Det här är min barndoms kamrat Bingo.
Han föddes 1960 i Märsta.
Bingo var två år när jag föddes och han blev min följeslagare i 11 år.
Det finns fler bilder av honom i foto albumet
Bingo på Sånka camping, Skokloster.
När Bingo gick bort i augusti 1973 började en ny tid i mitt liv. Den gick ut på att övertala min mamma och pappa om att skaffa hund. Jag ville fylla tomrummet efter Bingo med en hund, en chowchow naturligtvis. Jag tjatade, grinade, bönade, fyllde mitt rum med bilder och böcker om chowchow, ägnade all ledig tid åt att läsa om hund inget fungerade. Till slut efter några år sa min mamma att -Flyttar vi någon gång till ett hus med egen trädgård då får du köpa hund. Det gick några år till och då började nog min mamma krokna (det var henne jag måste övertyga min pappa är lika djurtokig som jag)lite så då köpte dom två undulater åt mig..... Jag tror hon ångrade sig lite för då startade projekt undulat uppfödning hemma hos mig, som mest hade jag 16 st. Tillslut hände det, mina föräldrar berättade stolta att dom köpt en nybyggd villa utanför Uppsala. Jag tror dom glömt vad dom sagt till mig 7 år tidigare, men det hade inte jag. Vi flyttade in i december 1980 och januari 1981 hämtade jag Musse.
Musse var 6 månader när han kom till mig. Jag var på kenneln för att titta på några små valpar men Musse och jag fann varandra direkt och han följde med hem samma dag.
Musse gick bort bara en vecka innan min dotter Jessica föddes 1991. Därför valde vi att vänta med att skaffa hund igen. Men första advent 1993 kom ett litet yrväder in i vårat liv. Han var precis så gosig som jag önskat och föreställt mig att en chowe valp ska vara.
Zigge vilar ut på favorit mattan.
När jag 2002 fyllde 40 år (nu vet ni hur gammal jag är...)frågade min man mig om vad jag ville ha i födelsedagspresent. Jag fick två alternativ en ny dator eller en hundvalp......gissa vad jag valde????
Zigge var inte helt glad åt att få hem en liten snorunge, även om han var gudomligt söt. Men så småning om blev dom riktiga kompisar.
När Zune flyttade hem till oss jobbade jag som dagbarnvårdare. I barngruppen talade vi mycket om att det skulle komma en lite valp i huset och barnen fick lära sig allt om valpar. - Ja, det här vanliga om
* Stör inte valpen när den sover
* Rör inte valpen när den äter
* Inte behandla valpen illa...inte dra i öronen...inte trampa på...o.s.v.
Vi hade nog bara inte fattat att det var Zune som flyttat in. Han skulle alltid vara mitt i centrum, lekte barnen då låg han mitt i och sov. Hade vi samling eller fika stund satt han mitt i och tog all uppmärksamhet, då var han nöjd.
Zigge försöker se något bra hos den lilla odågan.
Zune och jag gick en del lydnads kurser men det vi tyckte var roligast var när vi gick en kurs i agility. Zune var riktigt duktig. Vi hade aldrig klarat av en tävling pga. att han inte klarade höjden på hoppen för stor hund. Att se hans glädje när han första gången klarade A-hindret det var härligt.
Ett annat härligt minne var under en lydnads kurs. Vi skulle kalla in hundarna och dom skulle gå bakom oss och sätta sig vid sidan, det hade Zune gjort många gånger. Men INTE den här gången, han kom, gick bakom mig men satte sig inte. Det gick bara inte,lite skamset viskade jag till instruktören att jag trodde det berodde på att planen var väldigt moddig och blöt. Gissa om hon skrattade... men hela gruppen flyttade till ett torrare område. På första inkallning satt han som en staty vid min sida.
Till min stora förtvivlan fick Zune somna in endast 2,5 år gammal bara 9 månader efter sin bästa kompis och min trogne vän Zigge.
Zigge fick magomvridning sent en kväll och när vi kom till veterinären visade det sig att han hade cancer svulster på flera inreorgan. Han fick somna in samma kväll 10,5 år gammal.
Zune drabbades av en ganska ovanlig sjukdom som heter VKH och blev på väldigt kort tid så svårt sjuk att jag valde att låta honom somna in och slippa lida mer.
När Zune somnade in i mina armar sa jag till mig själv att nu orkar jag inte mer. Jag vill aldrig ha hund igen.
Jag tror att jag tänkte så i ett par dagar för dag tre var jag ute på hemsidan och kollade om det fanns några valpar.........
Och det gjorde det, en vecka senare flyttade Azzar hem till oss.
När vi var och tittade på valparna hos Claes var min man väldigt förtjust i den svarta valpen i kullen. En otroligt glad och charmig valp. Tyvärr hade han ett dvärgväxt öga och efter som jag ville ha en hund att ställa ut bestämde jag mig för den röda tuffingen som bråkade med sina syskon och käkade grus........
När jag vid ett tillfälle pratade med Claes i telefonen berättade han att han fått tillbaka Pedro(den svarta) och då hörde jag mig själv säga -om du ska placera om honom kan du väl ringa mig.....helgen efter hade jag två hundar igen. Och jag har aldrig ångrat mig. Pedro är den älskvärdaste hund man kan tänka sig.
|