Vem är då denna duktiga hund ur vars ögon arbetsglädje och pålitlighet lysa och vars kraftiga lemmar förråda styrka och seg uthållighet?
Rottweilern och dess förfäder har så långt man kan spåra alltid varit brukshundar såsom boskapsdrivare i romersk tjänst, livvakt åt tyska kreaturshandlare och polishund. Rottweilern har av många kynologer framhållits som den mest renodlade ättlingen till romarnas boskapshundar som i sin tur härstammade från de stora hundarna som molosserfolket hade med sig från öst när de invandrade till nuvarande Grekland c:a 500 år f.K.
Hundarna följde med de romerska legionerna över alperna som beskyddare och boskapshund. I trakterna kring staden Rottweil sammanträffade de med de inhemska raserna och en uppblandning skedde. Huvuduppgiften blev att driva och vakta kreaturshjordar. Rasen kom att få sitt namn ROTTWEILER METZGERHUND efter den tyska staden Rottweil. I början på 1900-talet togs metzgerhund bort och kvar blev alltså ROTTWEILER. I slutet på 1800-talet blev det förbjudet att driva boskap på vägarna och rasen höll på att dö ut. Enligt uppgift fanns det år 1905 i Rottweil endast en tik kvar. Behovet av polishundar kom att säkra rasens framtid. Proven med de två första hundarna FLOCK och MAX v.d. STRAHLENBURG slog så väl ut att den tyska polishundföreningen redan år 1910 officiellt erkände Rottweilern som den fjärde polishundrasen. Nyss nämnda förening anslöt sig senare till den tyska rottweilerklubben.
I SKK:s Tidskrift år 1927 står att läsa följande: När man år 1901 tog första steget att använda hundar i polistjänst erinrade man sig åter att det fanns en hundras som kallades ROTTWEILER och om vilken den framstående kynologen Berta skrev, att hunden i fråga som ett naturligt arvegods från sina förfäder, ägde allt vad man kan fodra av en polishund, var lika framstående som den tyska schäferhunden, alltid varit människans hjälpare och medarbetare, hade en karaktär bildad och adlad genom arbete, var obestickligt trogen och tillgiven, klok, modig i farans stund, anspråkslös, härdig och självständig. Alltså ett ganska vackert betyg.
Omkring år 1901 kunde man inte tala om någon ordnad avel. Härstamningsuppgifter felades nästan fullständigt. Den första Rottweilern som uppvisades på utställning år 1892 i Heilbronn motsvarade väldigt litet fodringarna. Vid en utställning år 1905 sökte den dåvarande ordföranden Karl Knauf och en herr Albert Graf "einen schönen hund seltener rasse mit tadellosen charakter" d.v.s EN VACKER HUND AV SÄLLSYNT RAS MED KLANDERFRI KARAKTÄR att föräras utställningens hedersordförande och valet föll naturligtvis på en ROTTWEILER.
Så tidigt som år 1914 återfinns den första stambokförda rottweilern i Sverige. Det var SYDA v KARLSTOR, tysk import, som kom att bli stammoder i brandkapten Gyllenhammars kennel GYLLIS. En annan pionjär var överkonstapel Sven Arvis Johansson, kennel ÅSÖ. Hans import var SENTA v TAUNUS som kom till Sverige fullt utbildad nio år gammal. År 1916 föddes första kullen. Som kuriosa kan nämnas att det år 1924 kostade tre kronor att stambokföra, i SKK, en valp som inte var äldre än tre månader. Alla övriga kostade fem kronor.
I början av 1900-talet gjordes det några försök att enas om ett mål för den nybildade rasklubben men det var inte lätt. Ytterligare två specialklubbar bildades och år 1921 (1924)
slöt de sig samman i en klubb ALLGEMEINES DEUTSCHER ROTTWEILERKLUB.
Sveriges rasklubb, SBK:s avelsavdelning för ROTTWEILER, AFR, bildades år 1968. I dag har klubben bytt namn och heter SVENSKA ROTTWEILERKLUBBEN.
ROTTWEILERNS inre egenskaper är förknippade med en förstklassig brukshund: mod, nervfasthet, naturlig skärpa, följsamhet, arbetsvilja och stor målmedvetenhet. Den är aktiv och pålitlig, lugn och vänlig, uppmärksam och läraktig. Stress ska man inte finna i en ROTTWEILER.
En försklassig bevaknings-, spår- och sökhund. Inte tillräckligt snabb för rapport på elitnivå men utmärkt att träna och tävla ändå. Det finns även tävlingsekipage i skydds och IPO/BHP. En allroundhund som med gott humör ställer upp på allt.
Rätt uppfostrad, tillräckligt stimulerad och med vänlighet behandlad utvecklas ROTTWEILERN till den stabila och trygga hund den är.En hund med lysande pondus och med självtillräcklighet, ett varmt hjärta och en ständig beredskap att bjuda på sig själv.