnamnet Behavés.  

Bedriver kennel i liten skala, ca 1 kull per år, och har som mest fått 4 valpar i en kull. Har till dags dato fött upp 2 Internationella utställningschampions ( Svensk-, Norsk-, Finsk-, Nordisk),

1 Svensk- och Norsk Utställningschampion och 3 Svenska Utställningschampions.  

Har även fött upp en Viltspårschampion; Corken i Cubik. Sveriges 1:a! Fantastiskt kul. Han är rent suverän som spårhund .

Jag tycker särskilt mycket om svarta havanaiser; har 3 stycken; Maja, Babben och Humlan. Det är inte alla domare som tycker likadant, så man har fått många konstiga kommentarer i

ringen. Men jag är väldigt stolt över mina svarta Internationella champions Maja och Babben. De 2 havanaiserna Per-Gösta och jag äger tillsammans; Nelly och Poppe, är också inter-

nationella Utställningschampions. 12 dec 2004 blev de BIR och BIM och Svenska vinnare på Stora Stockholm. Och mellan bedömningen   mellan hanarna och tikarna föddes mitt

första barnbarn Philip! Snacka om en dag som går till världshistorien!  Stor "haktappning" igen, och stor stor lycka och många glädjetårar även då. 

Jag promenerar dagligen, minst 2 timmar, med mina hundar. Går alltid så jag kan släppa den lösa. Ibland är över 10 st hundar tillsammans och då är det verkligen full rulle på gänget.