Dynghund

 

Visste ni att det bor en dynghund hemma hos oss? Nej, jag kan väl tro det. Det var nämligen en överraskning för mig också!

 

Jag har således aldrig träffat dynghunden i fråga, men jag har hört talas om honom och det har faktiskt hänt att jag trott att det var mig de menade. Jag har ju för vana (eller ovana, stryk det som ej önskas) att äta häst… ja, ni vet. Men bara on the rocks och vid väl valda tillfällen, så det så.

 

Men vid närmare eftertanke har jag insett att det inte är mig de menar. För vid ”hästepisoderna” tar de till en betydligt grövre variant av vokabulären och dessutom dyker dynghunden upp mycket oftare och vid de mest varierande tillfällen. Och då kan de ju inte mena mig!

 

Jag har försökt göra en profil av den här gynnaren, man har väl sett ”Criminal minds”, men han är en lurig rackare. Han tycks ha en inneboende motvilja mot ordning och reda, främst när det gäller vantkorgen i hallen. Sedan han kom in i huset får man springa gatlopp för att hitta ett matchande par vantar, säger matte. De är oftast effektivt spridda över hela huset.

 

Genom mitt högst vetenskapliga profileringsarbete har jag kommit fram till att dynghunden hyser ett stort intresse för naturliv. Han tycks nämligen ha en förödande talang för att drälla halv- och helskalade kottar omkring sig. Förödande är det för att husses och mattes bara fötter har en osviklig förmåga att göra nedslag på de små tingestarna. Aj.

 

En annan för dynghunden utmärkande egenskap är synen på tassrengöring. Han tycks ha för vana att sköta den saken i husses säng. Företrädesvis efter att husse bytt sängkläder. Här måste jag medge att jag ibland varit på näppen att peka ut mig själv som skyldig.

 

Innerst inne har jag nog vetat med mig att det inte finns en chans i borderriket att mina älskade tassar skulle kunna hysa så mycket smuts som husses sängkläder ger sken av. Men ni vet väl hur det är, vi är ju vana att bära hundhuvudet för både det ena och det andra och det är inte alltid man orkar ta debatten. Ibland visar vi hellre vår storhet och bjuder på en poäng.

 

När jag nu ser saken i ett större sammanhang är det skönt att kunna släppa bördan som ett oriktigt utpekande innebär. Att jag sedan inte väntar mig någon ursäkt från tvåbeningarna är en annan sak och det bjuder jag på. Också.

 

Men som sagt, än så länge har jag inte sett skymten av honom och jag kan inte påstå att jag är förvånad. Jag skulle också ha legat lågt om tvåbeningarna sagt motsvarande om mitt beteende, hemska tanke. Dessutom har han säkert snappat upp vem som verkligen bestämmer här hemma.

 

Och så länge dynghunden inte dyker upp i mattes säng på nätterna kan han kvitta lika!

 

                                                

                                                               Malte