Kaksmak   

 

I dagarna firar jag tio år som medlem i den här flocken. Det är många dagar det. Och inte har jag blivit klokare på dem för det.    

Många är de fostringsförsök jag genomlidit, men tack och lov så har jag klarat mig från alltför stor påverkan. Med det menar jag inte att jag är helt opåverkansbar – vilket man skulle kunna tro med tanke på det förträffliga grundmaterialet. Nej, det handlar mer om de argument som förs fram i debatten. Tvåbeningarna hänvisar ju alltid till att vitsen med fostring är att underlätta vardagen. Pytt! Det tror jag inte ett ögonblick på. Åtminstone inte om det är min vardag som avses, vill säga.

 

När husse och matte ätit middag brukar jag ansluta mig så att de under trivsamma former kan smälta maten tillsammans med mig. Som den sanna demokrat jag är vill jag fördela min tid rättvis mellan de båda och det är i halvlek det kör ihop sig. När det börjar bli dags för skifte gör jag en snabb analys av läget och skrider till handling. Och tvärnitar då  tvåbeningarna ropar i kör: ”Hallå där!” 

 

Ingen tvåbening kommer någonsin att kunna övertyga mig om att snabbaste vägen från husse till matte inte går rakt över köksbordet. Och ni ska veta att de har försökt. Många gånger. De hävdar på fullaste allvar att jag ska skutta ner, springa runt och skutta upp igen på andra sidan. Aldrig i min tid att jag köper det. Det kan väl vem som helst förstå hur vansinnigt det är, med alla dessa riskfyllda moment som skuttandet medför. Stukningar och vrickningar och jag vet inte allt.

 

Å andra sidan har väl inte mina tvåbeningar blivit så mycket klokare på mig heller. De undrar fortfarande hur någon som är så underbart bedårande samtidigt kan vara så äckligt osmaklig. Jag har försökt förklara det med rasens inneboende simultankapacitet, men det har väl inte riktigt gått hem.

 

Den här frågan var uppe till debatt senast efter långpromenaden idag. Nu har ju hösten dragit in på allvar och det är många i naturen som har bråda tider. Ekorrar och skogsmöss fyller sina förråd så att de ska klara vintern. Så ur mitt perspektiv är naturen för tillfället mest att likna vid ett gigantiskt smörgåsbord. Eller kanske ligger det lite mer åt tapashållet, med små smakbitar varthän jag vänder mig. Hursomhelst, inte faller det matte på läppen och det klargör hon väldigt tydligt.  

Hon blir istället så upprörd att hon friskt blandar äpplen och päron i den efterföljande diskussionen. Hon drar sig inte för något, utan går rakt på rena privatsaker. Ingenting tycks vara heligt när det hettar till i debatten. Hon påpekar oblygt att jag haft lite extra sprutt och sprätt på magen på sistone. Vad nu det skulle kunna ha med saken att göra.  

Våra diskussioner brukar mynna ut i intet med att matte muttrar något om att hon väl fått vad hon förtjänar. Men jag tycker det passar mycket bättre med ”kaka söker maka” För kakor tycker vi om både tvåbeningarna och jag. Och när det kommer till väsentligheter är vi i alla fall ense.

Nästan jämt.

 

Malte